Senast jag skrev här så satt jag också på biblioteket, invid väggen mot gatan på gamla sidan. Satt jag och svamlade och funderade på vad jag skulle säga. Liksom jag sitter och svamlar idag och funderar på hur jag ska ta itu med konstycket "samla ihop mig själv och mitt liv och få någonting till stånd."
Det är inte nån jargong nåt mer, nåt charmigt man ibland säger, att jag jag gör ingenting. Jag, jag gör absolut ingenting och när det är något jag ska göra måste jag frenetisk tugga lions mane-svamp, gå och lägga mig i tid för att mentalt preparera inför "det stora jag ska göra" som kan gå ut på typ gå till Lidl.
Jag har totalt fallit utanför samhällets alla ramar och jag sörjer väl, jag sörjer hunden och min egen brist på livslust, världens gång och maktlösheten. Samtidigt blir jag förbannad på alla muppar som säger att det är kört, att vi går under, att det är omöjligt att göra något. Jag blev det i lördags, på en random snubbe som sade just sånt, och som dessutom vågade sig på att ha nåt slags glimt i ögat när han sa det. Kanske var han som jag, bara upprymd över att överhuvudtaget vara ute bland folk, att bara den saken gav nåt slags apdjurs igenkännande blick - jag är bland människor och det gör mig lycklig. Men liksom jag avskyr det hos andra, avskyr jag det hos mig - uppgivenheten. Det är det absolut mest ocharmerande som kan drabba en människa och man borde göra allt som finns i ens makt att kämpa emot sådana tendenser.
Nå, jag har samlat ihop kjolarna och pedat ner till biblioteket, nu ska jag ta itu med sånt där jag har lovat och som jag måste få lite flyt i - transkribera ett par intervjuer. Hur ogärna jag än skulle. Det paradoxala i min tillvaro är att jag har en hel del projekt på gång, men ingenting jag på något sätt alls skulle villa göra. Men skit nu i vad man vill, ibland måste man bara krossa sin egen förpruppade mentala existens.
No comments:
Post a Comment