Fjortonde april och här sitter jag med konstig hand (förvriden sena efter att jag drog ut sladd i Lidköping). Känner mig obotligt ledsen, en sån där ledsenhet som dyker upp efter att man har varit med om något rätt fruktansvärt och hela tiden ändå typ skrattat och varit som vanligt. Var i Borgå i helgen. Bror min irrar fortfarande omkring i sina maniska eskapader. Egentligen är det inte så mycket honom som jag sörjer längre, utan alla omkring honom, mest kanske min far som inte riktigt är utrustad att hantera en sån här megamotgång.
Ibland känns det som att den galne redan är död, när man sitter som familj och pratar om honom och går ut och äter och allmänt umgås kring något som är han som inte finns där. Samtidigt är han så levande att det är riktigt smärtsamt, han är så krävande och närvarande och enerverande att det inte finns något som kan skjuta honom ur vårt medvetande, och emellanåt jagar vi upp varandra i vår irritation över hans beteende.
Faktum är att det kommer en tid då han inte längre är manisk, då något annat kommer fram, ett annat djur.
No comments:
Post a Comment