Sista oktober, och vad passar bättre än att skriva ett litet inlägg just en sån här fantastisk högtid då gränsen mellan levande o döda är hårfin, då växtperioden slutligen officiellt är över och det tomma, tysta kalla tar vid? Det känns alltid som att det är stora krafter i rörelse under den här sista helgen i oktober. Menar inte på ett hippie-sätt utan det är en intuition bara, eller så är det kombinationen av erfarenhet och förväntan - vad vet jag.
Insåg här just att jag har varit en månad på jobb. Kunde gå in på detaljer om allt som är fel med det, känner mig bokstavligen som en utsliten häst och känner mig ledsen, omtumlad och totalt på fel plats. Det är nu bara så det är nu, och jag har till största del mig själv att skylla för det. Jag har inte gjort något åt ångesten som har kommit över mig, jag har inte försökt nånting alls, jag har bara totalt gett mig hän till illamåendet och missbelåtenheten över att åter vara i arbetslivet, och i november är jag helt enkelt tvungen att göra något åt det för att överhuvudtaget hålla ihop under vintern. Jag måste göra upp en plan, jag måste skriva upp grejer som måste göras, jag måste fysiskt börja bygga upp min nedbrutna lekamen och jag måste lära mig att återhämta mig medan jag inte jobbar. Man kan ju se oktober som en liten anpassnings- och träningsperiod om man vill vara lite snäll med sig själv. Så var en månad avklarad, återstår då sju.
Nåja. Axeln blev sen bättre, men är fortfarande inte återhämtad. Har heller aldrig haft så spända nackmuskler som just nu.
Nu i november ska jag återuppta springandet (för hur mångte gången säger jag det?) - tre gånger i veckan måste jag ut på löpbanan och så ska vi nog se att endorfinerna sköter resten - det där med att dricka vatten och stretcha och hela den där obönhörliga härvan som hör vuxenheten till och som jag inte alls skulle orka med, för att jag helst skulle lägga mig ner och dö.
No comments:
Post a Comment