Dan före dan - sista dan i stan

Jaha, så kom då den dagen - eller natten - inför morgonen då vi åker. Bilen är packad och J har somnat med hunden, fotbollsmatcherna är spelade och kommunalvalet gick åt helvete och allt är som sig bör.

Har som sagt haft ett sådant kaos inuti på sistone, det har varit svårt att ens försöka formulera en vettig tanke. En del av mig har varit i flyktläge, har drabbats av en stark bångstyrig känsla av att villa bryta upp hela livet och dra nån annanstans, börja på nåt nytt, överge det bekanta och så vidare. Men jag vet så klart att det där mest bara är tecken på obalans. Ordnar man det lite kring sig och följer man sina mer hälsosamma rutiner något så när, så hoppsan, mår man bra igen.

J sa häromdan, att det mest irriterande med att bli äldre, är att allt blir så förutsägbart. Att man på förhand kan förutspå att det ena och det andra kommer att ske - till exempel sannfinländarnas brakvinst i valet nu, eller vad folk kommer att prata om, eller nåt så trivialt som vad för slags mat eller mode som kommer att bli populärt. Och visst är det ju mycket med det här åldrandet, som innebär att man sitter i sin gungstol och säger jaha jaha, självcentreringen, ja. Njutningsinstagram, ja. Oroliga tider - folk röstar radikalt dumt, ja. (Njutningsinstagran: Oändligt med bilder av folk som njuter för att det är sommar.) Man har mer erfarenhetsgrund, alltså kan man i förväg gissa sig till hur saker kommer att arta sig.

Jag tror nog att uttråkan och (telefon)beroendet är mina största fiender. Uttråkan, för att livet så ofta är just sådär att man vet hur de följande månaderna, rentav åren, kommer att arta sig. På ett plan är det ju lugnt och tryggt, rätt fint att man i alla fall inte har några större problem - herregud - får man ju ändå poängtera. Men samtidigt är det just det som är så urbota tråkigt, att man har den här lägenheten och det här livet och det där sommarkafét och att det just verkar vara nåt så radikalt som att bryta upp med sig själv och det invanda totalt, som skulle innebära en förändring på något plan.

Kanske man också bara är rätt coronaskadad, efter att ha varit hemma mellan lägenhetens väggar så länge. För jag har också blivit rent lat, liksom initiativlös. Saknar livsgnista. Saknar intresse för andra människor.

Nå väl, så kommer då en sån här dag då vi ska till ön och allt invant kastas upp och ner. Jag både avskyr det innerligt, vill som brukligt sparka bakut och bara vägra befatta mig med människor, samtidigt som den klokare delen av mig vet att det är EXAKT DET som håller mig vid liv, vid mina sinnens fulla burk och till och med gör mig rent lycklig, på så många plan. Jag fullkomligt älskar att möta människor i kassan, alla är så olika och fullständigt unika. Och samtidigt så innerligt störande! Det är nu det här som är livet - delar av det som gör en lycklig är sånt som man innerligt avskyr.

Men telefonberoendet, alltså! Har lagt märke till att jag använder telefonen till direkt eskapism, jag rymmer från nuet och måstena genom att scrolla och posta skit. Det är fan inte vettigt på något som helst plan, så det där måste jag helt enkelt aktivt ta itu med, helt enkelt begränsa mig själv och förbjuda mig att ens ta i den där telefonjäveln så ofta som jag gör nu.

Och jaa-a, till det tillstånd jag befinner mig i just nu, hör också det faktum att jag tyvärr också, på rätt många plan, är trött på mig själv. Jag tvivlar på vem jag är och har blivit, jag tycker inte om mig själv när jag pratar eller skriver eller klagar eller vad som helst som jag gör. Jag har nog alltid tyckt ganska bra om mig själv, rentav så det lutat åt narcissisthållet emellanåt, men nu har det där på nåt sätt svängt om sig och jag gillar inte ens mig själv. Det är hemskt! Det stämmer som de säger, att man inte tycker om nån annan heller, när man inte tycker om sig själv. Eller ja, ifall man gillar nån man träffar, så stör man sig på sig själv i mötet - i mitt fall, att jag blir så påflugen och mångordig, men talar bara strunt! Jag skulle villa sluta prata strunt, satan.

Och jag tänker, att kanske jag har haft ett osunt upphöjande av mig själv innan, liksom tyckt att jag är så kova sana att jag är festligare och fiffigare än de flesta? Det är ju heller inte klokt, så den bubblan lär ju brista förr eller senare, så kanske det är där jag befinner mig nu, när jag inser att jag är en fjäskande och inställsam fjant med osäkerhetsproblem. Uff.

Man skulle fan ha barn istället så man slapp gå här och dividera om sånt där onödigt som sig själv, satan.

När det lönar sig att vara nojig (blä)

Ni vet, när man nojar ibland och tänker äh jag nojar, så onödigt, det där borde jag vänja mig av vid. Det händer J typ jämt - han vet att han angstar och övertänker lite onödigt mycket, men sen tamejtusan när det ibland lönar sig! Det är det som är det paradoxala. Som idag - J hade haft en mardröm om att vårt utskänkningstillstånd för kafét inte hade gått igenom. Och så ringde han dit för att försäkra sig om att det var på g. Och hast du mir gesehen, SÅ HAR HELA SATANS ANSÖKAN INTE ENS KOMMIT FRAM. Posten-jäveln har slarvat bort brevet, det har helt enkelt aldrig nått regionförvaltningsverket, ens.

Nu vet jag att jag talar sån där företagska, som ingen vettig människa förstår. Lite kort: För att få sälja alkohol måste man ha tillstånd, och det ska sökas en månad innan man vill ha det. Har man alkoholtillstånd i en byggnad som inte är livsmedelsklassad (eller nåt liknande daj-di-daj) så måste man söka om nytt tillstånd VARJE ÅR (och det kostar sisådär 800 euro). Jepp, det gör vi varje år och det har gått bra. Men inte i år, för i år har POSTEN gått och bara slarvat bort eländet. Det är så urpissigt, för man kan liksom inte klaga på nån heller, ingen vet var eller hur brevet har kommit bort, allt vi vet är att det postades i en gul skottkärra, som sig bör. Haha.

Så att, mindre hektiska morgnar har man ju varit med om. Överlag har jag också varit så med nerverna på ytan på sistone - det har varit ett enda fram-o-tillbakskörande mellan Nötö och Åbo, men SNART ska vi alltså dit for good, eller så känns det. Snart blir det bara utedass för en tid framöver.

Imorgon blir det åter en sån där dag då det bara kommer att köras hit och dit i Åbo, till veterinären för allergispruta åt Vovs, till nån bygg-affär efter en plywoodskiva som ska bli skylt, till Alko efter vernissage-skumppa, till nån copyshop för att kopiera upp lunchpass, OCH *trumvirvel* - efter mina tavlor. Så det är på många sätt en stor dag imorgon. Sen gäller det att packa nätt och köra så snyggt och lugnt att ett tjugotal glasförsedda tavlor INTE SATAN GÅR SÖNDER. Just nu känns det som att vi har så attans dålig karma, att nånting så klart kommer att gå sönder eller nån jävel kommer att göra inbrott i bilen eller vafan vet jag.

Ö-magiken

Alltså Nötö! Idag drog den igen iväg med en, sa "hördu flicka, tro inte att du vet vart du är på väg" (jepp, Nötö tytöttär en) och så hamnade jag VILSE åter, på nån strand mot nåt håll med en utsikt jag aldrig förut har sett! Tycker det är så fascinerande, och jag säger det säkert varje år, men nog är det fascinerande hur en så pass liten ö fortfarande kan överraska en med stigar och utsikter som man aldrig förut har stött på.

Det började med att jag stötte på E och H, och så följde jag H nästan hem för att nyfiken på var hon bor, varefter hon lite förstrött visade åt vilket håll jag skulle - typ "dit över bergen, sen kommer två stugor, kommer du till E har du gått för långt." Men jag kom varken till stugorna eller till E, jag kom till nåt helt nytt attans ställe i nån helt ny avkrok av ön som jag fortfarande inte vet var det är. Liksom, väderstrecken försvann och sen hamnade jag då dra över stock, sten och berg för att förhoppningsvis i något skede stöta på vägen.
Det är det som är så roligt med att gå vilse på Nötö, för man går ju verkligen aldrig vilse - man är på en ö som är 5 x 2 km, så är man lite vilse emellanåt, har man typ vunnit på lotto och så får man ströva omkring i ett ingenmansland och bara njuta av existensen, typ. Mili blir alltid också så entusiastisk av nya stigar. Och medan jag gick där i extistensen och svettades i min regnrock och fullkomligt pös av livsglädje, så slog den där Ö-MAGIKEN ner i mig igen och all nervositet inför morgondagens pensinärsgrupp på 22 personer som jag ska guida till kyrkan och klockarsten, var som bortblåst. För det som händer med en när ö-magiken slår ner i en, är att man blir så uppfylld av bara existensens glädje och de stigar och spår och tanken på vilka som har gått i dom innan, tanken på allt levande omkring en: Alla mossor, alla blåbärskart, alla krökta tallstammar och renlavar - de uppfyller en med känslan av att man ju förstår Nötö. Och förstår man Nötö, så har man ju massor att berätta. Och hela hemvägen gick jag och filade på mitt inledningstal, dvs hur vi kom till ön och att jag fortfarande går vilse, varför vi trivs här och i fortsättningen sen - att här har funnits befolkning sen början av 1000-talet, att här i tiderna har funnits ett levande bysamhälle och att framtiden är "intressant" vad gäller ut- och inflyttning och allmänna skeenden. Det finns ju hur mycket som helst att berätta! Och vem bryr sig fast jag snubblar på finskan emellanåt - jag är vem jag är och jag berättar så gott jag kan. Huvudsaken är att jag håller mig något så när seriös och inte fnissar till det, som jag brukar.

Och så står man sen där i yttre skärgården utan tejp

Nu är det igen sådana här tider, då bilen är fullproppad med ALLT (mest växter) och man halvsitter i en stol som är fullproppad med andra saker, alla bollar är uppe i luften och när de ramlar studsar de bara omkring mot golv och väggar och i vattenskålar, strittar mot väggarna och gör en vansinnig av oreda. Nu inkommande vecka ska vi få den första turistgruppen till Nötö, det är ett 20-tal pensionärer som jag ska guida omkring både i kyrkan och till klockarsten. Jag har inte hunnit bygga upp nån konkret nervositet att tala om, men jag vet att den kommer, jag vet att jag på onsdag kväll kommer att vara i nåt slags katastroftillstånd uppburet av känslan av att jag int kan någo, allra minst finska, som guidningen antagligen måste hållas på. Jag känner alltid en sån motstridighet gentemot hela det här med att packa ihop sitt liv och åka ut till ön, samtidigt som ön sen alltid tar en till det tillstånd som man har längtat efter. Det är bara så mycket ovisshet i år, så mycket kring coronan och så mycket kring vem som nu sen kommer och med vilket arbetsavtal och vilka artister och så vidare. Och så är det alltid några saker som liksom är så självklara att man helt enkelt glömmer dem, som gummistövlar eller långbyxor eller nåt sånt där. Eller nåt så enkelt som tejp. Och så står man sen där i yttre skärgården utan tejp. Int najs.

Det jobbiga med att ha kafé är att man inte KAN säcka ihop, det finns ingen möjlighet för att bara braka ihop och inte orka, för då brakar allt, i den situationen vill man inte vara. Så det är så mycket som helt enkelt hänger ihop med ens egen funktionsförmåga, som jag mer och mer börjar tvivla på att överhuvudtaget är något att lita på.

Fina tider och världskriser

Tillbakakommen från Nötö efter ett par dagar och åter uppfylld av naturens, umgängets och det enkla varandets helande kraft. Inte var det mycket vi åstadkom den här gången, men istället har vi hängt omkring på olika hemman och pratat om Nötö, Nötö och Nötö, sommaren som kommer, gamla tider, önskningar och båtar. Och så har vi druckit starkt svenskt kaffe, blaskigt finskt kaffe och semiokej eget kaffe från förra året. Och plogat upp trädgårdslandet och fått en gammal båt som ska bli örtträdgård och ja och ja och ja. Jag tänker nog ibland vad det skulle ha blivit av livet ifall inte Nötö kom och drog en iväg på det här evinnerliga äventyret.
Och så har jag kommit i farten med Kihlmans "Se upp salige!" och är alldeles bortkollrad av stämningar och beskrivningar av gamla gubbgillen och lokaler där gammal cigarrök, stekos och nyrökt cigarett hänger i luften och tänkt att just den där doften är av utrotningshotad art. Att läsa en bok från sextiotalet får mig att reflektera så mycket över mitt eget liv och hur lite dötid man har nuförtiden, hur telefonen och de sociala medierna har raderat all den tid som hjärnan förut hade till att processera saker och hur stressade vi därför känner oss just nu, när huvudet egentligen arbetar hela tiden (processerar information).

Och mitt i allt detta är det palestinakrisen och min vän i Kamerun som håller sig inomhus eftersom separatister skjuter folk och bränner hus i hans stad. Det här är en kris som vi inte ens känner till eftersom den är så förhållandevis liten och eftersom vi är så hopplöst oinformerade om Afrika. Hur som helst, i tiderna ockuperade Tyskland Kamerun och efter andra världskriget då Tyskland kapitulerade och andra stora gubbar fick dela på Tysklands koloniala arv, så delades Kamerun upp av England och Frankrike, som om det var ett territorium som vi här i Europa bara härskade över, sådär bara. Alltså inget gör mig så rabiat som det koloniala arvet och den attans skam som man får gå omkring och bära på för att folk, tydligen, aldrig har haft nåt hum om hur man bör behandla andra människor här i världen.

Här, en bild som min kamerunska vän skickade, av hus som brinner i hans stad, Kumbo. Insert festive emoji, liksom.

Ponks Kihlman-blogg

Nu skulle man väl nästan kunna säga att den här bloggen, åtminstone för en tid framåt, kunde omdöpas till Ponks Kihlmanblogg. Jag har nämligen äntligen fått hem Christer Kihlmans böcker (trenne stycken, till att börjas med) och man kan väl lugnt säga, att det på många plan är som att hitta en mer välformulerad version av sig själv, hehe.

Började i fel ordning, dvs med att läsa ett av hans nyaste (kanske sista?) verk, en pjäs med namnet "Svaret är nej!" och där fanns ju bara idel igenkänning att hämta. Måste citera lite.

Varför i all världen borde man älska människorna? Människan är inte bara en allmänt motbjudande djurart. Hon är ful också. I varje fall så snart hon uppnått en viss, inte nödvändigtvis särskilt framskjuten, maktposition. Dessutom luktar hon illa.

Det här var nu bara en formulering som jag fastnade för, hahaha. MEN, låt mig också presentera en lite mer faktabaserad harang, nåt som har skrämmande genklang just i dagens samhälle:

I september 1995 hölls ett möte i San Francisco för 500 representanter för de ledande internationella storföretagen i dagens värld. Ted Turner från CNN var naturligtvis med. Och David Packard från Hewlett-Packard. Och Siemenschefen Heinrich von Pierer från Tyskland. Jämte många andra, som du aldrig ens hört namnet på. Mötet var icke offentligt, men det finns dokumenterat svart på vitt i tidningsuppgifter, som sipprat ut genom någon humanistisk förrädare. Enligt dessa nya samhällsbyggare och ekonomiska experter kommer det inom en överskådlig tid att finnas arbete för ungefär 20 procent av den totala populationen i världen. Det betyder ju samtidigt att man beräknar att ungefär 1,5 miljard köpstarka människor är tillräckligt för att hålla produktionen i gång. De övriga miljarderna skall hållas lugna med billig mat och ett mördande utbud av TV-underhållning och alkohol. "Tittitainment" kallas denna kombination med en term som lanserades av den förre försvarsministern och presidentrådgivaren Zbiginiev Breszinski.

Det är ett skräckscenario, som det heter i den nya kulturjargongen. Det är en komplott, en konspiration, ett machtübernahme. Det är slutet på historien. Nej, inte slutet på historien, men på demokratins historia. Det är inte bara slutet på socialismens och välfärdsstaternas historia, det är slutet på hela det så patetiskt idealiserade folkväldets historia. Nu tar de stora anonyma pojkarna över. Nationella riksdagar och regeringar har springpojkens och gummistämpelns roll i en skön, ny värld, där den verkliga makten utövas av tystlåtna herrar på otillgängliga kontor - någonstans långt borta.

Denna pjäs, "Svaret är nej!", började egentligen som ett brev till teaterchefen Asko Sarkola som svar på varför han inte längre ville skriva för teatern. Men jestas vad där finns tavara att tänka på. Kunde citera hela boken, men tror jag slutar här, för idag.

Tid, hej vänta lite

Ja men hej slumrande blogg. Jag har väl inte skrivit här eftersom jag typ har levt eller nånting. Hela veckan har bara flugit förbi i och med nöjenas böljande vågor, eheh. Känns som att jag inte har åstadkommit ett jota och bara druckit mig full och släntrat längs med gräsbelupna slätter, lapat sol och ätit dyrt på uteterrass. Vad ska man säga om det, annat än att sommaren kom och man tog ett extra andetag och bara unnade sig goda saker. Nu kommer snart en ny vecka med nya måsten och angelägenheter som jag hittills har sopat undan. Det är inte mycket, men för mig känns det som mycket, just nu. Tiden är igen sånt som jag bara skulle villa bromsa och säga hej vänta lite, åt. Behöver inte stressa iväg på det där sättet, men det gör den ju. Känns i varje fall bra att läsa Kihlman och inse att jag tankemässigt har sjukligt mycket gemensamt med den karln. Han var en missbelåten och trumpen gubbe, åtminstone till sist. Och vad är jag annat än en missbelåten och trumpen gubbe, egentligen?