Småplocka efter sig själv

Idag gick jag plötsligt och småplockade efter mig själv, något jag inte brukar göra. Jag brukar alltid höra om hur jag sprider ut mig och om jag skulle kunna se till att inte göra det så mycket. Och nu, när jag själv mitt i allt går där och småplockar efter mig själv, så finner jag mig fnissa hysteriskt - för det är då inte klokt hur mycket jag sprider ut mig. Det är då helt makabert. När man börjar plocka upp efter sig och inser att - jaha - man har stigit ur leggingsen och lämnat dem där. Mitt på mattan. Ens spår och rester överallt. Att det är så man gör.
Nej, det är ju inte klokt det här.

Okej, idag är en sån här dag då allt liksom lutar åt att jag skulle villa spåra ut. Jag skulle villa knarka, supa, vara omöjlig, äta femton smörgåsar istället för tre, trycka i mig pizzor, vara oresonlig, grilla ost, spela bombastiska nätspel och överraska främlingar. Eftersom jag är ansvarsfull och vet mitt eget bästa, tänker jag hålla mig på den styva linan och istället göra min dagliga yoga, äta mina tre smörgåsar och öva igenom min dragspelsrepertoar. Och hör sen!
Jag bara tänkte på det, hur mycket av livet som egentligen består av att kämpa emot den där lusten att bara låta allt rinna ned för kakirännan, bara skita i det som är bäst för en och slänga tårna över huvudet och låta det fara bara. Några gånger i månaden så får jag den här känslan att jag vill slänga alla kort upp i luften, och den är så lockande, liksom manande. Jag undrar om de flesta har det så eller om det mest är bara jag som kämpar med demoner?

Mera funderingar från lunchtanten

Har åter stått som lunchtant i Kåren den här och förra veckan och det är ju nog många tankar som far genom ens arma huvud där man står och INTE ser på studerandenas minimala blåa kort varefter man slår in studerandepriset (för det är tamejfan helt omöjligt att se de små siffrorna om man inte handgripligen tar deras kort ifrån dem, nu vet ni det).
Tänker till exempel på det här hur folk bemöter en. Oftast är det ju liksom avmätt och artigt, som det ska vara, en enkel kommunikation som går ut på "jepp, jaahas, tack, och det var två och sexti" och sen när man börjar känna igen ansikten och se samma människor flera gånger, så kanske man säger något mer eller kanske inte. Vissa är helt försjunkna i sitt eget, går med lurar och vill helt tydligt inte snacka, vilket passar mig alldeles utmärkt, hade gärna varit en ordlös kassadam.
Jag tänkte skriva i detalj om hur min dag går till, bara för att det kunde vara av intresse för nån, mest för mig säkert, hahaha.
Nå väl. När jag kommer, ska det kläs om till svarta firmakläder, det gör man i källaren där det finns ett litet omklädningsrum som doftar speciellt och har sin särskilda, förväntansfulla, avspända stämning. Sen går man upp för stentrapporna och så börjar det då. Man ska rulla upp en skramlig metallvagn som oftast är fullbelamrad med salladsbyttor, bröd, och så kassalådan med pengarna då. Man ställer vagnen i en industrihiss som man ska ta upp typ med bult, vete fan vad det är för anläggning. I varje fall ingen vanlig våningshushiss. Sen åker kärran upp till andra våningen medan man själv tar trapporna. I den våningen bakom lunchkafét finns ett skithäftigt rum med en gigantisk diskmaskin som säkert skulle kunna diska en skottkärra vid behov. Jag kan ingenting om den maskinen, försökte spola ett par tallrikar idag men fick inte ens spolslangen i gång. Nå väl. Där finns glas och kannor och saftburkar, förråd och vem vet vad, det där rummet har bara den perfekta stämningen. Kärran rullas sen in i lunchsalen och så fyller man på salladsvitrinen efter S:s tydliga anvisningar "sätt kål, rödbetorna och morötterna". De extra salladsbyttorna åker in i andra lådor under kassamaskinen.
Nå, sen kokar man kaffe och te, sätter fram kylplattor som kaffemjölken står på, sätter fram tänger som salladen ska tas med, ställer fram salladssåserna, olika slags mjölk och surmjölk, fyller på saftkanistern vid behov (med vattenämbar, den är enorm), hämtar is till saftkanistern, klipper upp lappar med dagens meny och sätter fast dem med sinitarra på matbuffén. Det är viktigt det här med hur mycket av varje man får ta, det är 2 biffar hit och 10 muikkun dit. Och så är det viktigt att skriva all info för glutenallergiker och vad allt innehåller. Innehåller nåt selleri ska det stå (S) vid menyn, vilket jag tycker är märkligt. Är selleri en allergen? Möjligtvis.
Så ska luckan till diskmaskinen öppnas, brickorna åker sedan till disken på ett rullband, vilket är skithäftigt och känns just som det är, det går som på räls. Och så ska godis ställas fram och posten hämtas och placeras ute i hyllan vid ingången, där också teven ska slås på. Och så ska kassan öppnas, och det var väl typ det. Sen börjar folk komma in, o så ska man då typ sälja, lite svara på frågor och visa var grejer finns emellanåt. Det är olika priser för studerande, personal och vanliga dödliga. Och så måste man hålla koll på kaffet, sätta på en ny panna alltid när en har nått hälften. Och så ska man sopa kring salladsvitrinen och fylla på den om den börjar ta slut. Och så ska man se till att man ropar ner till köket om nåt av maten håller på att ta slut, i tid ska man säga det, så att de hinner. Oftast sköter köksorna om det här själva, men ibland kanske inte alla köksorna är på plats, som idag, då vi mitt i allt hade slut på typ allt och det var för jävligt, folk fick vänta på grönsaksbiffar i nästan en halvtimme. När man hinner ska man ta ett prov av varje maträtt, sätta dem i små plastpåsar som fryses ner en vecka, för om det händer nåt måste man ha kvar av maten, så den kan testas. Important shit.
Jaa, inser att det är en hel del allt detta, inte fan orkar jag skriva mer om det.

Vad jag egentligen har tänkt mest på under de dagar då jag har stått där, är hur många som fortfarande äter kött. Det är som att jag skulle villa fråga av var och en som kommer med sin biff eller sin pripelsås fram till kassan, att VARFÖR? I vilken värld motiverar du dig fortfarande att välja ett dylikt alternativ, som bevisligen håller på att ta kol på hela vår existens? Frågan har visserligen alltid varit lika viktig, men nu är den ju liksom på tapeten, så jag FÖRSTÅR INTE varför inte alla är vegetarianer nu, jag förstår det inte. Är det av slentrianmässiga skäl som man bara fortsätter, är det ignorans, är det nåt slags tanke på att alla varningar är nonsens och man kan fortsätta som förut? Det är ju inte som att det längre undgår någon tänkande människa, att köttproduktionen med de areor som går åt till föda åt boskap, inte på något sätt är ekologiskt hållbar för att inte tala om etiskt försvarlig. Slarvläste nån artikel som handlade om att varor nuförtiden ska märkas ut med vilket koldioxidavtryck de lämnar. Folk sa uttryckligen sa att de "inte vill bli skuldsatta på grund av de val de gör i butiken". Nå vad är det att villa, hallå, det finns liksom inga alternativ här längre. Antingen så lägger du av med köttätandet eller så skuldsätts du och utöver det finns det ingenting att diskutera. Samma gäller flygandet. Antingen flyger du inte eller så flyger du och skuldsätts, och därmed basta.
"Inte vill bli skuldsatt", bah. Det är ungefär som att gå och stjäla nåt och sen komma och säga att man inte vill bli skuldsatt för de val som man gör, nå fint för dig liksom, att du inte vill bli skuldsatt. Det är dylika påståenden som ligger till grund för varför saker tenderar att stagnera och aldrig utvecklas till något bättre, och det finns väl knappast något annat som jag upplever att är så provocerande.

Spretiga mänskor

Kan inte påstå att jag har gjort några underverk på sistone, snarare har jag bara trampat i klaver efter klaver. Nå men vet ni, man borstar av sig och stiger upp, så gör man.
Här emedans jag jobbar mina futtiga tre timmar per dag som lunchtant vid Kåren, så tänker jag allt mer på sånt här som att hur orkar folk? Att varför gör man det här? Vad är det för mening med alltihopa och vart är man på väg, vad tror man sig tycka att är roligt och vad är inte det? Tycker gränserna är så hårfina. Ena dagen kan en kalja vara euforisk och man blir så glad och upprymd, och andra dagar är det bara det värsta och krapulan som en påminnelse över ens förgänglighet och döden.
Mest tänker jag nu på de där som jobbar där hela tiden. Att vafan får de ut av det? Och varför är jag så jäkla känslig och störande att jag inte skulle kunna föreställa mig ett liv som deras? Kanske det nu bara är så, att vi är funtade olika. Att mitt rastlösa väsen kräver mer än att varje dag gå till samma ställe och träffa samma mänskor, jag letar verkligen hela tiden efter nästa grej. Och sen nästa och nästa. Poängen är typ att komma ihåg att man inte är bättre för den sakens skull, snarare är man just bara mer störande och mindre anpassbar. När jag var yngre tyckte jag alltid att man var bättre för att man typ var bångstyrigare och ville annat. Nu tenderar jag tycka rakt det motsatta. Man är fan mycket bättre om man inte har så många jävla krav på livet.
Eller poängen är nu kanske inte heller den att någon är bättre eller sämre. Kanske det bara mer är så att samhället inte riktigt är anpassat för oss som spretar hit och dit. Vi skulle måsta stångas med varierande uppgifter varje dag. Nån dag skulle uppgiften vara att sopa en viss gata, en annan dag att sitta inne på ett kontor och fundera på hur man kunde få ungdomar aktiverade. En tredje dag skulle man sitta i en grupp och planera inredning och färger till ett visst kontor, en fjärde dag skalar man morötter och potatis. Och sen när man har varit tillräckligt mycket för sig själv så skulle man stå i en kassa i ett par dagar. Fan, vad jag hade älskat ett sånt jobb.

MITT HÅR

Ja men hej asså, ja herregud, ja här är jag. Kom på att jag nog inte har lagt en ENDA bild på mitt hår efter att det blev blått... eller grönt. Eller vad det nu är numera. Det är ju rent galet, med tanke på att det här nu är en blogg, dvs min blogg.

Speciellt så här nu när jag ser bilder på håret, så inser jag ju att det skriker, SKRIKER efter maintenance. Nu har jag haft det uppe i en knut hela dan också, vilket förklarar varför det är ett enda rufs. Nåja. Men nästa steg blir att färga det mörkare där uppe och så ska topparna få sig en omgång mer blått igen. Inför cafét kanske jag tar o färgar hela slurven till nåt neutralt för jag ORKAR bara inte med några kommentarer kring håret, nää, det tillräckligt att stå där i kassan och vara till påseende halva dan. Kanske jag blir mörkhårig till sommarn, skulle sitta, tror jag.

Du är fittig, jag slinker under

Uppdatering.
Så tycker jag alla de här inläggen kunde heta nuförtiden. Uppdatering. Vad som har hänt, nej,VAD HAR HÄNT. Läget, osv.
Nå, läget då? Det ser jävligt mycket ut som att vi snart flyttar. Vi har skrivit under kontrakt och allt, i lagens namn är lägenheten redan vår men nu finns det också en möjlighet för nån i husbolaget att sneaka in och köpa den framför ögonen på oss, de har de rätt till, så den risken kan man inte förbise. Kommer inte tro att vi faktiskt ska bo där förrän vi faktiskt bor där, men innan dess finns det ju en massa annat att stöka undan.
Jag köpte en tvåveckors plats till ett lopptorgsbord vid Puutorin kirppis och herregud, det var väl nog lite dyrt och jag som bara har typ lumpor att sälja. Får väl försöka gräva lite i lådor och hitta nåt värdefullt ändå. J sa att man borde ha fört allt till nån kontti bara, stjälpt ner skiten i ett öppet hål och visst är det ju tokigt att man betalar för att föra sina kläder nånstans och hamnar prissätta alla sina varor själv för att sen tjäna kanske 20 euro? Haha. NÅHH, men jag tycker det ska bli lite spännande.

Vad gör jag annars då? Nå, jag spelar dragspel. Ska ju ha en liten keikka på den alternativa årsfesten den 25.5 och hur jag än gör så tycks mina spelningar alltid bli helt superambitiösa fast jag tänker att jag ska komma undan enkelt. Nu håller jag på att översätta låtar till svenska och göra om dom till dragspelsarrangemang. Har väl än fem låtar hittills, Toxic är kanske min favorit hittills, har översatt den till Fittig. "Du e fittig, jag slinker under."
Inte är jag riktigt klok som inte alls spelar dragspel förrän när jag sen får en spelning och då ska jag ta igen alla de sju år som jag inte har spelat alls. Sanningen är att jag älskar så himla mycket att sjunga, satan vad jag älskar att sjunga, det har jag förresten skrivit om förr. Att det inte finns nånting som är så kroppsligt befriande som att släppa ut sin inre röst och höra hur den låter (inte så bra, haha). Men på riktigt, jag tror att det finns nånting i sjungandet, forskning har ju gjorts om körsång, att det är bra och så vidare. Att folk som sjunger i kör är lyckliga eller hur det nu var.

Och ja, så står jag i Kårens kassa, tre timmar per dag varje veckodag. Det var väl inte ett så eftertänkt beslut att ta emot det jobbet, så här vid närmare eftertanke, det är ganska enformigt och lite pointless att ta sig dit varje dag för ynka tre timmar, MEN jag försöker tänka på att det är typ sport, det är lite aktivitet för min igenklibbade hjärna och det gör gott åt en och så vidare. Och så är det skönt att stå där och säga TVÅ OCH SEXTI, TVÅ OCH SEXTI och tänka på hur skönt det är att man själv inte längre är en sån där studerande med all stress det innebär. Och så älskar jag köksorna jag jobbar med. Herregud vad de jobbar, är där hela dan och lagar mängder med mat och så vidare. Jag fattar inte hur de orkar? Hur fan står de ut? Ja, jobb. Måste man ju ha. Men jag har ju provat på så mycket olika att jag ser skillnaderna och milde tid, att vara köksa hör fan till de tyngre jobben. Höj lönerna! Och så vidare.

Förmiddagsdravel

Ibland när jag bläddrar bakåt i bloggen här så tänker jag bara att herrigud vad här finns tavara! Här finns så mycket information, ska vi säga nonsensinformation som inte gör så mycket annat än beskriver sin egen tid. Såg en bild från 2012 och konstaterade att Pall Mall-paketen såg annorlunda ut då. Tid har passerat, liksom. Och jag bodde i gult trähus. Snart ska jag bo i gult trähus igen.
Nu är det förresten spännande, för i skrivande stund är J på kuntotarkastus i Åbo. Vi snackade igår och fick lite rysningar när vi tänkte på hur mycket pengar som nu ska pungas ut för den där lägenheten. Pengar man aldrig ser känns ofta så icke-existerande, stora summor ännu mer. Summorna är för svåra att föreställa sig, för många 50-lappar på hög liksom. Riktigt mycket pengar tar nästan ut sig själv så att det inte blir några pengar alls, fast så får man ju absolut inte tänka.

Nåja, hittade min recension av Betinkan, och drog en lättnadens suck när den inte var så illa som jag hade föreställt mig att den kunde bli. Vad är det här för tjafs, att jag har börjat oroa mig så mycket för mina texter? Det är ett ständigt pendlande mellan hybris och grymma självtvivel, finns en massa memes om sådant och jag tänker att eftersom det finns memes, så är det säkert allmänt. Och allmänt är ju bra? Men SÅ mycket självtvivel kan väl inte vara uppbyggande ändå?
Nåja, nåja.

Nu har det blivit så inihelvetes kallt. De lovade ju det, och det kom. Snö och hela faderullan. Man vill ändå inte tro det, förrän det händer och det här kunde lika gärna vara januari som maj, satan. Nog blir man ju förbannad. Inte är det såhär som man vill ha det, speciellt inte när april kom som en sydländsk älskare och fick en att sitta i T-shirt och lapa spessu-öl under Per Kalms ek.
Insåg just att jag alldeles snart har vårens bestyr undan. Och när vårens bestyr är undan, så kommer ju sommarens bestyr, som är cafét. Så ska T-shirts beställas och utställningsplanscher göras, och perkele, de tar ju aldrig slut, sysslorna. Till råga på allt har jag gått och sagt att jag kan dra till med en trubadurspelning på den alternativa årsfesten i slutet av månaden. Egna sånger och dragspel, står det i eventet. Nå, det är nu bara det att jag inte har skrivit några egna sånger och att jag inte har spelat dragspel på sisådär ett halvår åtminstone. Jag tänkte, att får jag inget till stånd innan den 10.5, så måste jag avboka. Det är faktiskt inte hela världen. Ingen förväntar sig något av mig, jag ska heller inte alltid tro att jag kan trolla fram underverk på en väldigt kort tid.

Idag tycks det vara fredag. Det är ingen reda med den här veckan, hur kan det vara fredag nu?
Idag ska jag till veterinären med Mili, den visar tecken på noskvalster, andas häftigt in luft på natten. Inatt låg jag vaken i säkert en timme och stressgooglade symtom och föreställde mig allt världens skit som hundar kan ha. Så nu ska den både vaccineras och undersökas, jippie.

Hur man tänker att det blir vs hur det blir

Såhär tänker man att det blir:

Man kommer till landet. Det är ljummet, fåglarna kvittrar, det går krusningar på vattnet, i strandbrynet simmar ett skrakpar. En känsla av frihet slår emot en, man fattar direkt: Ah, såhär ska man leva. Direkt sprider sig lugnet i kroppen. Man ser ut över fjärden, sätter sig ner och så kommer inspirationen, swish, säger det. Och så skriver man en text som det bara gnistrar om, som har precis rätt rytm och landar precis där man vill att den ska landa. Och man ser upp från skärmen, ner mot bryggan, solen går i moln och man tänker att nog är det nu satan att man ska få ha det såhär fint. Man sätter dynorna ut i gungan, lägger sig där, det är mjukt, skönt, perfekt. Och man dåsar till där, man somnar medan en koltrast tar ton nånstans längre upp i skogen. Man vaknar till och ljuden intensifieras, ett ögonblick blir det som ett kort "tjoff" av alla ljud som på en gång slår ner i ens huvud, innan man lyfter det och inser att aj fan, jag ligger i gungan, omgiven av härlighet. Hunden ligger under tallarna. Emellanåt kommer den fram med en kotte i munnen, vill att man ska slänga den. Och man slänger den lojt några gånger innan den går tillbaka till tallarna, lägger sig på rygg, vänder sig och äter några grästuvor och man ser på den att nu fan, nu trivs den. Mörkret faller och man dricker ett glas avslaget vin som har stått i stugan hela vintern. Det är gott, friskt och klargörande. Man skriver lite till. Aj satan, tänker man. Nog är det fint det här.

Såhär blir det:

Det regnar. Gråa moln hänger över himlen, man ser knappt till andra stranden och det är kallt, in på huden kallt, kanske tre grader. Sjöfåglarna flaxar iväg från viken när man kommer, man tänker att fan att man ska vara en sån där människa, förstöra alla idyller, komma här med sina fula tuulipukukläder och vara ett främmande element i en perfekt omgivning. Man får inte eld i spisen, hamnar slösa en hel tidning innan det tar sig. Och sen lutar man sig mot spisluckan och den rasar utåt den jäveln, den hänger fast på två ståltrådar och man försöker förgäves få den tillbaka på sin plats. Och man skriver kolumn, och det blir bara pyttipanna. Texten spretar hit och dit och man häver klyscha på klyscha ur sig, man flyttar stycken hit och dit som om det skulle göra någon skillnad. Man tar en paus och ser på Bachelor Suomi, somnar nästan när det är så urbota tråkigt, skakar på huvudet åt fåntratten som använder ordet "mimmi" alldeles för mycket. Utvecklar ett hat mot ordet "treffit". Ser ett avsnitt till, bara för att varför inte. De intressantaste flickorna skickas hem. Man hoppas på något sätt att texten ska bli bättre bara man låter den vara en stund, att den magiskt ska få vingar och skriva sig själv medan man värmer en vege-chorizo i glöden. Och det bara regnar. Hunden haltar och vill inte gå ut. Man går ändå för att vadå, man måste ju gå ut så hundfan får nåt program och får kacka. Man får våta skor och man har ingen mössa, så man tar på sig en urtöntig sommarhatt som blir våt på sju minuter. Man föreställer sig att hela huset brinner upp för att man har stängt spjället för tidigt eller för att det inte är sotat på flera år. De lovar snö till natten och man tänker att satan, inte får jag ju nåt bra skrivet den här gången. Det blir en riktigt medioker kolumn, man tappar känslan för den, vet inget längre. Till all tur gjorde man bilden redan tidigare. Man dricker vin för att varför inte. Kolumnen måste bli klar hur som helst. Det är nu så det är, man har lovat något. På lördag får man stå för det. Man blir mörkrädd till natten, tänker att det var dumt att man offentligt skrev att man är här, så att förövare kan leta reda på en. Man ser skuggor bland buskarna, vill inte gå ut på tuppen, hör ljud, låtsas inte om dem. Man sitter vaken för länge, lyssnar på regnet, tänker äh, man borde vara i Åbo. Medan man skriver det här lägger sig hunden på den sida i soffan som man själv brukar sitta på, så att där blir en blöt fläck.
(Men egentligen så är man sist och slutligen ändå ganska nöjd. Faktiskt.)

Spisn, spisn, utsiktn, utsiktn

Jahas, så har jag ett par dar för mig själv och el perro o föräldraerövrarnas sommarboning på Vessö. Ska färdigställa en kolumn och gå igenom en längre text, få se om jag klarar det utan vin. Vill nämligen också gå igenom nåt sånt som en reningsprocess medan jag nu är här ute vid havet och har det oförskämt gött.
Här är lite helvitis kallt, ska jag börja med. De lovar snö (!) till natten, typiskt. Hade nu kunnat dra till med än femton grader i varje fall, tycker jag, det är ju ändå maj.

Arbetsbordet

Spisn, spisn.

Hundhörnet

Mors pelargonhörn

Utsiktn, utsiktn.