Tuesday, January 31, 2023

Sin glåmiga, vita skepnad

En gång var jag i Omsk och drack vodka ur dricksglas med studeranden från nåt slags tågtekniskt universitet. De var så glada över att få träffa någon som kom nån annanstans ifrån, någon kunde engelska men de flesta talade bara ryska - och vi formade något slags språk som vi alla kunde förstå.

Vi for på besök till en studentkorridor, jag minns mest ansiktena som var sådär uppspelta som om man hade varit nån form av kuriositet. Och jag minns porträttet av Putin på väggen. Jag minns hur jag kände mig som en sådan idiot, som inte hade förstått att jag borde ha tagit gåvor med mig, choklad. Vad som helst från Finland. Jag minns att nån flicka hängde ett halsband runt min hals, nåt som hon hade gjort själv. Och jag minns hur jag tänkte, att lycka kommer att följa henne på hennes väg eftersom hon är så osjälvisk.

Det var som att en god vilja hängde över hela rummet den kvällen, vessapappret som stacks i min hand när jag skulle gå ut i korridoren på wc, den entusiastiska viljan att kommunicera. Leendena som kom inifrån. Känslan av att det ryska språket var så nära där, att det hade krävts så litet för att språket hade börjat formas i ens mun, hade blivit en del av en. Om man bara hade blivit där, ett par månader, ett år.

Det är så konstigt, att den vackraste, genuinaste stämning jag känt är just med människor i Ryssland, och att det är just de som tvingas vara med om det fruktansvärda just nu.

Den överhängande känslan jag har med mig från alla mina världens resor, är att jag har varit en idiot som inte har förstått någonting. Framför allt har jag inte förstått att ta gåvor med mig. Och så har allting varit alldeles för fint för mig, så att folk har varit alldeles för gästvänliga - så gästvänliga att en finne som aldrig har varit med om något liknande, fullkomligt skrumpnar och kryper ihop till en liten fläck på golvet - fläcken av skam över att ha det så bra att man bara kan åka vitt och brett och se allt möjligt och uppleva allt möjligt. Men vad har man att ge? Sin glåmiga, vita skepnad som har fått lite för mycket av allt? Vad är det att ha? Ingenting är det att ha!

Friday, January 13, 2023

Att göra sig själv ledsen



Idag läste jag lite i min gamla dagbok från 1991. Speciellt en dag, som jag slutligen kallade “Internationella olycksdagen, den 18 april” gjorde intryck. Allt hade gått på tok, simningen var inte rolig, Nisse-pisse retades och jag gjorde mig själv ledsen genom att inte gå på musikteoritimmen. Speciellt det där sista fastnade jag för, hur jag redan då visste: Jag gjorde mig själv ledsen. Lurade mig själv. Jag har alltså redan som tioåring förstått att man genom sina egna handlingar kan göra sig själv ledsen, och här sitter jag nu mer än 30 år senare och arbetar med en internetmodell för hur jag ska komma ur min egen självförvållade ledsenhet. Det finns något både sorgligt och hoppingivande i detta.

Wednesday, January 11, 2023

...man bara finner processen jobbig och omständl443ig.44444

Dags för en ny uppdatering, dags för åter en genomgång av vad den högfungerande fru Lågprestation har haft för sig under den senaste veckan.
Mestadels känner jag mig som ett skämt eller en parodi. Har fått ord på mycket, tack vare den där online-terapigrejen jag har tagit itu med, även om andra veckans ord och uppgifter inte kändes fullt så omskakande som den första.

Kort sagt, så har jag lärt mig att det här med att hamna i ett oproduktivt och olustigt hål föder mera oproduktiva och olustiga stunder, det är helt enkelt ett hål som föder sig själv och ser till sin egen överlevnad, och det enda man kan göra är helt enkelt att tvinga sig upp ifrån det och - hur poänglöst det än känns - börja på med något man vill göra och se vart det leder. Revolutionerande, va? Kunde aldrig ha tänkt ut det där själv (hör den märkbara ironin). Men grejen med såna här terapistrategier är ju inte att man inte vet hur det ligger till, utan att nån lägger fram dem OCH ATT MAN SEN FÖLJER DEM.

Det andra viktiga jag har lärt mig (och nu låter jag som nån befängd Jordan Peterson) är att sätta upp en struktur för sin tillvaro, helt enkelt göra en konkret schema som innehåller både uppnåeliga mål som man vill nå, samt stunder då man gör saker som man blir glad av (eller brukade bli glad av).
Nu hör jag själv hur imbecillt självklart och fullständigt tråkigt det här låter, så jag ska bespara er från mer beskrivningar av vad den här terapin går ut på.

En sak ville jag i varje fall säga, och det är att jag insåg att jag helt enkelt har gjort saker jag verkligen tycker om att göra, till jobb. Eller, det har helt enkelt blivit så. Och när man jobbar med sånt man verkligen gillar, så kan även sånt kännas struligt och väldigt resultatinriktat, så man helt enkelt glömmer bort vad man överhuvudtaget gillade med processen.
Terapiprogrammet säger så bedårande uppmuntrande, att "det helt enkelt bara är att ta itu med det där som man ska göra" och problemet för mig är inte att jag INTE tar itu med saker jag ska göra - jag gör dem nog efter några om och men och det blir resultat - men jag finner liksom ingen glädje i själva processen.

Ett bra exempel är väl just Rurik-julkalendern som jag tvingar mig själv att göra varje år (den finns på min insta, @ms.ponks). Den blir ungefär just vad jag vill att den ska bli och det är roligt att fundera på serier stup i kvarten - men förut kände jag mig upprymd över likes, kommentarer och resultat. Jag fann mig själv uppgå i en enda Rurik-tankegång i vilken varje ledig minut gick ut på att fundera på nya serier och jag älskade att vara fullkomligt uppslukad av någonting, att befinna mig i en konstant skapande process i vilken jag kände mig levande och på riktigt. I år kände jag mig mest bara alienerad från hela processen, jag gick och mumlade och funderade men utan en tillstymmelse av glädje och upprymdhet - mest funderade jag bara på den 24:e och hur jag skulle kunna hitta på saker fram till slutet, och att det sen äntligen skulle vara över så att jag skulle få sänka mig ner på den icke-åstadkommande och omfamnande madrass jag har skapat åt mig själv.
Och nu läste jag att det här med resultatinriktning är ett av de många symtom på depression - att man bara önskar att grejer som förut gjorde en glad ska vara över och att man bara finner processen jobbig och omständl443ig.44444 - - här flyttade jag ner datorn och ipaden och telefonen med musmatta och mus, så att J skulle få sova sin eftermiddagslur i sovrummet där jag annars sitter och kladdar - tyckte att det var ett festligt tillägg datorn själv skrev där så det får bli.
Musmatta är för övrigt ett av de mest festliga ord som finns, kanske.

Jag tror att jag avrundar här, för jag måste återgå till min mastodontiska skivomslagsbild som jag gärna hade haft färdig idag (men det blir säkert tills imorgon, fine).



Wednesday, January 04, 2023

Mänska, du behöver ju hjälp

Nytt år, nya vindar, ny insikt i att vara kliniskt deprimerad! Ja, herregud - det kom lite som en blixt från klar himmel ändå, den insikten. Hade en ganska tumultuös jul där jag konstant hade känslorna på ytan och liksom inte kunde samla mig alls. Som att man var elektriskt laddad eller något. Och i motsats till min samlade familj, så brakade jag ihop på själva julaftonsnatten och sade, till min egen förvåning, att allting alltid har känts fullständigt meningslöst för mig och att jag inte finner nån glädje eller poäng i nånting. Och jag grät alldeles hejdlöst, så pappa också började gråta. Mamma tyckte att jag borde engagera mig mer i nåt slags lokalt hjälparbete med flyktingar, och jag håller med - det kunde jag göra. Men samtidigt har jag nu senare insett, att jag helt enkelt först måste ta itu med mig själv, hur jäkla motigt och själviskt jag än tycker att det låter. Det var J som fick mig att inse det, när han nån gång efter nyåret konstaterade att han inte orkar vara tillsammans med mig om allt bara ständigt ska vara negativitet och bortstötande från min sida. Jag behövde nog höra det, kanske jag till och med har bett om eller väntat på något sånt. Tanken har ofta slagit mig på sistone, att J skulle förtjäna nån bättre, nån som kunde vara helt attans normal och ge och ta emot kärlek som normala, friska människor gör. Visst, vi älskar varandra och vi samarbetar och diskuterar och allt det - men herregud när vi båda bara skulle vara i behov av en helt normalt fungerande människa - inte någon som ständigt vill försvinna och dö.

Nåja, det här betyder nu inte att vi ska gå skilda vägar, utan att jag helt enkelt är tvungen att ta itu med mig själv och mina problem för att orka leva med mig själv och ihop med J. För som J så korrekt sa, så går inte hans depression ut över andra, han har alltid kunnat hålla sina suicidala tankar inne i sig själv (hur sjukt låter inte det, men han är en praktikens man. Skadar ingen in i det sista). Jag, å andra sidan, kan nu inte hålla något som helst inne i mig själv, hur jag än skulle försöka så rinner mitt humör ut över de som står mig närmast (HELT som min pappa, det är rent löjligt..). Utåt är jag så klart glättig o trevlig, vilket också är helt åt röven. 

Hur som helst - jag gjorde några test på nätet och insikten om att jag har medelsvår till svår depression kom ju inte som nån överraskning, men ändå var det rätt överväldigande att tänka den tanken om sig själv - att okej, du människa är ju fan deprimerad och det är inte så det ska vara. Jag vet inte - jag har alltid sett mitt dåliga humör och min överväldigande hopplösa livsinställning som något normalt, som något jag inte kan göra något åt och som inte är mitt fel utan världens. Det är liksom världen och dess fuckeduphet som har lett till att jag inte mår bra och resonemanget har gått i stil med att jag tänker då tamejtusan inte peppa upp mig själv i en värld som grundligt går ut på utnyttjande och lidande och krig. Det kändes rätt revolutionerande och helt nytt för mig, att tänka tanken att man inte behöver leva utan livslust trots att allt är åt röven, att man liksom kan vakna upp och vara glad, vad fan är det?

När jag sen började fundera på hur jag lever (skitig, utan umgänge), hur jag äter (det som är absolut minst ansträngande, dvs nudlar eller yoghurt) och hur jag konstant ältar och fullkomligt lever i destruktiva tankespiraler, så var det plötsligt som att en klar tanke - jag vet inte när senast jag ens har tänkt en sådan - tornade upp sig framför mig - mänska du behöver ju hjälp!

Vad hjälper det världen eller nån annan att jag finner hela livet totalt meningslöst och motigt? Höll på och googlade och testade en halv dag och natt, och hittade ett kanadensiskt terapiprogram som faktiskt verkar lovande. Jag vet, gratisterapi på nätet är kanske inte det första man kommer att tänka på att skulle hjälpa en vid depression, men jag gillade formuleringen att programmet kan hjälpa en att få ord på sitt mående för att sedan söka hjälp med mer övertygelse. För hela det här, "att söka hjälp", känns så vagt och överväldigande. Att börja ringa till telefonväxeln i Åbo och säga "jag är deprimerad", jag lovar att jag skulle dra till med ett "hehehe" efter att ha sagt det.

Och nu, då jag har tagit itu med terapins första veckoprogram, så måste jag säga att förändringar redan skett. Jag har fått ord på min livssituation och mina problem och fått lite perspektiv, helt enkelt. Jag ser klart och tydligt framför mig hur det är möjligt att helt enkelt träna om sitt huvud till att åter få ut något av livet och känna glädje och upprymdhet och sånt. Genom tankens kraft. Hur klyschigt det än låter, så börjar ju alla förändringar från en själv och att man helhjärtat försöker utvecklas och bli en bättre människa.
Så att det ska jag nu göra under den närmaste tiden.

Friday, December 16, 2022

Att ingenting

Idag drack jag glögg med mina forna arbetskamrater. Som vanligt var jag mest belevad och mest i fyllan, därav var ingen förvånad. En frågade mitt i allt: Vad ska du göra imorgon? Jag blev rätt spak, frågan kom så tvärt och det kändes som att jag borde ha ett svar, samtidigt som jag såg i hennes blick, att svaret hon kanske ville ha, var just det jag tänkte säga, att ingenting. Jag ska inte göra nånting imorgon. Och jag sa: ingenting, och kände, så klart, skam, för att jag vet att alla andra måste vakna tidigt och göra en massa. Men såg, kanske önsketänkande, kanske sanning, jag vet inte hur mycket jag läser in vad jag vill se i folks ögon och hur mycket som är sanning, men jag tyckte mig se att det var det hon tänkte och kanske ville att jag skulle svara, och att det - på något plan - kunde vara någonting - att inte göra någonting.
Och jag såg, om än inte uttalat, ett avund i hennes ögon - att där finns nån som inte behöver stiga upp och jobba imorgon och det råkar nu vara jag.

Jag har officiellt inte jobbat sen vi for hem från kafeet i augusti. Jag har inga planer på att jobba, och när jag säger att jag inte jobbar - så menar jag inte att jag är sysslolös, utan att jag inte tänker generera värde åt någon annan, dvs att någon annan ska tjäna pengar på mig. Jag gör gärna jättemycket gratis, så länge jag skapar nåt slags värde åt vem som helst, men utan pengar. Det här har nu blivit en stävan som har lett till att bli en av mina viktigaste, dvs att verka utan pengar. Måste säga, att jag känner mig rätt ensam i min strävan. På samma gång har jag sällan varit mer säker på att det är så här jag ska göra - dvs jobba absolut minimum och leva på samma minimum. Nej, jag har heller inte anmält mig som arbetslös, vilket egentligen är idiotiskt, men får mig att känna mig än mer maktfull (hehe). Jag vet inte om det är mitt dystopiska tänkande som leder mig, eller om det bara är depression eller lättja, men jag är så attans övertygad om att jag nog kan generera det attans värde nån behöver av mig, ifall de frågar.


Thursday, December 01, 2022

December 3/5

Nå, gissa om jag ändå ryckte upp mig och fick till en första seriestripp i min Rurik-julkalender? Nå naturligtvis gjorde jag ju det. Ska försöka rycka upp mig nu i och med att jag ska försöka SOVA om nätterna och inte planlöst sitta uppe och halvsova i korta etapper. Tror att det kan ha en hel del inverkan på livskvaliteten.
Nu ska jag om en timme cykla iväg till radion och tala i direktsändning om två barnböcker som jag har recenserat. Jag brukar inte vara nervös för sånt här, men av nån anledning är jag det nu - alldeles obönhörligt, skakigt nervös och jag vet inte riktigt ens varför - tror det är för att jag nu så länge har varit så på sidan av allt.
Var också på Poetry Pub igår, satt som ett mähä i soffan och lyssnade, läste till och med själv upp ett par tveksamma dikter, och kände mig sen bara mest tom i huvudet.

Bara jag nu får det där arma radioeländet ur världen, så tror jag nog att december kan bli en riktigt okej 3/5 månad.

Wednesday, November 30, 2022

Mitt sämsta jag

Idag är det sista november och jag sitter här med fullt utblommad angst över att jag inte lyckas få till nån kulturfonden-ansökan. Jag sökte och slog på stortrumman ifjol, mitt under min hektiska jobbperiod sökte jag och var så uppspelt över att eventuellt ha nåt eget att falla tillbaka på sen när jobbperioden var över. Nå, sen blev jag så utbränd att jag inte orkade fixa min hemsida som jag hade som enda referens (den är ännu också ouppdaterad). Så oberoende av om jag skulle ha fått bidrag eller inte, så såg i alla fall min error-hemsida till att jag i varje fall inte skulle få något. Därmed avslutade jag en tämligen längre period med godkända ansökningar och känslan av att något var på gång.

Och i år då. Jag sitter hemma med all tid i världen, med alla mina halvfärdiga projekt och drömmar utspridda kring mitt skrivbord - och allt jag vill är formligen att sluta existera, uppgå i rök och aldrig mera behöva gå ut och bevisa nånting igen, nånsin. Jag har ritat en Rurik-julkalender i många år och har börjat på en även idag, men nu ser det ut som att jag heller inte kommer att lyckas få nån sån till stånd. Nu är jag fan mitt absolut sämsta jag. Jag skulle villa komma bort från den här självrannsakande, oproduktiva tillvaron i vilken varje dag är en attans pina, att stiga upp och finnas till. Den enda möjlighet jag ser just nu, är att koppla bort mig från allt och helt enkelt försvinna i nåt slags svart hål. Det finns ingenting av mig som på något sätt vill vara delaktig i något.