Lilou står och äter gräs vid en vägkorsning, nyutsprunget grönt gräs mellan torra buskar. Själv står jag och dagdrömmer som så ofta med den här hunden. Låter tankarna fara och fladdra, lyssnar på koltrastarna, kikar på kajorna som jagar varandra i träden och funderar på om samtycke är ett problem i fågelvärlden, eller om jag läser in mänskliga beteenden i en annars perfekt fågelvärld. Knappast är fågelvärlden heller perfekt, tänker jag, då jag hör ett dunk-dunk-dunk snett ovanom mig. Blicken går mot ljudet och jag får syn på en tant i ett fönster. Hon står mellan två gardiner och stirrar spänt på oss, blicken intetsägande men arg och oundvíklig, som om vi verkligen inte var på rätt plats. Min impuls är att titta glatt tillbaka och vinka, men hon står ju inte där och önskar oss god söndag precis, men vad önskar hon? Jag drar upp axlarna och signalerar ett "what?" åt tanten. Jag kan inte för mitt liv komma på vad det är som är fel med att låta hunden äta gräs i en korsning, om inte då tanten värnar hårt om det nya gräsets fortlevnad, vilken inte ter sig särskilt troligt.
Jag går vidare och funderar: Kanske tanten har dåliga erfarenheter av hundar och deras ägare. Kanske hon har trampat i feta lass hundskit kring huset i åratal, plockat upp skit om våren, sett buskar dö av ettrigt hundpiss och tvingats höra idoga hundägares meningslösa konversationer eka högt in i lägenheten medan hon förgäves har försökt överrösta samtalen med teven. Kanske har hon gjort ett slags rustning av lägenheten och trädgården, ser det som det sista hon värnar om, som beskyddar henne och som hon beskyddar tillbaka, hennes boning och den laglösa världen som en motvikt där utanför. Men varför anta att just vi är dåliga? Det är ju inte som att hunden varken pissar eller skiter? Varför gå in i en situation med så dålig attityd? Scenariona är många och jag kan inte skaka av mig blicken, mötet med en annan människa som hade kunnat vara en hälsning, men som istället blev någonting hotfullt, som att se en annan art i ögonen. Och jag funderar på hur det någonsin ens blir såhär, att man ser på varandra med hat och inte med kärlek. Och hur man kan skaka av sig en sån inställning, om man kan det. Och så återvänder jag till hundens lunkande och förundrar mig över med vilken öppenhet den närmar sig andra hundar och människor den finner intressanta: Alkoholister eller uteliggare, äldre tanter och farbröder eller folk som är på väg in eller ut ur bilar.
