Det nya gräsets fortlevnad och andra promenadiakttagelser

Lilou står och äter gräs vid en vägkorsning, nyutsprunget grönt gräs mellan torra buskar. Själv står jag och dagdrömmer som så ofta med den här hunden. Låter tankarna fara och fladdra, lyssnar på koltrastarna, kikar på kajorna som jagar varandra i träden och funderar på om samtycke är ett problem i fågelvärlden, eller om jag läser in mänskliga beteenden i en annars perfekt fågelvärld. Knappast är fågelvärlden heller perfekt, tänker jag, då jag hör ett dunk-dunk-dunk snett ovanom mig. Blicken går mot ljudet och jag får syn på en tant i ett fönster. Hon står mellan två gardiner och stirrar spänt på oss, blicken intetsägande men arg och oundvíklig, som om vi verkligen inte var på rätt plats. Min impuls är att titta glatt tillbaka och vinka, men hon står ju inte där och önskar oss god söndag precis, men vad önskar hon? Jag drar upp axlarna och signalerar ett "what?" åt tanten. Jag kan inte för mitt liv komma på vad det är som är fel med att låta hunden äta gräs i en korsning, om inte då tanten värnar hårt om det nya gräsets fortlevnad, vilken inte ter sig särskilt troligt.
Jag går vidare och funderar: Kanske tanten har dåliga erfarenheter av hundar och deras ägare. Kanske hon har trampat i feta lass hundskit kring huset i åratal, plockat upp skit om våren, sett buskar dö av ettrigt hundpiss och tvingats höra idoga hundägares meningslösa konversationer eka högt in i lägenheten medan hon förgäves har försökt överrösta samtalen med teven. Kanske har hon gjort ett slags rustning av lägenheten och trädgården, ser det som det sista hon värnar om, som beskyddar henne och som hon beskyddar tillbaka, hennes boning och den laglösa världen som en motvikt där utanför. Men varför anta att just vi är dåliga? Det är ju inte som att hunden varken pissar eller skiter? Varför gå in i en situation med så dålig attityd? Scenariona är många och jag kan inte skaka av mig blicken, mötet med en annan människa som hade kunnat vara en hälsning, men som istället blev någonting hotfullt, som att se en annan art i ögonen. Och jag funderar på hur det någonsin ens blir såhär, att man ser på varandra med hat och inte med kärlek. Och hur man kan skaka av sig en sån inställning, om man kan det. Och så återvänder jag till hundens lunkande och förundrar mig över med vilken öppenhet den närmar sig andra hundar och människor den finner intressanta: Alkoholister eller uteliggare, äldre tanter och farbröder eller folk som är på väg in eller ut ur bilar.

Torsdag

I mina drömmar är det här nåt slags fungerande utrymme där folk läser och kommenterar och där jag själv är en sprudlande, glad och fungerande människa som bara sitter i mitt arbetsrum och pendlar från den ena uppgiften till den andra, alltid upptagen, alltid med ett driv i blicken, en sällsynt vilja att bara GÖRA NÅGONTING, skapa av egen fri vilja, glömma tid och rum och bara existera i nåt slags lummigt, regnbågsskimrande mellanrum, där kaffedoft sprider sig från en sal intill, där en grupp just har slutat med sitt möte, samlar ihop sina extratröjor, talar om triviala saker och sen cyklar ut i sommaråbo med håret fritt slängande.

Det är ungefär precis alldeles tvärtom. Jag är en otvättad, skitig liten gris som hela tiden förväntar mig ett nödmeddelande på telefonen, att nån ska säga att nu har någonting hänt, nåt slags attack, nån invasion av nån form och nu är det bäst att behålla lugnet och hålla sig inomhus. Det är onödigt att ens reflektera året som har gått, men nu är det nyår igen för nu ska vi alldeles snart flytta ut till ön och det är alltid en början på något sätt. Ett konstaterande, ett ryck i ens gamla muskler och ens hängande, slappa mage.

Jag vet inte hur jag ska få livet att fungera så att inte varje dag är en väntan på en kväll som sedan är nåt slags ångestladdad pina där man samtidigt vägrar att gå och lägga sig utan sitter och stint väntar på någo infall, nåt slags idé, bara något som ska ruska om tillvaron och tala om för en att allt är bra eller rent åt helvete, bara nånting måste den tala om för en.

Just nu oroar jag mig för att det kommer att bli så satans oroliga tider bara inom ett par år, så det aldrig blev möjlighet för mig att göra den där skivan, skriva den där boken, måla den där tavlan eller allt annat satans, banalt skit jag skulle villa bli av med, denna pockande barlast och vilja att skapa, men spärren framför skapandet, detta märkliga något som säger NEJ, du ska inte göra - du ska vänta på katastrofen, du ska vila, du ska samla dig, du ska bara existera, det räcker.

Jag är på inget sätt hel, på inget sätt alls samlad. Jag är en rest av något, en förvittrande hjärna, jag är i behov av terapi eller nåt slags neurologisk utredning som jag ska börja reda ut till hösten.

Ett annat djur

Fjortonde april och här sitter jag med konstig hand (förvriden sena efter att jag drog ut sladd i Lidköping). Känner mig obotligt ledsen, en sån där ledsenhet som dyker upp efter att man har varit med om något rätt fruktansvärt och hela tiden ändå typ skrattat och varit som vanligt. Var i Borgå i helgen. Bror min irrar fortfarande omkring i sina maniska eskapader. Egentligen är det inte så mycket honom som jag sörjer längre, utan alla omkring honom, mest kanske min far som inte riktigt är utrustad att hantera en sån här megamotgång.

Ibland känns det som att den galne redan är död, när man sitter som familj och pratar om honom och går ut och äter och allmänt umgås kring något som är han som inte finns där. Samtidigt är han så levande att det är riktigt smärtsamt, han är så krävande och närvarande och enerverande att det inte finns något som kan skjuta honom ur vårt medvetande, och emellanåt jagar vi upp varandra i vår irritation över hans beteende.

Faktum är att det kommer en tid då han inte längre är manisk, då något annat kommer fram, ett annat djur.

Om jag kunde skriva

En tyngre lastbil rusar förbi, jag tänker: Vägen ser ut som chokladsorbet.

Vad vill jag med att säga sådär?

Är det bara ledsen jag är?

Om jag vänder mig utåt och frågar efter någonting, vad får jag? Vem vill jag vara? Vad är jag så rädd för? Vad gör bror? Måste jag ha bror med mig i hela mitt liv?

För min bror är galen.

Hade det bara stannat där, att han hade varit bara galen. Men han är elak och galen.

Jag kunde skriva om när han var liten, men jag vill inte tänka på honom. Jag vill inte ge honom den äran, att berätta att han var ett ofokuserat och skrikigt litet barn.

Han var otydlig och hade dålig handstil. Han var enkelspårig, lättlurad.

Hurdan var han?

Beskriv ett barndomsminne.

Sluta skriva, du är full.

Skratta på begravning, app-utvandring och normiesarna som förstörde some

När ridån gick ner och den orangea fånen intog sätet i måndags var det på många sätt som att beskåda en upprepning av ens absoluta mardröm - fast som en mer organiserad version av den då. Kaoset har bytts ut mot ordning, makteliten står och bligar på oss, beredda att förstöra allt som är värdefullt och jag tänker bara att vi har godkänt det här, vi har gått med på det här! Det blev aldrig nån revolt, det finns folk som dyrkar Egon Fnusk och en sån värld kan man leva i just nu.

Jag satt och följde med spektaklet online, samtidigt som intryck och tankar, förfäran och nåt slags konstig hoppfullhet for genom huvudet. För när allt är som allra mörkast och miljonärerna står på rad bakom en av världens mest ondskefulla människor, beredda att se till att de hjälplösa bli ännu mer hjälplösa och de som redan har allt ska få ännu mer - då kände jag ett behov av att skratta som på begravning - tänkte att kanske fan nåt gott kan komma ut ur det här, på något absurt jävla vis? Att om de värsta vill ha makten, ge dem den då och kör allt till skit så att de som röstar på dem får veta hur det går när så sker.

Sen började det här med some-utvandringen och det är nu det blir riktigt intressant. Vi har egentligen inte varit med om något liknande sedan typ Skunk, Lunarstorm, IRC-galleria och x3m-communityn gav vika för Facebook nån gång kring 2008, och före det var internet-communitys nånting helt annat, mer skräddarsytt och personligt (och det skedde på PC- inte mobiltelefon!). I modern some-tid har vi alltså inte varit med om en tid i vilken META inte skulle ha varit dominerande, och faktum är ju att den fortfarande är det och kanske förblir det, i alla fall en tid.

Mycket ska och kommer säkert att hända ännu men som jag ser det finns det två orsaker till att folk lämnar Instagram och Facebook just nu:

1. På grund av vad META politiskt står för. Sockerberg har insett att det rent ekonomiskt är bättre att vända kappan efter den rådande politiska vinden och bestämt sig för att sluta upp med att faktakolla inläggen och låta "free speech" råda. Som en påminnelse så hotade den orangea fånen med att slänga Sockerberg i fängelse ifall han inte gjorde det, så visst har han ju vissa egna intressen att svansa efter. Nu är det alltså okej att säga till exempel de här sakerna på insta eller face:

“Immigrants are grubby, filthy pieces of shit.”

“Gays are freaks.”

“Trans people are mentally ill.”

Det här betyder att META i längden antagligen kommer att bli mer som X, dvs att den politiska högern, med LGBTQ+-hat, invandrarfientlighet, kolonialistiska sympatier och annat blaj kommer att få mer synlighet i flödet - obs, ALLT ENLIGT DE RÅDANDE POLITISKA VINDARNA så det här kommer inte som en chock, precis.

En rolig liten detalj kring vad free speech innebär för den amerikanska högern: surprise surprise så innebär högerns snack om frihet alltid bara frihet för dem att säga vafan som helst och censur för alla som kritiserar dem. Det här underhåller mig alltid så mycket, fascismen är så jävla förutsägbar.

2. Folk vill överlag lämna some och få lite klarhet i skallen. Folk är trötta på att scrolla, folk är utbrända på skiten och har redan länge varit störda på hur rent ut sagt bajsigt flödet har varit på Facebook och Insta under de senaste åren, med en utveckling mot det absolut pissigaste jag nånsin har upplevt på internet under de senaste månaderna. Alltså ett flöde som är fullständigt spämmat av chock-videor, innehåll man inte följer och upprepande skitreklamer. Med andra ord har folk bara längtat efter en konkret orsak till att få lämna den här plattformen och byta ut den mot t.ex. Bluesky, som verkar vara alternativ nr. 1 dit folk far just nu.

DRICKPAUS! Drick vatten. Jag rekommenderar!

Om ni har läst såhär jävla långt så orkar ni kanske med ännu lite svammel kring vad jag gjorde igår och vad jag kom på för ena fantastiska insikter kring min generation och some? Det handlar om SKUNK.NU! För den som inte vet vad Skunk är/var så var det ett svenskt community som var aktivt från 1998 och ungefär 10 år framåt. Själv var jag där kring åren 2001-2005.

Igår kväll, helt bortkollrad, lite omtumlad och uppriktigt ledsen över att insta inte kan vara bara en enkel algoritm- och reklamsparsam fotoapp för vänner och världsmedborgare, så scrollade jag mig till Wayback-maskinen i hopp om att få kika på hur Skunk såg ut när jag använde den. Och hör och häpna om inte Pandora öppnade sig och jag efter idogt letande faktiskt hittade en screenshottad version av min egen skunksida med mina skunkvänner, sporadiska angstiga dagboksinlägg och märkliga grupper.

Jag har ofta funderat på vad det var som kändes så attans bra och sensationellt med dessa första försök till nät-communitys, och igår kom jag på det - och ursäkta om det här blir lite svartvitt nu men - det var för att dessa communitys drog till sig weirdos! Inga jävla normies kom dit med sina lunchbilder, inga vanliga människor var intresserade av nån internetnärvaro alls! Och där fanns aldrig några föräldrar, och fanns det såna, var de bisarra. Det var fan dikter, angst och elände, grupper med fyndiga namn, punkare och världsfrånvända, och att scrolla omkring på exempelvis Skunk var jätteinspirerande, för man stötte gång på gång på rent livsomvälvande hemmagjorda dikter och konstateranden, som dessa rader som jag minns UTANTILL ännu idag, snodda från en Skunkdagbok:

Men under masken

är jag Buddha i en shoppingvagn

Ta mig, jag är dum

Fatta att man också kodade sin egen skunksida (dvs man kopierade koden från nån annans sida som man tyckte om, men ändå.) CODING INVOLVED. På nåt sätt känns det som att den formen av some också var mer bildande rent konkret, inga färdigbyggda appar utan upp till användaren hur man ville att ens egen sida skulle se ut.

Mina skunkvänner ♡. Hittar du dig själv?

Så om ni ville ha lite ytterligare bevis på hur attans bäst nittiotalet var eller lite mer nostalgi att gräva ner er i, så här kom mer material. Facebook var ju lite liknande i sin begynnelse, men sen nån gång hände något, fan vet jag. Allt blev tråkigt. Normiesarna kom med sina norm-stories. Hahahha.

Känner nån förresten till nån app där ungdomar förverkligar sig helt hut- och håglöst? Tiktok då förstås, men funderar: Vad skulle vara dagens motsvarighet till Skunk?

Nu ska jag avsluta detta explosionsartade inlägg som faktiskt fick mig på mycket bättre humör än jag varit på länge.

Karma och apokalyps

Nytt år med nya möjligheter. Är på arbetsrummet och har glömt snuset (nikotinpåsarna) hemma men inte ens det är nån smärre katastrof längre, mina addiktioner tycks blekna bort liksom min allmänna livslust.
Just nu syns bara Kaliforniens bränder på alla some-plattformar vilket känns märkvärdigt. Är det inte hemskheterna i Gaza så är det brinnande palmer och McDonalds-skyltar i Amerika. Bryr sig nån ens om världen längre? Är vi intresserade av att sluta betjäna kapitalismen? Undrar bara. Allt känns så iscensatt, som att bränderna nu är en direkt konsekvens till att USA är delaktig i de flesta världskonflikter, och att deras krigsindustri är den värsta miljöboven i hela världen. Karma will find you, liksom. Let it burn. Känns som att vi lever mitt i apokalypsen och inte riktigt orkar bry oss om det ens.

Ännu en iakttagare, men ack, så nära branten

Julen är över och julen känns alltid så banal så fort den är undanstökad. Att vad skulle man där ha någo ljus och brinna och hur orkar en enda människa sjunga sånger som Nu tändas tusen juleljus? Åt helvete med de juleljusen, Gaza är sönderbombat och barn svälter ihjäl varje dag.

Imorgon är det nyårsafton som är tänkt att spendera i goda vänners lag. Det ska väl bli roligt, i alla fall är det bekanta jag nu ska skåla med och inte nån random porukka på Hum-pub liksom senast jag hamnade ut med T. Det spårade ut nåt så kolossalt att jag allvarligt fick ta en funderare på hur jag egentligen lever och vill leva. Hade i alla fall en märklig insikt när jag talade med ett fyllo där, att världen är så full av mänskor som helt saknar en fast punkt i livet - deras prat liksom avspeglar vad de har blivit - spöken som härjar runt längs med väggarna utan mål och mening. Och jag tänkte att jag stod i nåt slags vägskäl - kunde själv ta steget dit ner och bara dissociera mig intill icke-existens och låta livet gå på det sättet - ELLER försöka vända mig mot någon med ögon som ser och huvud som ännu tänker, och försöka dela nåt slags tillvaro med nån och också bjuda världen på mina egna funderingar. Det kändes som ett avgörande val som jag hade i den stunden. Ännu en iakttagare, men ack, så nära branten, så intill fördärvet att jag kan känna dess ruttna ångor bränna i näsborrarna.

Jag har hittills ritat en sida till mitt seriealbum och jag har också en massa annat jag borde ta tag i å det snaraste, så det ska jag göra nu. Inga ursäkter, jag blir så less på ursäkter, speciellt mina egna. Imorgon är det nyår, som sagt. Jag ska inte gå sönder.