Såhär tänker man att det blir:
Man kommer till landet. Det är ljummet, fåglarna kvittrar, det går krusningar på vattnet, i strandbrynet simmar ett skrakpar. En känsla av frihet slår emot en, man fattar direkt: Ah, såhär ska man leva. Direkt sprider sig lugnet i kroppen. Man ser ut över fjärden, sätter sig ner och så kommer inspirationen, swish, säger det. Och så skriver man en text som det bara gnistrar om, som har precis rätt rytm och landar precis där man vill att den ska landa. Och man ser upp från skärmen, ner mot bryggan, solen går i moln och man tänker att nog är det nu satan att man ska få ha det såhär fint. Man sätter dynorna ut i gungan, lägger sig där, det är mjukt, skönt, perfekt. Och man dåsar till där, man somnar medan en koltrast tar ton nånstans längre upp i skogen. Man vaknar till och ljuden intensifieras, ett ögonblick blir det som ett kort "tjoff" av alla ljud som på en gång slår ner i ens huvud, innan man lyfter det och inser att aj fan, jag ligger i gungan, omgiven av härlighet. Hunden ligger under tallarna. Emellanåt kommer den fram med en kotte i munnen, vill att man ska slänga den. Och man slänger den lojt några gånger innan den går tillbaka till tallarna, lägger sig på rygg, vänder sig och äter några grästuvor och man ser på den att nu fan, nu trivs den. Mörkret faller och man dricker ett glas avslaget vin som har stått i stugan hela vintern. Det är gott, friskt och klargörande. Man skriver lite till. Aj satan, tänker man. Nog är det fint det här.
Såhär blir det:
Det regnar. Gråa moln hänger över himlen, man ser knappt till andra stranden och det är kallt, in på huden kallt, kanske tre grader. Sjöfåglarna flaxar iväg från viken när man kommer, man tänker att fan att man ska vara en sån där människa, förstöra alla idyller, komma här med sina fula tuulipukukläder och vara ett främmande element i en perfekt omgivning. Man får inte eld i spisen, hamnar slösa en hel tidning innan det tar sig. Och sen lutar man sig mot spisluckan och den rasar utåt den jäveln, den hänger fast på två ståltrådar och man försöker förgäves få den tillbaka på sin plats. Och man skriver kolumn, och det blir bara pyttipanna. Texten spretar hit och dit och man häver klyscha på klyscha ur sig, man flyttar stycken hit och dit som om det skulle göra någon skillnad. Man tar en paus och ser på Bachelor Suomi, somnar nästan när det är så urbota tråkigt, skakar på huvudet åt fåntratten som använder ordet "mimmi" alldeles för mycket. Utvecklar ett hat mot ordet "treffit". Ser ett avsnitt till, bara för att varför inte. De intressantaste flickorna skickas hem. Man hoppas på något sätt att texten ska bli bättre bara man låter den vara en stund, att den magiskt ska få vingar och skriva sig själv medan man värmer en vege-chorizo i glöden. Och det bara regnar. Hunden haltar och vill inte gå ut. Man går ändå för att vadå, man måste ju gå ut så hundfan får nåt program och får kacka. Man får våta skor och man har ingen mössa, så man tar på sig en urtöntig sommarhatt som blir våt på sju minuter. Man föreställer sig att hela huset brinner upp för att man har stängt spjället för tidigt eller för att det inte är sotat på flera år. De lovar snö till natten och man tänker att satan, inte får jag ju nåt bra skrivet den här gången. Det blir en riktigt medioker kolumn, man tappar känslan för den, vet inget längre. Till all tur gjorde man bilden redan tidigare. Man dricker vin för att varför inte. Kolumnen måste bli klar hur som helst. Det är nu så det är, man har lovat något. På lördag får man stå för det. Man blir mörkrädd till natten, tänker att det var dumt att man offentligt skrev att man är här, så att förövare kan leta reda på en. Man ser skuggor bland buskarna, vill inte gå ut på tuppen, hör ljud, låtsas inte om dem. Man sitter vaken för länge, lyssnar på regnet, tänker äh, man borde vara i Åbo. Medan man skriver det här lägger sig hunden på den sida i soffan som man själv brukar sitta på, så att där blir en blöt fläck.
(Men egentligen så är man sist och slutligen ändå ganska nöjd. Faktiskt.)
No comments:
Post a Comment