Okej, idag är en sån här dag då allt liksom lutar åt att jag skulle villa spåra ut. Jag skulle villa knarka, supa, vara omöjlig, äta femton smörgåsar istället för tre, trycka i mig pizzor, vara oresonlig, grilla ost, spela bombastiska nätspel och överraska främlingar. Eftersom jag är ansvarsfull och vet mitt eget bästa, tänker jag hålla mig på den styva linan och istället göra min dagliga yoga, äta mina tre smörgåsar och öva igenom min dragspelsrepertoar. Och hör sen!
Jag bara tänkte på det, hur mycket av livet som egentligen består av att kämpa emot den där lusten att bara låta allt rinna ned för kakirännan, bara skita i det som är bäst för en och slänga tårna över huvudet och låta det fara bara. Några gånger i månaden så får jag den här känslan att jag vill slänga alla kort upp i luften, och den är så lockande, liksom manande. Jag undrar om de flesta har det så eller om det mest är bara jag som kämpar med demoner?
No comments:
Post a Comment