Det har aldrig varit okej med minkfarm

Igen på biblioteket, tänker idag på världen som den är och världen som jag (och säkert många andra) upplever den. Som att världen i dess vardagliga lunk på ett plan är en totalkatastrof och på ett annat inte låtsas om den, lallar på i de rester av ett någorlunda fungerande system som världen nu lallar på i. Men att jag numera i princip bara ser katastrofen överallt och har svårt att relatera till nåt slags normalt liv alls mera. Alltså, jag ser bara avgrunden. När jag ser reklamerna i teven blir jag desperat, att varför tror nån ännu att det är okej med semesterresor? ÄR det okej med semesterresor? Är det okej med minkfarm? Nej, det har aldrig varit okej med minkfarm, men i något skede har ett sånt barbari, liksom köttidustrin, normaliserats och så har vi bara förblindats så att vi inte kan se det som händer, inte ser lidandet för att det inte är meningen att man ska se det. Och på samma sätt är det väl med semesterresor, det är väl för bövelen inte semester vi ska tänka på i en värld som drar de sista rossliga andetagen inför en oundviklig klimatkatastrof med ödesdigra konsekvenser? Det är väl inte utereklamer med K-markets enformiga slogans som vi ska fokusera på, bara njut och köp vad du vill ha, bara fokusera på det viktigaste, dvs familjen och att DU är värt något gott? DU. Medan världen faller sönder. Så jag ser bara kaos, egentligen. Jag ser bara nedbombade byggnader och bortkollrade, maktgalna män, ett arbetsliv som är i upplösning och spillror av helt vanliga människor som stiger upp och går på jobb eftersom det är den enda utvägen för dem - att vara slavar under ett system i vilket vi måste tjäna småslantar för att ha råd med mat och tak över huvudet. Jag hör bara lösa ord tagna ur sina sammanhang, jag hör enformiga melodier och AI-generade synthslingor, ett slags psykotiskt upprepande av något som för länge sedan var unikt, men vars egentliga innebörd har slarvats bort med tiden.
Så hur ska man gott folk, lura sig eller på ett genuint sätt ta sig själv ur denna oproduktiva och genomförlamande katastroffas? Nå, genom att engagera sig, så klart. Lite tvång. Det här rådet är lika mycket till mig själv som till någon annan: engagera er i något viktigt, ni som kan. Det är mellan människor (och djur) som fina saker formas.
Jag önskar er all medvind ni kan få.

Sin förpruppade mentala existens

Senast jag skrev här så satt jag också på biblioteket, invid väggen mot gatan på gamla sidan. Satt jag och svamlade och funderade på vad jag skulle säga. Liksom jag sitter och svamlar idag och funderar på hur jag ska ta itu med konstycket "samla ihop mig själv och mitt liv och få någonting till stånd."

Det är inte nån jargong nåt mer, nåt charmigt man ibland säger, att jag jag gör ingenting. Jag, jag gör absolut ingenting och när det är något jag ska göra måste jag frenetisk tugga lions mane-svamp, gå och lägga mig i tid för att mentalt preparera inför "det stora jag ska göra" som kan gå ut på typ gå till Lidl.

Jag har totalt fallit utanför samhällets alla ramar och jag sörjer väl, jag sörjer hunden och min egen brist på livslust, världens gång och maktlösheten. Samtidigt blir jag förbannad på alla muppar som säger att det är kört, att vi går under, att det är omöjligt att göra något. Jag blev det i lördags, på en random snubbe som sade just sånt, och som dessutom vågade sig på att ha nåt slags glimt i ögat när han sa det. Kanske var han som jag, bara upprymd över att överhuvudtaget vara ute bland folk, att bara den saken gav nåt slags apdjurs igenkännande blick - jag är bland människor och det gör mig lycklig. Men liksom jag avskyr det hos andra, avskyr jag det hos mig - uppgivenheten. Det är det absolut mest ocharmerande som kan drabba en människa och man borde göra allt som finns i ens makt att kämpa emot sådana tendenser.

Nå, jag har samlat ihop kjolarna och pedat ner till biblioteket, nu ska jag ta itu med sånt där jag har lovat och som jag måste få lite flyt i - transkribera ett par intervjuer. Hur ogärna jag än skulle. Det paradoxala i min tillvaro är att jag har en hel del projekt på gång, men ingenting jag på något sätt alls skulle villa göra. Men skit nu i vad man vill, ibland måste man bara krossa sin egen förpruppade mentala existens.