Lägga sig ner och stiga upp och ta itu med allt eller hur heter det?

Sista oktober, och vad passar bättre än att skriva ett litet inlägg just en sån här fantastisk högtid då gränsen mellan levande o döda är hårfin, då växtperioden slutligen officiellt är över och det tomma, tysta kalla tar vid? Det känns alltid som att det är stora krafter i rörelse under den här sista helgen i oktober. Menar inte på ett hippie-sätt utan det är en intuition bara, eller så är det kombinationen av erfarenhet och förväntan - vad vet jag.

Insåg här just att jag har varit en månad på jobb. Kunde gå in på detaljer om allt som är fel med det, känner mig bokstavligen som en utsliten häst och känner mig ledsen, omtumlad och totalt på fel plats. Det är nu bara så det är nu, och jag har till största del mig själv att skylla för det. Jag har inte gjort något åt ångesten som har kommit över mig, jag har inte försökt nånting alls, jag har bara totalt gett mig hän till illamåendet och missbelåtenheten över att åter vara i arbetslivet, och i november är jag helt enkelt tvungen att göra något åt det för att överhuvudtaget hålla ihop under vintern. Jag måste göra upp en plan, jag måste skriva upp grejer som måste göras, jag måste fysiskt börja bygga upp min nedbrutna lekamen och jag måste lära mig att återhämta mig medan jag inte jobbar. Man kan ju se oktober som en liten anpassnings- och träningsperiod om man vill vara lite snäll med sig själv. Så var en månad avklarad, återstår då sju.

Nåja. Axeln blev sen bättre, men är fortfarande inte återhämtad. Har heller aldrig haft så spända nackmuskler som just nu.
Nu i november ska jag återuppta springandet (för hur mångte gången säger jag det?) - tre gånger i veckan måste jag ut på löpbanan och så ska vi nog se att endorfinerna sköter resten - det där med att dricka vatten och stretcha och hela den där obönhörliga härvan som hör vuxenheten till och som jag inte alls skulle orka med, för att jag helst skulle lägga mig ner och dö.

Från psykiskt till fysiskt sammanbrott

Efter två veckor i nästan-arbetslivet har jag nu gått igenom först ett psykiskt och nu ett fysiskt sammanbrott! Få se vad den tredje veckan för med sig?

Den här andra veckan var egentligen helt okej, jag återhämtade mig väl från min märkliga feberepisod och jag tyckte allting löpte smärtfritt förutom att jag hade lite ont i högra axeln bara. Och så - när jag kommer hem efter min lördagstur för att ha söndag-måndag ledig, SÅ KAN JAG INTE SITTA VID MIN DATOR LÄNGRE. Alltså inget skämt. Det värker något alldeles kolossalt i höger axel, och det far ner i armen också, armen känns avdomnad och kall, plötsligt fungerar inte bordshöjden eller datorns & musens placering överhuvudtaget! Har alltså aldrig varit med om något liknande.

Så jag börjar stretcha och göra yoga for neck and shoulders som en besatt, och då blir högerarmen ÄNNU värre. Sen blir jag så bestört att jag tar en burana och går i säng. Och ja - googlar frenetiskt förstås. Det jag nu har utvecklat är, *trumvirvel* IMPINGEMENT.

Här en snofsig illustration, direkt från nätet.
Hur råder man bot på det här då? Nå, det finns en hel del fysioterapeutiska övningar man kan göra - min axel är i ett så kallat akut skede så det är bara riktigt simpla grejer man kan göra, och så ska man VILA.

Naturligtvis ställer det här mig i ett enormt stresstillstånd för jag vill ju kunna fungera också, jag vill kunna jobba och lyfta och allt vad jag brukar, men nu måste jag alltså pausa lite och jag vet inte hur jag ska berätta det här för arbetsgivarn. Nå, får väl besöka företagsläkaren här i något skede.

Visst är vuxendomen så himla skojig? Från och med nu kan jag alltså inte sitta vid datorn som förr utan jag måste stiga upp med jämna mellanrum och göra en massa övningar. Just nu är den enda möjligheten att sitta i soffan så att mina händer kan vila mot tangentbordet. Heller inte optimalt, men idag känns i varje fall bättre än igår så kanske det kan gå över det här, nån gång.

Ponks hälsoblogg

Tänkte här just på promenaden: Om du känner dig stressad över allt världens du jobbmässigt ska åstadkomma under den närmaste tiden, fråga dig själv hur stressad du hade varit om du hade varit en man i samma situation? Just det.

Försöker lite samla mig kring ämnet stress här nu, efter min första fulla arbetsvecka på månadslön - och då kan jag ju också understryka att den varken var särdeles hård eller ens fullång - jag hade måndag ledig. Men ändå gick det såhär: På torsdag, eller var det onsdag började jag känna mig allmänt i olag. Fick lös mage som inte gick om, hade svårt att äta morgonmål (herregud, före kl 8 på morgonen, vet inte senast när jag varit i den situationen ens), allmän overklighetskänsla. Men tänkte varje dag när jag satt där på jobbet, att laadilaa, jag är ju inte stressad alls. Att där sitter jag och är kolugnet, låg puls, full koll och inga problem. Guidning bokad, ansvarsperson för nästa megaprojekt, i princip fria händer för vårens nya utställning.

Jag insåg här senare att det var nåt slags motreaktion på en arbetsbörda som för mig kändes helt kolossal - stressen imploderade liksom - istället för att få ångest och gå bersärkagång, så reagerade jag INTE ALLS. Det är alltså också ett slags stressreaktion, tror jag - att man till synes är kolugn och till och med själv tror att rajtantajtan, det här går ju bra.

För att den där magafirron gick inte över, och på fredag märkte jag också att jag var lite yr. Det var ett seminarium på morgonen, gick omkring sådär utan mål och mening som man gör på jobb, vet inte vem man ska tala med - sneglar vilt och lyfter på papper och sladdar här och där bara för att se ut som att man gör nånting - och alla andra får det att verka så naturligt det här med att man ställer sig i klungor och pratar om tågförseningar eller veckoslutsplaner, eller vad tusan det nu är vanliga mänskor pratar om.

J kom emot mig från jobbet sen, jag hade tänkt att nu ska vi dricka limu och se på film och ha det skoj, min första fredag, liksom. Jag hade ätit tre ostbroccolipajbitar från seminariet och säkert 6 smoothies, blivit helt proppmätt efter det och ordade bestämt att nu ska vi gå runt Hallis, J fann sig i det. Men sen på halva vägen så kände jag hur kraften rann ur mig. Vi gick till Kylän Valinta, jag ställde mig vid salladshyllan och tänkte att månne det blir så nu att J får gå hem och komma med bilen efter mig? Jag hade liksom inte fått stanna upp under promenaden. Men jag lyckades gå hem, och sen brakade jag sönder och samman. Fick feber, låg o huttrade under två täcken, alldeles brännhet men kändes ändå konstigt nog inte som nån riktig feber - ingen flunssa liksom, inga förkylningssymptom. Hamnade gå och lägga mig och sen sov jag, vaknade i nåt skede och skrev i febersvett en klatchig social media-harang om evenemanget som ska lanseras nästa vecka, det var bara så välformulerat i huvudet just då så det var lika bra att göra det. Och sen vaknade jag i en pöl av svett och var i princip frisk idag på morgonen, ingen feber.

Så att där har ni min märkvärdiga sjukdomshistoria som jag inte alls förstår mig på. Inser att jag är tvungen att börja med regelbunden yoga för att ställa mitt sinne till neutralt igen, springa ska jag också, det gör en gott. Tror alltså starkt på att fysisk ansträngning sätter huvudet i balans, och nu har jag ju verkligen haft en vecka då jag bokstavligen har suttit och stirrat in i rutor konstant.
Och fast ens jobb till synes är hur lugnt som helst, så är det annat som kan stressa - situationer med mänskor, det är det svåraste för mig. Arbetsplatsdynamik, har aldrig förstått mig på det. MÅSTE lära mig att inte stressa över sånt, försöka vara mig själv bara och inte så konstant iakttagande och på nålar.