Lite tokigt är nog det här livet allt, när man kan gå från en snuttarbetande dagsdrischare till lägenhetsägare inom loppet av några dagar. Nu har vi fått lägenhet!!! Alltså, jag borde väl inte hålla på så här, skriva en massa om saker som ännu inte har hänt. Dvs, det ska ännu göras en kuntotarkastus, banken ska bevilja lån (som vi iofs har fått redan, men som J sa - man ska inte tro på någonting innan det verkligen händer). Men om ingenting märkvärdigt eller oroväckande dyker upp, så ser det ut som att vi kommer att flytta hit i början av juni!
I torsdags var vi på visning, där var rätt många andra också så det kändes direkt sådär att neej, fan inte får vi den, här är för många intresserade. Det var så rätt stämning i hela lägenheten, så passligt på nåt sätt - passligt är just ordet, av nån underlig anledning. Anspråkslöst men fint. Och som att väggarna var snälla. Jag vågade inte ta till mig platsen för mycket, man vill liksom inte fatta hur fint nånting verkligen är innan man på riktigt får lov att ha det - och speciellt gällde detta det här med de små trapporna som gick ner till det SUPERNÄPNA badrummet i övre våningen. Alltså tusan ändå. Som tonåring drömde jag om ett liknande badrum, jag föreställde mig att det gick trappor neråt från min sängs fotända, och därunder fanns ett badrum. Vet inte varifrån den bilden kom men av nån anledning var det just ett badrum jag visualiserade - eller överlag gick mycket av min föreställningsvärld åt till att inbilla mig att jag bodde i något annat än ett fittigt fult sextiotalshus. Så när jag såg de där trappstegen som gick ner till badrumskrypinnet i förrgår så vågade jag seriöst inte titta så mycket på det. Det kändes för nära och för bekant, för perfekt helt enkelt.
Igår gick vi sedan hela dagen och våndades, eftersom vi hade lagt in ett bud men ingen mäklare ringde. Jag ska erkänna att jag faktiskt ställde till med en av mina berömda häxritualer - jag placerade fastighetsförmedlingens papper med bild och info av huset i mitten på vardagsrumsmattan och så tände jag ljus kring det, i alla fyra väderstreck och så satte jag mig där och snarvlade och föreställde mig hur jag gick in på gården och in i huset och i varje rum, och att jag redan var där. Och så lovade jag att ställa till med picknick på den där badrumstrappan om det blir så att vi får det.
Vi hade redan gett upp och trott att de inlett förhandlingar med någon annan, när telefonen sen ringde idag morse. J var lugn som vanligt, han var nollställd och behärskad samtidigt som han mimade åt mig att nu tusan händer det och jag började traska runt och runt med händerna sträckta framför mig som i trans, jag ville inte fatta att det hade hänt. Sen for han iväg och köpa champagne, riktig sku det vara. Och ja, sen for han på jobb och jag for direkt ut med hunden och snoka runt kring huset.
Nu tror jag ju inte att min ritual på något sätt har haft nån inverkan på att det gick så att vi fick det, men det förklarar snarare att jag var allvarlig med att jag faktiskt ville ha nånting. Och det ska bli så roligt att komma med sina galenskaper till ett hus som verkligen sett shit (det är från 1920) och vars väggar på något vis förtjänar folk som lever, missförstå mig inte. Vi är ena festliga typer att bo med, den här lägenheten har också sett ett och annat.
Ser så fram emot att flytta nån annanstans, få lite nya väggar kring sig och vilka satans snygga väggar sen! Jag har på något sätt alltid föreställt mig att jag är en sån där som aldrig kommer att bo riktigt fint, eller att det inte spelar någon större roll för mig. Jag hade redan tänkt att det kommer att bli nån perusful höghuslägenhet för oss den här gången också, så jag vågade liksom inte alls föreställa mig nåt idylliskt trähus. Märkte trots allt att jag blev så himla glad när det sen ändå blev det. Klart som fan att vi ska vara sådana som eldar och bär in ved, klart som fan att vi ska bo i trähus!
Nå, det här blir ju mycket mindre än vad vi nu bott på men sen har vi också en hel jädrans massa skit som vi inte behöver - stolar och möbler och elände som man bara kan slänga åt fanders.
Nu har jag jobbat i tre dagar som kassatant på Kårens lunchkafé. Det är ett jobb som jag tog för att chefen där skulle få tid med andra saker och som jag egentligen inte behövde - och herregud vad skönt och roligt det är att ha ett sånt där litet på-skoj jobb, i vilket jag får komma som nåt slags poetisk besökare i andra människors slitsamma, dagliga liv. Ja, det känns nästan skamligt om jag ska vara helt ärlig, lite ja, här kommer jag på arbetsbesök som nåt slags kulturell betraktare, men jag försöker så klart att inte låtsas om det. J hade sagt att "ring till Lotta, hon behöver komma lite bort hemifrån" när chefen hade ojat sig över att det finns för lite personal. Och inte kan jag ju sen säga nej inte. Men ibland är det som att sådana här saker kommer vid helt rätt tillfälle. Rätt hade han, J, jag behövde verkligen komma bort hemifrån.
I Kåren står jag alltså i kassan och försöker se till att trycka på rätt knappar så det blir rätt priser, och det blir en jäkla ström av människor emellanåt - det är då som det är som mest spännande. När kaffekokare ska laddas och salladsflak bytas, smör påfyllas och kunder betjänas - och allt i en jämn ström där alla små skeden är som del av en större dans. Missar man ett steg så ramlar dansösen omkull så mjölk strittar omkring och folk tänker att jaha, den här föreställningen var ju inte något vidare, sen ändå? Då kommer minsann lite den där känslan av att det är nu man lever va? Man hamnar använda lite såna där sinnen och sånt. Sin mänskliga situationshanterar- och planeringsförmåga. I much like.
När jag nu i alla fall är där, så får man direkt känslan av att jess, nu är vi på samma nivå. De andra köksarbetarna och jag. Man är liksom inkluderad. Jag kan direkt fråga frågor som jag är intresserad av, som till exempel när de kommer på jobb. En köksarbetare sa att hen kommer till klockan sju "för att bussen kommer så tidigt" fast hens arbetstid börjar först halvåtta. Det var ett sånt där konstaterande, att så gör man. Både som en kritik till och acceptans för hur det nu är, som jag liksom lite förknippar med sådana som upplever sig vara arbetarkklass, liksom andra klassens arbetare? Lite stolthet också va? Eller är jag helt ute och dillar nu, låter det här hemskt höger, som någo femtitalsborgare på besök i arbetarklassens kvarter för att dokumentera det? Ni får korrigera mig i såfall.
Jag publicerar nu det här. HEJ!
En kväll häromdan fick jag ett Fb-meddelande från en som hette typ John Gazelle von Tübentropf Mitt-i-livet. Vi kan kalla honom för John. "It's you. It must be you", stod det och så visade det sig att det var en typ från mitt förflutna, en gatuspelare som jag träffade i München för ganska exakt 20 år sedan. Han hade sett videona av mig som finns på arenan, när jag sjunger biisin från musikaldokumentären från 2015. Och känt igen mig. Visst blir man ju litet förvånad när sånt händer, och glad också på något plan. Att människor tar kontakt, det är ju roligt, och att tala om det förflutna, gemensamma bekanta och vad man nu har gjort hittills i livet är ju alltid också speciellt på något sätt. Men sen så är det ju typ alltid så, att det är något som blir fel i det där kontaktskapandet, något som skaver. Vilket det även snabbt ledde till den här gången.
John är alltså gatuspelare, ursprungligen från Boston men har varit bosatt runt i Europa, tja, det blir ju över 20 år nu också. München i slutet av 90-talet var liksom de flesta större europeiska städer är, gågatan blev ett performance-ställe speciellt efter att butikerna hade stängt. Folk samlades kring olika trubadurer och sådana som jag gick ju ofta där omkring eftersom jag var au pair och hade kvällarna och helgerna lediga. Ofta gick jag dessutom där och drack öl för att sen fortsätta till Kunstpark Ost och dricka mera öl och träffa nya människor. Känns bisarrt bara att tänka på det nu, att det var sånt den 20-åriga Lotta gjorde, gick muina miehinä omkring och träffade folk på random. Men visst, sådan var jag.
Jag kommer bra ihåg när jag träffade John. Han var långhårig och ganska bra på vad han gjorde, samtidigt som han hade en sån där överlägsen attityd som sade att han var way better than playing on the street. Han hade ett crazystort ansikte och var väldigt expressiv på många sätt, visst, flirtig var han också och sånt var nu heller inte mig emot. Jag hade inte lyssnat på honom speciellt länge, förrän en flamsig tysk tjej kom fram och presenterade sig som hans flickvän. Hon hette Kerstin och var verkligen nervöst lagd, det var uppenbart, hon var blek och stressad och ville helt tydligt poängtera det här med att hon var hans flickvän, även om jag verkligen inte hade några intentioner att poka denna John (jag är allvarlig, inte den här gången - han var inte attraktiv på det sättet, snarare bara en sån där som man gärna snackade med eftersom man gärna snackade engelska i Tyskland). Jag kommer inte ihåg hur det gick till, om jag såg dem flera gånger eller om det skedde omedelbart, men hur som helst så blev jag vän med den här Kerstin, hon var liksom en så hopplöst desperat människa så man nästan inte kunde annat.
Jag sjöng ibland med John, mest Abba, för det kunde jag. Vi sjöng The winner takes it all och allt vad det var, han tyckte att jag var duktig och jag var en flicktönt som sög i mig alla lovord som karlar (speciellt musiker) gav till mig. Jag kände mig så oerhört easygoing i jämförelse med denna Kerstin, det var liksom lätt att vara en sån där okrävande kvinna som bara kommer och går som hon vill. Och det ska jag erkänna, att jag på ett sätt njöt av situationen. Jag var en annan människa då, jag hade en töntigt naturlig beundran för douchebags, såg liksom helt okritiskt på sådana där fria karlar överlag och allt som var viktigt för mig var att genom karlars godkännande, duga som kvinna. Att jag talade flytande tyska med Kerstin och bättre engelska än hon med John, gjorde mig dessutom - i mitt totalkorrumperade huvud - ännu bättre som kvinna och människa helt enkelt.
Kerstin i mitten, random girl till vänster o John till höger
Det fanns någonting som var söndrigt både i John och i Kerstin. De använde emellanåt mig som något slags bollplank när de bråkade med varandra, och det gick ganska häftigt till emellanåt. John hade ett överlägset sätt som var lite scary, han kunde dra långa haranger som jag inte riktigt förstod någonting av och det kändes som om det var meningen att det var just dum man skulle känna sig - att denna tönt skulle få känna sig lite bra i sin bunch of young ladies. Jag minns att jag tyckte att det var litet spännande att försöka lyssna och medla i deras bråk, men samtidigt hade jag en känsla av att det inte fanns någonting jag kunde göra åt det - deras förhållande var ju från början helt på tok i varje fall. Det var helt klart att han behandlade henne som skit, utnyttjade henne för att hon var blåögd och hade en lägenhet som han kunde bo i. Allt sådant här såg jag visst då också, men som sagt - jag var för ung och dum för att börja kritisera det som det var, för självinvolverad och mån om att istället själv bli omtyckt.
Jag minns hur äcklad John blev för att jag en gång hade hällt öl i en flaska med äppelsaftsetikett. Det var sådant jag gjorde, ville inte gå omkring och dricka öl sådär uppenbart, så det var liksom enklare för alla om jag hällde ölen i en tom äppelsaftsflaska, hade ju samma färg ändå. John hade issues med alkohol, vem vet varifrån det härstammade, men det här med att dricka var liksom no-no och alcoholism och bla bla. Han var en sån där människa som man visste att skulle hitta tusen fel på en om man bara kände honom lite bättre - som liksom är snabb med att berömma och smickra en, för att sen dra en ner i kakkalortsrännan så att man nu bara inte skulle göra misstaget att tro att man var något värt.
Min tysklandsvistelse var på slutrakan i det skedet när jag träffade dem, vilket ledde till att jag flyttade in i Kerstins lägenhet under de sista veckorna. Ungefär vid samma tid stack också John iväg, han bara stack och det blev uppenbart vilken skitstövel han hade varit mot Kerstin. I hennes lägenhet låg en tvåhalsad gitarr som hon hade betalat för och som hon vägrade ge till honom innan han kom med några pengar. Allt det här förevisade hon åt mig, hon var väldigt mån om att få mig på sin sida när det gällde John, och det var inga problem med den saken. Jag förstod att han var ett rövhål och jag var egentligen också ganska rädd för honom, han var så oberäknelig och full av odefinierade negativa känslor.
Jag minns att han ringde från Sverige, det var ett bisarrt samtal. Han hade en annan tjej med sig och det var liksom uppenbart att han ville visa åt Kerstin att han är med en annan, även om den svenska tjejen mukamas var en vän. Jag fick snacka med den där svenska tjejen i telefonen, det var fan ett av de konstigaste samtal jag någonsin har varit med om. På svenska, jovisst, men vad skulle vi säga åt varandra? Hon verkade undvikande. Vafan skulle hon annars?
På ett plan var jag inte bättre än John, jag gillade heller inte Kerstin. Som sagt, hon var inte riktigt frisk. Hon var ständigt uppjagad, stressad och smågalen, vi hade inte mycket gemensamt men hon var ju så himla snäll och lät till och med mig bo i hennes lägenhet medan hon åkte till Köpenhamn (och också till Sverige för att leta reda på John, stackars människa).
Så småningom träffade hon en annan karl, Frank. Han var tysk och tystlåten, fotograferade och var konstig, och det var väldigt awkward, var liksom tydligt att han gillade mig mer än Kerstin, han fotade och höll på, smajlade och kråmade sig inför mig men jag var fan hopplöst ointresserad. Senare tror jag att Kerstin gifte sig med honom, de flyttade någonstans ut på lande och vem vet vad.
Nå väl, men tillbaka till nutiden. Mitt i allt skriver alltså denna John och jag tycker som sagt först att det är ganska häftigt hur man kan hitta gamla bekantingar på det där sättet. Men sen så var det ju samma gamla visa igen. För det första så heter han nåt sånt där bullshit på Fb, nåt hippieaktigt fejk-namn vilket indikerar att han är en foliehattsfåne som i grund och botten är rädd för allt. (Obs, det är ju inte alltid så att sådana med fake-namn är bullshit-mänskor, men alldeles för ofta.) För det andra, så kör han med det vanliga - dvs smickrar och berömmer och frågar om min musik. Grejen är bara att jag inte längre är 20 år gammal och att jag fullkomligt skiter i sånt där smicker nuförtiden.
Och så kommer det, ljudklipp efter ljudklipp med långa haranger när han spelar gitarr, och sen frågan om vi inte borde göra musik tillsammans, medan vi ännu är vid livet? Och jag tänker bara, att vad är det som får sådana här män att agera på det här sättet? På vilket plan tror han att jag är intresserad av att på något som helst sätt ha någonting med honom att göra? Som sagt, jag snackar gärna litet om München och Kerstin och gångna tider i allmänhet, det är ju roligt och så gör man.
Så gör man ända tills det visar sig att han också nu, 20 år senare, bara har skit att säga om Kerstin. "She's crazy" skriver han. Och så vågar han påstå att hon "stal hans gitarr." Efter 20 år. Att hon stal hans gitarr. Jag ides ju inte säga att det där tror jag inte det minsta på - nä, nån instinkt har jag väl alltid haft inför när det är värt att ta strider och när inte. På det sättet klarade jag väl mig också genom deras egen strid då när det gällde.
Men alltså, sådana här män. När jag kortfattat svarade "deadlines, deadlines" som svar på varför jag är, erhmm, är lite busy och inte snackar på Fb halva dagarna, så skickade han så klart nåt kackalorium om välfärdssamhället och arbete och gud vet vad för skit han skrev. Sånt där fucking bullshit, kort sagt. Av nån som inte bryr sig om vad man gör egentligen, utan som har sina förutfattade meningar om vad mänskor håller på med. Som frågar var man bor och vad man gör, men undviker att berätta något personligt alls om sig själv. Och så finns det ju nåt slags stor tragik över sådana här åldrande trubadurer, trots allt. Man är liksom litet för snäll för att ändå snäsa av dem direkt.
"I certainly "believe in what I do", unfortunately I haven't figured out how to entertain the apes that call themselves "humans" on the planet, certainly a factor in my attitude: as musicians have this funny habit: they like to EAT (though as FZ said: Most of what they eat is brown & lumpy, and it hasn't helped their collective output. There's this funny thing called money, you may have heard of it."
Fortfarande, ett meddelande allt emellanåt. Jag som inte svarar. Nu har jag inte kollat på hans senaste meddelanden, de ligger där och lyser i skärmen men jag öppnar dem inte så att han ska se att jag inte har läst. Om det inte indikerar ett I AM NOT INTERESTED så vet jag inte vad som gör det. För jag vill inte bli arg. Jag vill inte behöva gå så långt som att säga att okej, jag orkar inte snacka med dig, du är ointressant, långrandig och hopplöst full av dig själv. Vad är det som får sådana där människor att inte fatta det? Att liksom bara tuta på med sin enformiga melodi och göra andra trötta och sura?
Nå, det intressanta med allt det här, är ju att jag har fått en möjlighet att syna mig själv och hurdan jag var då i kontrast med hurdan jag är nu. Slutsatsen är typ att jag har nolltolerans för sådana där män, det finns ingenting hos mig som är ens det minsta intresserad av något han har att säga. Det är i de små nyanserna det kommer fram hurdan han egentligen är, och det är här som ens livserfarenhet spelar roll. För en yngre, blåögd tjej hade hans meddelanden och ord kunnat te sig helt smickrande och harmlösa och det är ju tamejfan säkert så han har levt under hela sitt vuxna liv - soffsurfat runt och bott med än den ena hopplösa tjejen efter den andra. Stackars flickor, säger jag bara. Och tur att man vet bättre idag.
Jaha, och här sitter jag i ett alldeles för soligt sovrum, med datorn på ett gammalt A3:ans teckningsblock, och tror mig ha något vettigt att tillägga i ROMAAANEN, min skrift, det där stora hela som nu också har börjat spöka medan jag läser andra texter. Jag läser andra texter och mitt i allt knackar de på, tankarna på om det inte blir litet för mycket av en sak, just där i början? Om det ändå inte är litet för mycket arbetsplats rätt där i början och för lite hem, för lite sånt där som för en in i den rätta stämningen?
Snart är det meningen att jag ska skriva en recension om en annan bok, och jag tänker bara att hur tusan ska jag kunna det? Med så mycket distraktion omkring mig? Skulle helst bara skriva några korta ledord som skulle beskriva vad jag vill säga, är sannerligen trött på att FORMULERA MIG och "låta som något". Kan inte låta som något just nu, kan bara luta mig tillbaka och blunda och känna solstrålar mot huden, BLA BLA fucking BLA.
Som om det inte vore nog med recensionen, så ska jag sedan, alldeles därpå, också komma på något att skriva kolumn om. Jag fattade nog inte riktigt vad jag gav mig in på, när jag tackade ja till att en gång i månaden värpa ut kolumn för Yle. Jag trodde att det skulle bli lätt och harmlöst, att jag skulle skriva såhär som i bloggen, bara hitta något ämne och sen gå lös på det, utan farhågor eller prestationstankar. Tji fick jag. Stirrar mig blind på siffror och delningar, tänker att det måste bli bra och engagerande, att det är mitt namn som står där och att jag måste göra skillnad, sådana saker.
NÅ VÄL. Det blir vad det blir, alltihopa. Snart är den här månaden slut och nästa tar vid, rätt som det är, är vi på ön igen och ska hålla kafé så som vi har gjort i tre somrar redan. TRE SOMRAR. Förstår inte vart tiden tar vägen, det enda jag ser är mitt åldrande ansikte och mina växande valkar, det där nya som skvalpar omkring på magen medan jag springer och försöker hålla upp något slags idé om att jag fortfarande är en sån där som springer, som bryr mig om min hälsa och att bibehålla något slags mänsklig skepnad.
He e påsk, Jesus lever igen och jag har lagt mig an med en konstig dialekt som har inslag av både Östnyland o Österbotten. Funderar ibland på min egen dialekt och vad det är för en? Svaret är väl just att den bär intryck från olika ställen jag har bott på. Har så lätt att påverkas av hur andra snackar (fast inte helsingforsiska, tänker snarare om folk som säger "jag heeetttter" som om de gjorde ett misstag bara, genom att prata sådär. För jag vill ju inte tänka illa om folk ändå).
Idag ska jag laga vegetarisk shepherd's pie! Jag skriver det, för det sker ganska sällan, att jag skulle ställa till med något som kräver förberedelser och ingredienser. Vi får se vilken grad katastrof det blir, känns ju tryggt att ha en kock i huset i varje fall - brukar ofta bli så att kocken exempelvis får skära morötter för han gör det på 5 sekunder och det blir jättefint medan jag står där i 15 minuter och skär mig i fingrarna.
Det har varit torrt och varmt en tid nu. Jag tycker allt mer att vädret håller på att bli sånt, att det är ett eller annat under långa perioder utan omväxling. Regnar det, så regnar det i flera veckor och blir översvämningar och tvärtom. Vad kan det här bero på? Eller har det alltid varit så? Tänker mig att vi här ofta får en light version av sådant som sedan är förödande i länder där man vanligtvis också har lite mer temperamentsfullt väder än man har här på våra breddgrader.
Alltså BLA BLA.
Nu är det påsk. Det slog mig igår att jag inte tänkte på Jesus på hela dagen, fast han enligt legenden hängde där på korset hela fredagen. Jag brukar tänka på Jesus åtminstone en gång under långfredagen, men igår tror jag tamejtusan inte att jag skänkte honom en enda tanke. Betyder det här att Satan har flyttat in i min kropp? Det tror jag knappast.
Jag måste skriva lite om mitt skrivande, fast jag inte kan låta bli att samtidigt tycka att det är så ENFORMIGT, allt det där. Skriva om skriva. Ni vet vad jag tänker om det. Samtidigt så verkar det ju som att folk verkar intresserade av det, inklusive jag själv?! För att alla håller på och skriver sin bok nuförtiden? Eller vad beror det på?
Hur som helst, så fick jag en dosa snus av D och det ledde till att jag fick ett efterlängtat uppsving i arbetsmoralen. Jag tog tag i fanskapet, Gun-fanskapet och gjorde några riktigt drastiska förändringar efter en väldigt tydlig dröm om natten. Ja, eller så var jag halvvaken, det kvittar. Hur som helst, så fick jag en stark känsla av att huvudpersonen Gun måste bli en karl. Jag tänkte att det var så intressant så det måste testas, och MIN SJÄL, rätt som det var så hade jag skrivit om hela boken med huvudperson som karl! Nu tänker ni kanske att jag har förstört något eller att jag håller på att överarbeta skiten, men tamejfan, jag tycker det blev så himla mycket bättre nu. Jag fick gå in i situationerna en gång till, fundera på andra människors reaktioner och tänka på hans läggning ännu mer, till exempel blev reaktionerna när han dansar uppsluppet hemma på ett tråkigt barnkalas helt annorlunda nu när han var en karl (typ kvinnorna skrattar artigt åt honom för att han är en tönt - inte att de ser uttråkat och med vag avsmak på henne). Och det kändes som om det var såhär det borde ha varit helt från början!
Nu känns det verkligen som att den här boken är klar och att jag inte kan göra så mycket mer åt detta. Så nu tänker jag låsa in den i bordslådan för att aldrig se på den mer. Skoja bara, jag ska ha skiten utgiven, så klart. Och får jag inte det, så har jag i varje fall skrivit en bokajävel i äldre ungdomen, och är stolt över mig själv.
1. Det här med när nån skriver att "ormarna kommer fram och värmer sig. akta er!" och de liksom inte förstår vilka föreställningar det där startar inom en? Vilken mytologisk kraft som kommer till liv, vilken skräck som drabbar tag i en. Jag hatar ormar. HATAR. Jag kan inte med ormar. Bara att skriva om dom. Jag ser hur de far in genom mina hål. Levande växelvarma slangar som biter. Finns det något värre, något obehagligare? Svar: NEJ.
2. Hur svårt det är att avgöra när man ljuger för sig själv och när man inte gör det. Jag har till exempel upptäckt att jag ger mig själv en massa rewards hela tiden, utan att jag ens har förtjänat något. Rewards på rewards på rewards. I form av fritid. Eller Candy Crush. Eller choklad. Spelar ingen roll bara jag får stanna i min falska tillvaro av nöjdhet. För ja, på ett sätt ska man vara snäll med sig själv, inte kräva för mycket. Man förtjänar lite rewards, lite medhårsstrykning då och då. Men det ska ju inte vara alltihopa. Man ska ju liksom lite kämpa där emellan. Och här kommer just det där svåra, att här måste man känna sig själv och veta hur mycket som för en själv är nog. Att hur mycket kan jag pressa mig? Vad är att pressa mig? Vad är jag ute efter? Och så vidare.
3. Har ni tänkt på hur mycket i samhället och politiken som just nu är på väg antingen åt ett riktigt bra håll eller helt åt pipan? Åtminstone känns det inte som att saker bara lunkar på.
4. Vad jag egentligen gjorde när jag färgade mitt blåa hår. Jag tog ett steg åt att förändra mig själv litet, för att jag hade lust med det, inte för att det nödvändigtvis är det bästa jag kunde göra åt mitt utseende. Har kommit fram till att en "naturligare look" är mer min grej - det är min estetik och jag kommer väl mest till min rätt genom att vara omejkad o ha ofärgat hår.. Dessutom är jag inte den som orkar styla och upprätthålla, så naturen har väl mer eller mindre velat att jag ska ha en attans NATURLIG LOOK haha. Hur som helst - ibland vill man experimentera. Ibland kommer man till sin rätt på ett annat sätt när man vågar eller testar på någo och ibland är det det man är ute efter. Liksom mer än man är ute efter att komma bäst till sin rätt eller vara sig själv mest trogen. Jag har börjat se mer på folk med galna frisyrer eller färger som att jess, you did it. Jag relaterar. Du ville ha förändring. Det där när man sen tycker att det är "snyggt" är inte nödvändigtvis i estetisk bemärkelse utan betyder snarare att själva handlingen var snygg.
Det hör ju till att alltid skriva ett megainlägg efter en resa - så också denna gång.
Har alltså varit fyra dagar i Sankt Petersburg, ungefär tio år sedan jag sist var där och vet ni, den stan är nog så märklig på många vis. Alltid tycks den visa sig från olika sidor, för det har aldrig hänt att jag har kommit dit och tänkt att jaa, såhär är det ju. Alltid kommer man till olika ställen, och igen var allting annorlunda.
Den här gången kom vi med Allegro-tåget som stannar på Finlyandsky-stationen. Lite mäktigt bara det, att det i en stad med fem miljoner (!!!) invånare, finns en station som heter Finland-stationen och som dessutom var den station där Lenin återvände till Ryssland efter exilen i Schweiz 1917.
Överlag tycker jag att hela Sankt Petersburg verkar bångna av just sådana här betydelsefulla datum, personer, väggar, hus och minnen. Tyvärr förstår man ju så lite av allt som står på väggarna.
På bilden ovan sitter J i allsköns ro och inmundigar skumvin allt medans de ryska vyerna dundrar förbi utanför. Föga visste vi att vi alldeles just skulle vara framme, "värst vad här var tätort" sa jag typ, och minuten därefter välkomnade tågmeddelandena oss till Sankt Petersburg fastän vi hade halva skumvinsflaskan kvar. Så det blev att dricka lite attans snabbt och sen var jag så klart så full så jag började gråta när vi i solen gick ner mot Neva, när jag såg de liksom lysande, låga byggnaderna som sade mig att vi äntligen är där! För det är något med Ryssland som jag älskar så himla mycket. Kan ju säga så mycket, som att jag 2005 eller när det nu var, åkte transsibiriska järnvägsspåret genom Sibirien. Resan lämnade outplånbara spår pga stämningar och mänskor, allt som jag inte orkar gå in på nu. Inser nu i skrivande stund att jag typ startade den här bloggen år 2006 efter det som jag numera betraktar som "mitt resande liv", dvs ungefär åren mellan 1998 och 2008. Men det är alltså inte sådant pruttigt jag ska skriva om just nu.
Ska försöka få ordning i det här inlägget.
Men innan vi helt och hållet landar i Sankt Petersburg, låt oss gå ett varv tillbaka och bara kika lite på Viborg som är en mellanstation när man åker med Allegro-tåget. Ska jag säga nånting om tåget så är det typ att det är nästan för perfekt. Det är snabbt, effektivt och tja, ganska dyrt, än 60 euro per resa kanske. Det rullar bra, va fan säger man om tåg? Vattenautomat har det också.
Det är så konstigt med Viborg, har svårt att greppa det här med att detta nån gång var Finland! Att det liksom tillhörde det här landet, men inte nu längre. Och när torget i Viborg far förbi tågfönstret, så påminner det väldigt mycket om Helsingfors faktiskt. Det är något med byggnaderna där.
Plakett på Viborgs station, undrar just vad där står
Jag fullkomligt älskar att åka över ryska gränsen. Det är något med tidigare erfarenheter och hur nostalgiskt lagd jag trots allt är, men det är så spännande det här med den ryska landsbygden. Det är en hel del förfallna hus, inte så många som förut skulle jag villa påstå, men ändå. Liksom kråkslott. KRÅKSLOTT! I ordets bästa bemärkelse. Får alltid tänka att det ju är ganska sorgligt men också så vackert i sin förfallenhet, estetiken är ju liksom oslagbar.
Och så är det datjor, ja. Små stugor med tillhörande trädgårdsland där den sovjetiska befolkningen i tiderna odlade sin kål och sina gurkor som de sedan lade in för att klara vintern. Än var det ju en hel del snö utanför så det var inte så mycket liv utanför fönstret sådär i allmänhet, men kanske det här med datjor heller inte är så värst i tiden nu längre, jag vet inte?
Vy från vårt fönster genom flugfönster
Nåja! Så här såg det ut från vårt apartment-fönster. Allt det här med att komma till stan och hitta sitt ställe gick enormt smidigt. Vi gick i 40 minuter tack vare utmärkta kartläsaren J som alltid vet var han är, och så kom en Olga och låste upp, och MINSANN som jag blev glad när jag märkte att vi bodde sådär på riktigt, sådär typiskt som jag minns Ryssland - att måhända är husen restaurerade på utsidan men ingenmanslandet trappuppgången är dammigt, högt i tak, förfallet, storslaget och så satans vackert, som från en svunnen, mer prålig tid. Den här känslan får jag alltid i Sankt Petersburg. Allt är så VACKERT, och jovisst, det vittrar sönder också, men det är en del av det som är vackert. Och jag vet ju numera att man inte ska försköna sånt som för vanliga ryssar är sådär som livet är, dvs kallt, ruttet, söndrigt och o-fungerande. Det är fult att komma där och tänka att "åh så vackert". Men klart att jag gör det ändå. I Finland är det som är vackert i den här bemärkelsen, också dyrt och upprestaurerat till maximi, eller sen bara fult.
Trappuppgången
I vår korridor växte den högsta
high-chaparallkaktus jag nånsin sett. Goals.
Okej, de här bilderna lever sitt eget fucking liv här nu men. Hur få dom att inte sprätta runt på den här bloggen som värsta layout-katastrofen?
Tja. Första dagen gick vi typ bara. Vi gick och gick och jag var upprymd och ganska stressad, ville liksom ALLT på en gång för att jag var så uppspelt över att äntligen vara här. J var trött fast det fattade jag inte riktigt heller eller ville jag inte fatta. På något sätt tror jag alltid att alla andra ska vara just det jag är när jag en gång ÄR nånting - dvs är jag uppspelt så må väl tamejtusan alla andra också bli det eller så är det nåt fel på dom (djup insikt).
Hur som helst - stan var förändrad! Jag såg fan nästan inga av de där damerna som jag alltid annars har förknippat med Ryssland, väldigt få high heels, inga sådär sjukt magra och översminkade mänskor, inget av det där som jag då i början av 2000-talet förknippade med rå kapitalism och ett Ryssland som ville utmärka sig som super-posh. Nu var det väldigt avslappnad stämning på gatorna, väldigt sådär västerländskt skulle jag säga, i brist på andra beskrivningar. Utanför nåt ställe som såg ut som en konstutställning hängde folk med vinglas. Ungdomarna hade olika färgs hår, bylsiga kläder, åkte longboards, lyssnade högt på musik. Såg ytterst få tanter med duk på huvudena, vilket var lite vemodigt på något sätt. Också ytterst få Lada-bilar som förut var THE SHIT på ryska gator. Alltid Lada-bilar, vad annars? Nu är det liksom stadsjeepar som gäller. I centrum spelade bands överallt, med små förstärkare hade de dukat upp sitt. "Som Åbo", sa J. Nästan alla vi mötte skulle ha kunnat vara från Åbo. Jag höll med.
Vi hade en himla tur med maten första dagen, åt intill vår lägenhet för att vi var så attans utsvultna, och det var så sjukt billigt och sjukt gott allt. Pizza. Väldigt ryskt.
Handtaget hade ost i. Frågor på det?
Åkte till metrostationen Avtovo, för att spektakulär station. Ville också med våld ha J med i underjorden för att Sankt Petersburgs metro är den djupaste eller näst-djupaste metron efter Moskva. Och ja, så finns det kristallkronor och grejs. Det är bara en upplevelse.
Tyvärr hamnade vi mitt i värsta hem-från-jobbet-rusningen men det var ju också en upplevelse. Tågen bara dundrade in, alla lika fullproppade. Det gjorde ingenting om man blev utanför och stå för nästa kom på en minut. Jag gillar den ryska metron, den är så oförlåtande och aggressiv. Den är som en trött gammal arbetare, stretar på utan att klaga.
Avtovo
Nå väl, sen steg vi av vid Avtovo för att det var ganska långt utanför centrum och för att jag insåg att det nog kanske blir enda gången vi kommer ge oss tid till att ta oss längre utanför. Det var ju kanske inte så väl tänkt, men nog var det fint ändå. Fortfarande var det breda trottoarer, husen inte lika spektakulära som i centrum, men liksom breda och överdimensionella. Vid varje port får man lust att sticka in huvudet för att eventuellt få syn på en sån där fin, lummig innergård, sådana som jag ibland drömmer om. Gömda gårdar där barn skriker och leker och äldre tanter vilar på bänkar, nån står och talar och stekoset välter ut ur öppnade fönster, nån radio står på någonstans och det doftar stekt fisk. Ska man bo i stad tycker jag att man ska bo precis så. Man ska vara öppen med sitt boende, gardinerna ska fladdra i vinden och man ska kunna ropa hej åt sin granne medan man står och diskar. Det är som att större städer förstår det här med städer så mycket bättre än man gör i vårt land, där det inte finns några större städer alls. Ska man ändå bo på varandra som i konservburkar, så kan man ju lika gärna dela med sig av sitt, vara frikostig och oblyg. Jag fattar inte vad man ska bo i tätort för om man ändå bara ska dra spjälgardinerna ner framför sig.
Här har vi "Monument to the heroic Soviet youth" som vi gick förbi ett stycke från Avtovo.
Och här, kvarteren i kring. Var helt full på den där "ryss-känslan" här, full på intryck, uppspeldhet och upptäckariver.
Och visst tusan var metron djup. Man bara åkte och åkte. Och åkte och åkte och åkte.
Favoritsnacks för den här resan. Ett slags kvark-godis, för barn troligen. Köptes för några cent i vår lokala supermarket, fanns choklad, kokos och vanilj. Kokos var bäst.
Och förresten - Supermarket-flashbacks från barndomen: När glassen var INPAKETERAD. Minns ni sånt? Nå nu minns ni, glasspaketen. Både de större och de mindre.
Och metallkorgarna med röda plasthandtag.
Uppståndelsekyrkan hade sådana här små, jättefina minitatyrer för synskadade att kolla på. Hade också olika slags ytor av marmor, jättefint att ha tänkt också på sånt tycker jag.
Här har vi den resande Joakim på Trotskij-bron!
Jag tror minsann att vi har kommit till dag två, då jag igen bara drog iväg på rövarstråt fast jag i nåt svagt skede hade lovat min utarbetade kompanjon att bara ta det lugnt och dricka öl i parken. Nå int satan kan man nu dricka öl i parken när Sankt Petersburg finns alldeles där framför en!
Så vi gick över bron till detta.
Och det var en sån där riktigt fin, krispig vårdag då isblock ännu flöt fram på Neva men den äldre befolkningen hade klätt av sig ändå in på kalsongerna och sen låg och stekte sig kring murarna vid Peter-Paulfästningen. Vi gick också där längs med muren och släntrade och rökte tobak, men inte in i Peter-Paulfästningen för det lockade inte.
Sen blev det lite tröttsamt och kanske besvärligt för jag VILLE åka spårvagn och J tyckte att det var onödigt eftersom spårvagnarna är tröga som satan och bilarna är i vägen och allt vad det är. Men vi lyckades lista ut att nr 3 gick tillbaka över Trotskij-bron så där satt vi sen efter att ha tryckt i oss en underbar pistaschglass och en burk apelsinsaft.
Alexander Vasiljevitj Suvorov-statyn vid ändan av Trotskij-bron ur spårvagnsfönstret.
Och tja, det var kanske först mot kvällen till den andra dagen, som vi äntligen landade och kom i synk med J. För det är väl helt självklart att man inte alltid är på samma våglängd - ena har liksom gjort massor med massa ansvar och jobb och elände, andra har typ suttit hemma och haft annan slags "jag gör int nå fan"-angst så det tar alltid en stund att hitta varandras takt, liksom.
Orsaken att vi överhuvudtaget for hit till Sankt Petersburg, var Daughters-konserten.
(Rekommenderar att sätta på den här i bakgrunden NU.)
Och som att det sen var en fin konsert! Det var en så fin konsert, vad ska man säga om en fin konsert? I det här skedet tänker jag mest att det ofta är sådär med resor, att de inehåller så mycket och så många olika inslag som sen gör sjävla resan unik, så hur i hela fridens namn ska jag få ord på Daughters-konserten? Det var magiskt, det kändes liksom medryckande, på allvar och, igen, vackert. Hårt men inte så man behöver öronproppar. Sån där musik som är jätte-egen och jättespeciell på sitt sätt men som sen ändå inte behöver någon ytterligare kunskap eller insatthet när man väl är där. Och en frontman som är just sådär lagom atypisk, sysslar med vaga självskadebeteenden och skriver mirakulöst bra lyrics. Näpp, det var perfekt. J upplöstes i pitten, gav mig sina glasögon och gick amok. Jag sökte mig till kanterna men ingalunda undan. Gick emellanåt ner från trapporna och bara hoppade, vilt och sanslöst som en trettonåring, hoppade och hoppade, för sån är den musiken.
Nästa dan i burgen igen. Vi hade fått ner tempot litet, som sagt - hittat synken. Vi gick långsamt men bestämt, mot Rasputin-museet, jag sa som jag hade läst att man skulle göra: "Rasputin?" Nää, piat chisoff, vietjerem. Det blev ingen Rasputinkammare den här gången, men skit det samma. Istället strollade vi bara runt i åter en annan del av stan.
Raskolnikov-huset, what ever that means!
Hamnade på en marknad, man kunde klättra upp på ett tak vilket vi gjorde. Värsta hipster-meininkin på den marknaden btw, verkligen.
Sista kvällen var bara helt perfekt. Det var som om allt bra ville koncentrera sig i några få timmar där, och så hände det bara. Vi köpte öl, vi drack vid Mojka-kanalen. Vi åt smetana-brödkrutonger. Vi spanade på tonåringar som gjorde samma saker. Solen började gå neråt och J tyckte att nu tusan ska vi inte söka oss från turiststråken, nu ska vi bara gå längs med Nevskij Prospekt liksom alla andra (stan full av ryska turister, typ 1% utlänningar om ens det).
Så vi gick längs med Nevskij Prospekt.
Och jag har fantamej inga bilder från det (var för mörkt) men när det sedan blev mörkt så sökte vi oss nästan instinktivt in till en gränd där det försiggick nåt slags inofficiellt program, nån som läste spoken word. En feministisk performance, två män med gummikukar över huvudena. Musik, sprit och ungdomar. Vi sa inte ens något, vi bara blev där som en tyst överenskommelse. Lyssnade, försökte förstå. Det var så häftig stämning. Det kändes som Åbo 2010, när jag just kom hit och det ännu fanns lite squattar och lokaler här och där. En grej som jag reagerade på var när en kille låtsasbråkade med en annan och låg på asfalten och ropade "Rossija, Rossija" - som om han liksom lovordade landet, men med en tydlig sarkasm där under. Efter nån timme uppenbarade sig en tant med en fransk bulldog i famnen, hon ställde sig mitt i ungdomsskocken och började hålla tal, lyckades snappa upp "sheviot" - bo, alltså att hon bor där nånstans och tydligen klagade på volymen. Det var bara en så häftig tant, komma instampandes med hund i famnen och deklarera att här bor jag och här satan håller ni fest nedanför. Tycker inte att dylikt sker i Finland, att nån kommer ner och håller en lång klag-radiramsa. Alla lyssnade nog respektfullt men fortsatte sen likadant efteråt. Läste en himla intressant artikel i Husis om hur klimatet i Ryssland tycks förändras och det med fart, och jag tyckte mig ana exakt det - att den där enformiga tilltron och respekten till staten helt håller på att upplösas. Ungdomarna har vuxit upp med helt andra saker, internet, världen osv. När jag besökte studentkorridorer i Omsk 2005 fanns ännu Putin på väggarna. Undrar om ännu? Sankt Petersburg är förstås annorlunda, Sankt Petersburg är inte Ryssland per se. Men tja. Äsch, jag är så småfull, kan knappt skriva.
Ååååh, EZO Izakaya. Hamnade här av en slump efter den där grändfesten. Åt sånt här, var SÅ GOTT. Slurpade i mig som besatt trots kött och eländes bihang. Åt nu inte för allt i världen, men sörpla kan man. Drack lila drink, ack livet. Slutade med en whisky och en gin & tonic.
Jaha, och sen på söndag vart det tydligen hemfärd. Värsta kontrollen på Finlandski-stationen, tyckte det var märkvärdigt att man på den ryska sidan tycks vara himla intresserad av att kontrollera, fastän det ju är till Finland folk far. Jag menar, skulle det inte mera vara i finska tullens intresse, om man har med sig extra stuff? Nja, kanske inte.
Foton från tågfönstret. Halsade en Baltik-öl här för att orka lyssna på finskan. Omgiven av finska igen, tadaa, skoj skoj.
Kom hem och hade med mig sånt här som jag sedan typ vräkte i mig för att chokladlust. Blev så nostalgisk över folie-pappret som fanns inuti. Minns ni att förut så hade chokladen FOLIE inuti? (Googlade stanjolpapper och hittade - återigen - bara träffar från den här bloggen. Orden äppelskrotta och stanjolpapper är tydligen bara sånt som används på den här adressen.)
Min ryska då? Nå lite fick jag använda den. Så mycket mindre än jag hade tänkt mig. Insåg att jag kunde en massa onödiga saker men inte det man behövde. Skulle nog ha kunnat berätta att vi ska vara där i fyra dagar samt att jag tycker mycket om Sankt Petersburg och att min bil har tillräckligt med bensin, men kunde inte fråga efter notan. När vi rökte i gränden kunde jag säga "eta njet marijuana" när nån kom och trodde att den självrullade ciggen var sådant slags.
