Tillbaka i kistan

Jag sitter här med focus-appen på och med regnskogsljudet på, o känner mig inte så lite prillig i huvudet medan regndroppar faller på blad och småfåglarna kvittrar.

Har just bestämt mig att jag har ledigt och jag behöver ledigt, och det är helt okej att jag återhämtar mig från sommarens mödor här nu. Bara för att J har börjat jobba, så betyder det inte att jag är färdig för det (han är det heller inte), så att - nu har jag rätt att ha ledigt.
På lördag insåg jag nämligen att jag inte alls är färdig för någonting: Inte socialt umgänge, inte alkohol, ingenting. Jag fick nåt slags emotionell överdos efter vinsmakning på Viinille, så sen kom jag hem och grät över kalvarna som dör varje dag och över Viinilles servitörs historia om hur hon hade fört sin gamla Westie-terrier att dö, och om hur det hade varit värre än all annan slags död nånsin, i hennes liv. När hunden dör. Och jag förstod.
Och så har jag varit miserabel sen dess. Och bara velat prata om miserabla saker och vara miserabel och se på miserabel teve. Det var en riktigt fin kväll på Viinille och det handlar inte alls om det - det är bara det att jag fortfarande är så himla trött och rentav lite skadad.

Jag inbillade mig också att Viinilles bartender bara berättade den där historien av nåt slags mekanisk vana, en story hon drar bara ibland för att fördriva tiden - och att hon egentligen är skittrött på att vara bartender, skittrött på kunder och skittrött på att måsta tala med folk hela tiden. Jag läste alltså in en banal version av mig själv här, funderade på om hon gick igenom samma.
Och sen så kved och grät jag, och frågade J: "Vilken är den äkta människan här? Den som genuint tycker om att prata med folk - eller den som är yrkesrollen? Jag blir tokig när jag inte vet om hennes mänsklighet är genuin eller fast i en yrkesroll?"
Och så säger J nåt i stil med att, "båda är ju den äkta människan." Man kan ha meningsfulla situationer och samtidigt vantrivas, och man kan trivas och ha icke-meningsfulla situationer. Allting är lika sant och man är allt det där på en gång.
Jag tyckte att det där var typ mindblowing. Sen insåg jag hur trött jag var.

Så att, man kan vara många saker. Jag är lite död. Jag måste ligga i min kista och marineras ett par veckor till, innan jag kan födas som nåt slags ny, bättre människa, eller sen då bara samma gamla. Det duger bra det också. Nu ska jag vara i kistan bara. Det var det som var poängen.

Ingen rapportering utan systemkritik

Jag tänkte att jag för en gångs skull en sån här dödsvanlig vardagskväll, skulle sätta mig ner o skriva istället för att syssla med nån destruktiv aktivitet som att spela dataspel och hetsäta (eller spela Minesweeper i soffan kl. 3:30, min senaste bragd. Det där är sånt där som jag tänker mig att alla som har familj och jobb TROR att vi barnlösa icke-heltidsarbetande sysslar med - och helt fel har de ju tydligen inte).

Nåja, men till viktigare saker.

Idag upprördes jag till tusan över en nyhet om att den ekonomiska tillväxten är dålig. I artikeln säger en mupp som heter Juho Kostiainen såhär:
– Tack vare det goda sysselsättningsläget har vi ändå fortsatt att konsumera tjänster på en ganska bra nivå ännu under augusti. Därför tror vi på en tillväxt ännu under det tredje kvartalet, men sedan bromsas konsumtionsökningen upp och vi kan få två kvartal med negativ tillväxt på vardera sidan om årsskiftet.

Excuse me, men vad är det här dravlet om att "konsumera tjänster på en ganska bra nivå?" Vad är det för nittiotalsdrömmerier, att folk bara ska fortsätta konsumera som de brukar och så är allting okej? Hur kan man - i ett läge där vi är i färd med att bokstavligen konsumera och förbruka upp jordens alla resurser, fortfarande tala om tillväxt som en sån där basal, bra och eftersträvansvärd sak? Liksom - hur kan sånt här överhuvudtaget rapporteras neutralt?

Jag vill sluta känna mig som nåt slags socialistrebell bara för att jag har nån form av överlevnad och bevarande av en viss artrikedom och undvikande av massflykt på agendan. Eller har jag bara missat något? Har de rikaste nåt slags hemlig plan som går ut på att de slutligen tänker skjuta sig själva upp till nån annan planet vi inte känner till, och lämna oss dumma kapitalismkritiker här och slå ihjäl varandra på detta förbrukade klot? Jag antar att nä, och eftersom nä, så hallå, kan vi sluta sträva efter tillväxt då nån gång? Kan vi bara använda de resurser vi har till att leva lugnt och i fred och med respekt för djur och natur så att allting räcker till alla?
Makteliten: Svar nä, det går inte, vi ids inte för att vi är beroende av pengar, precis som andra är beroende av knark eller spel eller uppskattning eller vafan det nu är för grejer som folk går och är besatta av nuförtiden, eftersom de inte står på barrikaderna jämt.
För javisst: Man kan bli beroende av pengar och makt, precis på samma sätt som av allt annat. Det är bara så himla tråkigt att hamna se på det från sidan om och dessutom leva i ett samhälle där allt kretsar kring det - den där påhittade lyckan i och med att nån viss kräm gör en lycklig, eller kändisskap, allt som den här imbecilla kapitalismen har hittat på för att få oss fjättrade vid teven och vid rutorna, vid drömmen om nåt bättre - vi ska se på folk som det gått bra för och drömma om att det också kunde hända oss, och så ska vi se på folk som det är synd om och tänka att tur att det inte är oss. I slutändan ändrar det inte på något - det är status quo, ingenting händer, vi klickar och kollar och beundrar och förfäras, men vi protesterar inte, vi ändrar inte på någonting. Och vi känner oss ensamma. Precis som det rådande ekonomiska systemet vill att det ska vara.

Innerst inne vet vi ju alla precis vad som gör oss lyckliga: Det är stunder med andra människor, att bli förstådd, att bli lyssnad på och att lyssna - av samhörighet - inte pengar - inte nya grejer. När det kommer till de basala mänskliga grejerna som gör en lycklig är det ingen attans skillnad om du är fattig eller rik: Du mår bra i ett samhälle där du får ha meningsfullt umgänge med andra och där du vet att det inte går nån större nöd på någon. Så HUR SVÅRT KAN DET VARA åstadkomma det här? Måste vi verkligen ställa upp de rika på rad och ta livet av dem, kan vi inte nöja oss med att de bara fördelar och omstrukturerar sin attans rikedom istället?

Helt sådär konkret, så kan jag alltså inte ta sån här slags nyhetsrapportering på allvar, så länge den inte utgår från en genomgående systemkritik.

Ta din frihet och gå

Här gick visst en hel sommar utan ett tecken, känns precis som det ska vara. Sjunde sommaren på Nötö är avklarad, känns mer självklart än icke-självklart  - ens klagosånger tynar bort och blir till inget. Ens vanliga jag borstar av sig och stiger fram ur de flottiga handdukshögarna. Jag är fortfarande här, och den här höst-vintern är jag FRI - INGET ATTANS HELTIDSJOBB, kan nån förstå glädjen och euforin kring detta?! Jag kan inte. Det är för stort för att ta till sig detta enorma privilegium, men det finns en hel del funderingar bakom alltihopa.

Jag vill alltså mer och mer aktivt arbeta emot arbetssamhället som det ser ut i sig - bland annat eftersom det är uppenbart för mig att lönearbete är ett attans påhitt och överhuvudtaget inte nödvändigt. Mer och mer inser jag (och hela resten av världens arbetare också, vi är mitt i ett uppvaknande faktiskt) - att lönearbete går ut på att skapa vinst och tillväxt, alltså i princip att de som redan har pengar (cheferna) ska bli ännu rikare. Enligt det kapitalistiska system som vi alla är fjättrade vid, så är det i princip omöjligt för en vanlig arbetare att skapa en större förmögenhet, och det är precis så som makthavarna vill att det ska vara - extremexemplen är väl Amazon o Apple, Disney och vad vet jag - Fazer. Löntagare luras alltså in i nåt slags feberdröm om att om du arbetar tillräckligt hårt, så kan ditt liv bli mycket enklare, medan det i princip är totalt meningslöst och det märker arbetarklassen redan i stor grad. Folk har allt svårare att ha råd med grundläggande saker som bostäder och mat (tänk det, bostäder och mat!) trots att de arbetar heltid. Då är det väl nåt som är rent grundläggande åt helvete - en människa arbetar konstant, och har ändå svårt att få pengarna att räcka. Varför? Nå, för att kapitalism.

Vad ska man göra för att överleva då? är väl den naturliga följdfrågan. Nå, det finns många svar. 

1. Exempelvis kan man gå ner i arbetstid samtidigt som man minskar sin konsumtion. Det här är nåt jag hållit på med i princip sen jag blev vuxen, eftersom jag aldrig ens varit intresserad av jobb i sig - inte funnit det självklart att en arbetsplats ska vara en del av mitt vakna liv. Med det sagt, så förstår jag också att de flesta mänskor antagligen finner arbetsplatsen väldigt meningsfull - mest socialt kanske. De söker sig till arbetsplatser där de trivs och där de upplever att de kan utvecklas, och okej då. Det är väl attan okej. Han aldrig funkat för mig bara. Känner mig alltid som ett skrämt djur där det är meningen att man ska hitta någo arbetsgemenskap tillsammans.

2. Sen kan man ju alltid slå på stort och bli egenföretagare, dvs tro att man själv har en så strukturerad och bra plan att man kan skapa pengar av sina tjänster eller erbjuda så bra tavara att nån vill köpa det.

3. Extremt förslag men fullt möjligt: Samla ihop en grupp människor som ser igenom systemet och är trötta på att bli utnyttjade, lägg ihop era hårt förtjänade pengar och ropa in en gammal gård på auktion. Se till att gruppen av människor består av många som har olika kunskapsområden, exempelvis nån läkare eller sjukskötare, filosof, byggmästare, smed, nån med gedigna kunskaper i odling och djurhållning (för DET kommer att behövas) och smäll upp ett självförsörjande center. Se till att alla har en egen bostad. Det är helt möjligt! Det som sen antagligen kommer visa sig vara mindre möjligt är att få ihop nåt slags fungerande samarbete på den gården, men jag säger inte att det är hopplöst. Bättre än att tjäna pengar åt chefen i varje fall.

Nåja, det var några lösa tisdagsfunderingar. Nu ska jag ta min frihet och gå ut i åbosommaren.

Stort blir litet

Visst är det märkvärdigt, hur nåt stort och betydelsefullt och som man har jobbat för helt satans länge, kan bli precis lika futtigt som det alldeles nyss var stort, bara ett kort tag efter att det är över?

Tänker inte på eurovisionen, även om den också kunde fungera som en metafor här - utan tänker så klart på vernissaget. Det känns redan som evigheter sedan - men det hände. Och det var precis vad det var - inte mer eller mindre utan ganska attans just precis vad det var och helt efter protokollet. Det kom folk precis efter beräkningarna och pris delades ut och Folke spelade piano och skumppan dracks upp.

Skriver för ovanlighetens skull från min arbetsdator, så har till och med lite bilder att posta.

Men vad ska vi säga om det? Det roligaste var kanske att mina föräldrar kom. Mamma kom dessutom med en gul basunblomma i famnen - en växt som direkt fick ställa sig på paradplats som en av växterna i De papperslösas trädgård.

Och här en bild från den delen av utställningen, även om basunblomman inte är på bild just här.

Det som hände efter vernissaget, var att jag blev sjuk. På måndagen steg febern och sen har jag varit i princip inkapabel ända tills nu (söndag). Så att en veckas förkylningsfanskap då. Det kom då välbehövligt, om jag ska säga det själv. Jag kunde inte själv varva ner, så min kropp gjorde det åt mig.
Imorgon ska jag åter dit till stressbunkern och ta itu med who knows what - så är det den veckan - och sen är jag IGEN ledig pga alla övertidstimmar.

Vilket fullkomligt hopplöst blogginlägg det är är, för övrigt. Ett enda infantilt uppräknande. Kanske jag ska säga som det är - att jag fortfarande är helt jäkla utmattad men hade föreställt mig ett sånt där inlägg där jag fritt hade spekulerat kring känslor och åstadkommanden. Nå väl, det kan jag inte. Det är inte mycket jag får mig själv att göra, just nu. Att skriva ett blogginlägg var tydligen helt too much.

Ringduvor och sista veckan

Nån gång under veckan bestämde sig ett ringduvepar att bygga bo på vårt fönsterbräde i övervåningen, och det har nu hämtat en enorm glädje på något sätt. Först var jag försiktig och kröp längs med golvet för att inte störa, men igår märkte jag att duvorna inte brydde sig om oss längre. Idag fick jag syn på Ägget - det är ett, och när duvorna under ett ögonblick var nån annanstans och bökade, kände jag mig nästan som nån hönsmamma när jag satt på andra sidan fönstret o spände ögonen i ägget, ifall nån ekorre skulle ha vågat komma förbi. Som jag skulle ha jagat bort den. Få se nu hur det går med detta boet.

Annars, så är det SISTA VECKAN NU på jobbet. Okej, det fortsätter ju till slutet av månaden, men jag ser faktiskt vernissagen som slutet, pricken på i:et, det sista skriket och så kan man andas ut. Imorgon kommer alla tre resterande konstnärsgrupper och sätter upp sitt stuff. Jag har gått omkring och varit hyper redan förra veckan, så vappen innebar inte mycket annat än total utmattning för mig. Åtminstone just nu. Vet inte hur jag ska få mig själv att hålla ihop under den här sista veckan - mest socialt då. När det inte är tillåtet att gå omkring och stress-sjunga, eller visst kunde man ju sjunga och rulla omkring, men när det inte är så värst socialt accepterat.

Tänker en hel del på det - hur stor skillnad det är mellan "officiella mig" som försöker vara och låta så himla vettig - och det som jag uppfattar som verkliga mig - en förbryllad, bitsk och drömmande individ som helst av allt skulle sova hela dan. Nåja, antar att det gäller varje attans mänska, säkert.

Men alltså FÖRBEREDELSE - nån gång under mitt vuxna liv så kom jag fram till att förberedelse och att vara väl införstådd med vad som ska hända, är ALLT. Det är nervositetsbot, det är trygghet, det är bojen man kan klamra sig fast vid när ens huvud slutat fungera. Så att, förberedelse var det.

Nä, gonatt.

Kärlek och avsky

Jag inser kanske mer och mer att behovet av att upprätthålla nåt slags aktivitet här på bloggen, inte är så värst stort. Däremot inser jag mer och mer värdet av livet. Har haft en del omtumlande insikter här på sistone - en fick jag av Dalai Lama (lol) då jag liksom kroppsligt förstod vad det är att inneha hopp och en kärleksfull syn på livet, utan att för den sakens skull sluta kämpa för en bättre värld.
Det är så svårt när man går på och riktigt är urarg på allt som är så förbannat på tok med det här samhället, att samtidigt INTE avsky sitt eget liv och sig själv är dilemmat. Man är ju en del av det onda, på många sätt. Men man får inte ge upp för det - tvärtom - man kan springa genom skiten och samtidigt göra det lilla man kan, för att förbättra den.

Äh, jag inser att jag låter som ett gammalt fyllo, vilket inte är långt från sanningen.
Vi har haft ena enastående spelningar med Svarta havet. Då menar jag inte enastående på det sättet att VI skulle ha varit särskilt enastående - utan upplevelsen och känslan kring spelandet, har bara varit så jäkla inspirerande. Speciellt nu senast, på Utopia. Okej, jag fick till en riktigt manisk lotta-fylla också - en sån där hämningslös, upplyftande, intervjuar- och uttömmarfylla i vilken jag bara älskar mig själv och far omkring hur som helst. Mest är det kanske det här med att man får träffa folk igen, saker är liksom - till synes, normalt (även om coronan ju på inget sätt är ur världen ännu). Och "normalt" är ju också helt dumt att säga. Nåja, i varje fall får vi än så länge gå omkring trygga här i Finland och vara tämligen säkra på att inga bomber kommer att ramla över oss. Och det känns, på nåt djupt mänskligt plan, som att man förstår att uppskatta det, nu när halva världen tycks vara i upplösningstillstånd och det där kriget, och med det, rädslan och upprustandet och NATO-sympatierna bara växer.

I alla fall - vi har flyt med bandet, och när det flyter på med det, så växer ju längtan efter att, i nån värld, åka omkring och bara spela och uppleva saker. Har sagt det förut, men jag bara ÄLSKAR hc/metal/punk-scenen. Musiken är omväxlande och oförutsägbar, också den - hämningslös och tillåtande - som motsatsen till arbetslivet och samhället och allt det som de som håller på med den här musiken tycks ha gemensamt om att inte ha något till övers för.

Igår var det åter igen dags för mig att ta konsult J till min arbetsplats och med stirriga ögon gå igenom det som ska bli min utställning. Det är så märkligt - när jag går där om dagarna på arbetstid känner jag mig svag, stressad och splittrad i huvudet. Jag blir konstant avbruten, jag kan inte tänka klart, jag känner panik över varje email som kommer, över det som ännu måste bli gjort, över alla pengar som ska betalas och alla samtal som måste föras. När jag kommer dit utanför arbetstid med J, så är det helt annorlunda - jag kan tala som en normal människa, jag kan se helheter och kan lyssna och formulera mina (futtiga) problem för honom - och så löser han dem. Jag vet inte om jag är tokig eller om han bara är sällsynt klarsynt - men igår var åter en sån där underbar gång då jag gick ut från jobbet som om genom ljummet vatten, med en känsla av att allt är överkomligt och under kontroll - det fixar sig, den där utställningen. Tack J: Han krävde en dammsugning av övervåningen som konsultavgift.
Men nog fan är det nervigt - att om bara TVÅ VECKOR är det lördag och jag har just haft vernissage, och jag har just avklarat det största och mest ansvarsfulla som jag nånsin har gjort i arbetsväg. Och jag har avskytt varje sekund.

I brist på annat

Jag har tänkt så mycket på vad denna tankekoma beror på, hur det kan komma sig att jag inte kan hitta ett enda tillfälle då jag vare sig vill eller kan komma i kontakt med mig själv. Är det stress? Är det missnöje? Kanske det är bådadera.

Det enda som jag aningen kan ta till mig är kloka mänskor som talar i podd, nu på sistone Ezra Kleins podcast. Det är inte som att jag förstår allt som sägs, men bitvis kan jag ta till mig nånting - om inte annat, så känslan av att det finns nåt slags vett i världen, tryggheten i att det finns kloka människor som sitter och diskuterar om arbetsmiljöer, e-post och hur attans oproduktivt det är med de ständiga chattgrupperna på jobbet, Putins eventuella intentioner, den stundande inflationen och så vidare.

Medan jag desperat grävde i några gamla texter för att försöka få lite input till de sångtexter jag skulle måsta värpa ut till Svarta havet, så snubblade jag över två textsnuttar som jag tyckte att var rätt beskrivande. I brist på annat att dela med mig, försöker jag alltså väcka upp nåt slags vilja att existera och producera, genom att publicera två äldre texter:

Vaknar i ett mörklagt rum

En strimma ljus från en avlägsen utebelysning.

Jag kan inte leva längre

jag kan inte stiga upp såhär

Det här är det riktiga, 

ta din dag människa

Krukväxterna svullna som botoxläppar

väggar mörka som träskvatten

Vad det har blivit av mig

en gammal trasa, nerrökt och gråtfärdig

In till jobbet

Ut från jobbet

Jag går ut från jobbet.

Det är tisdag.

Och sen den andra, som mer är något av en iakttagelse, men såhär: "Förut hade jag alltid hopplösa karlar, och förstod aldrig egentligen varför innan J såg mig på en gammal video. Jag var helt hejdlöst vacker på den där videon - som en hind - ung och blond och leende. J skakade bara på huvudet, han såg bara den flickiga osäkerheten. Och det var då jag förstod allting, varför min ungdom bestod av så många hopplösa förhållanden. Är man osäker drar man till sig rovdjur och fåntrattar, likadana slingrande karlar som bara ser det enfaldiga hos en - det ungdomliga och sköra. De som tycker att det ungdomliga och sköra är något att ha, har inte förstått någonting om livet. Egentligen vill de bara komma lätt undan. Det förstår man först senare.

Fördelarna med att bli äldre överväger helt klart nackdelarna. Det är till exempel ingen diskussion kring att jag bara blir snyggare för varje år som går. Det är självsäkerheten, det oursäktande sättet att röra sig, som man ser växa till sig hos varje kvinna som börjar röra sig närmare fyrtio. Gesterna blir yvigare, leendena bredare. Man har sett vad den här världen har att erbjuda: Lögnaktigheter, dårar och helt otroligt odugliga karlar, och man har trott att allt berodde på att man själv inte var bra nog. Tamejtusan att det var en själv det berodde på, det var ju allt annat. Precis allt annat, utom en själv. Men det där är också sådant som man förstår långt senare."