Idag är det lördag (nåja, det har blivit söndag) och jag har äntligen kommit i gång med veckans teckning. Det här är min coronasysselsättning, min sköra hängbro över bäcken, mitt hopp om att kunna bevisa mig själv att jag fan kan fylla ett helt rum med teckningar och att de ska uppfylla nåt slags uppgift i form av att beröra och berätta. Jag vet inte hur mångte bilden det här är i serien och det är rätt många kvar att göra (tack och lov är det bara början av mars) men processen lutar allt mer åt att jag vill börja vidga på vyerna, sluta kopiera och använda fantasin.
Hittills har jag rätt och slätt ritat av bilder. Har förståss modifierat lite, klippt in nåt från en annan bild nånstans, justerat och lämnat bort nåt blad eller nån kvist, men i det stora hela kopierar jag rätt och slätt av fotografier så gott det går, med tusch. Jag börjar så småningom veta hur en gräsdunge ritas, hur man får djup i en kasa kvistar, hur ett halvt förmultnat blad ser ut. Och jag börjar redan drömma om nästa projekt. Har tänkt låta det gå mer åt fantasihållet, tänkt rita kända byggnader som är övervuxna av tropiska växter, gräs och träd. Jag börjar bli väldigt nyfiken på hur det skulle se ut om jag skulle rita en bild helt ur huvudet. En bild dök upp när jag var ut och gå, ur myrperspektiv, som om en myra skulle se en jättespindel komma gående genom gräs. Det är roligt när det man håller på med börjar spåra ut i nya idéer och det betyder kanske att det här inte är slutet på mitt tecknande.
Jag är så GLAD att nånting konkret håller på att växa fram här ur min mångt och mycket stagnerade tillvaro. Sist och slutligen kommer man knappt att minnas nåt av året 2020 eller 2021 (annat än att det var pandemitider då) men de här teckningarna kommer att fortsätta existera som ett minne av just den här tiden, och sånt gör mig alldeles fnissig av upprymdhet.
No comments:
Post a Comment