Vilken clickbait till rubrik alltså! Nu kommer halva världen att gå hit och undra hur långrandig och självgod jag nu kommer att vara. Inte så farligt, hoppas jag. Klockan är 2.15, jag har just spelat Candy Crush i kanske 1,5 timme (hehe) och nu tänker jag dricka en öl och ta en snus och fundera lite på livet, bara för att det typ är det sämsta möjliga man kan komma på att göra när man egentligen, absolut, på alla sätt, borde gå och sova.
Jag har kommit fram till att det största sätt jag har förändrats på under de senaste åren, eventuellt bara under den senaste veckan, vi får väl se, är nog det här med att jag tycker att man bör ta till vara på det man har, liksom göra det bästa av det. Typ, om du är bra på att räkna: Räkna. Om du är bra på att skriva: Skriv det bästa du kan, eller gör på nåt vis det bästa du kan av de små gåvor som livet har strött över just dig.
Förut tyckte jag alltid att det var pretentiöst sånt där strävande efter att bli jättebra på saker, men jag har mer och mer börjat inse att en sån inställning egentligen rentav är överlägsen på ett plan, om man tänker på hur många som verkligen gör sitt bästa hela tiden, utan att lyckas, ELLER hur många som aldrig ens har möjlighet att göra något av det som de är bra på. Och här är jag tillbaka till ett av mina favoritteman: Rädlsan för att misslyckas. Jag lyssnade på nån podcast i vilken det berättades att den här rädslan ofta föds hos barn i familjer som har mycket att förlora, dvs som inte strular med pengar utan som har förväntningar på sina barn att uppehålla nåt slags standard som familjen i fråga representerar.
En familj som ständigt strular med pengar och överlevnad har bara siktet på att klara sig, skit samma hur och det finns ofta ingen annan möjlighet att göra sitt bästa konstant, för testar man lite och slarvar man med sina tillgångar, ja - så ramlar man och så tappar man allt. Samtidigt, paradoxalt nog, så har en fattig familj inte så mycket att förlora, så eventuellt uppmuntras all världens dumdristiga idéer på ett annat sätt än i familjer som har pengar och därmed förväntningar på sina barn.
Och ja: Jag har haft prestationskrav på mig sen barn och ja, jag kommer från en medelklassfamilj där det fanns en tydlig plan för hur man skulle leva det här livet - en plan som jag tidigt insåg att jag inte tänker leka med i ens det minsta. Det här ledde till att jag skuffade undan allt vad prestationskrav hette och tänkte att jag tänker då banne mig inte vare sig göra nånting av det som vare sig mina föräldrar eller samhället förväntar sig att jag bör göra. Vad jag inte insåg då, var att jag också skuffade undan MINA EGNA, sunda krav på mig själv och det här är ofta lite svårt att upptäcka, i princip är det väl just det som jag har upptäckt först nu, när jag är 40. Att herregud, det finns grejer jag kan och vill göra och jag vill verkligen göra det bästa jag kan. Jag har också varit alldeles skiträdd för att misslyckas, och är det fortfarande. Den här rädslan är inte bara onödig - den är rentav förlamande, eftersom den leder till att man inte bara undviker att ta itu med sånt som man egentligen skulle villa göra - det man gör, gör man ofta också lite halvdant så att man alltid i bakhuvudet ska kunna ha nån tanke på att man nog "egentligen kan bättre" för att man "inte riktigt har försökt ordentligt."
I nåt annat sammanhang hörde jag också sägas, att de mest framgångsrika mänskorna mestadels har massvis med misslyckanden bakom sig. De är helt enkelt bättre på att resa sig upp efter ett misslyckande, och har istället blicken inriktad på nästa grej, och det här är ungefär så långt från min grundpersonlighet man egentligen kan komma, MEN man kan ju lära sig.
Så att, med dessa tankar i bakhuvudet, tänker jag nu strula vidare och försöka att inte vara så skiträdd eller ta det så jävla hårt när det inte riktigt går som jag vill att det ska göra, även om jag har försökt. Det är en konstig känsla som infinner sig när man pressar sig till yttersta gränsen för vad man kan och orkar med, och jag skulle nästan våga påstå att det är nåt sånt som själva livet handlar om - att försöka så in i helvete, oberoende av vad det nu råkar vara man håller på med.
