Friday, December 08, 2023

Herregud, hör på den gurun!

Det har åter gått en månad och jag tänkte att det väl vore väl för välbefinnandet och tidslinjen att åter upprätthålla nån form av aktivitet här. Det nalkas jul. Jag har varit sjuk och är ännu, och är det någon som är så sämst på att vara sjuk så är det jag. Jag lever mig in i symtomen, förstärker dem - och ältar och tycker bara synd om mig när jag borde ta till konkreta åtgärder och hand om mig. Imorgon ska vi spela keikka i Tammerfors och idag när jag tog ett coronatest hoppades jag verkligen att det där andra strecket skulle uppenbara sig, så att jag skulle få en orsak, ett tydligt förhinder till att åka nånstans. Så att jag skulle få tillåtelse att känna mig så skit som jag gör.

Jag gör min Rurik-julkalender och det ger dagarna ett märkligt flyt som jag gillar, att sätta sig ner och veckla ut idéerna, rita pratbubblor och rita riktigt skitbilder och rita riktigt fina bilder. Det blir som det blir men jag blir så klart så otroligt glad för att den kalendern faktiskt verkar betyda nånting för någon. Det värmer nåt förbannat, att jag har förmågan att få nån någonstans att skratta igenkännande. Bara det att någon orkar ta del av något simpelt som nån annan gör, nåt helt egoistiskt, det är fan en gåva.

Det här är något jag har försökt ta till mig på sistone, att agera där man är, göra det man kan på något sätt. Tanken på världen och vad som sker i den är liksom för svår och för stor och förlamande, så i något skede måste man ju liksom stiga ner och se sig själv i ögonen och säga att det räcker, det lilla jag gör. Konsumerar minimalt, undviker att äta djur och mjölkprodukter. Ritar julkalender som några tycker om. Att inte tycka så himla illa om människor. Alla har väl sin historia och sina insikter, mindre eller större. Försöker, kort sagt, ta till mig nåt slags positivt synsätt på livet, trots att det är enklare sagt än gjort när det kommer till mig.

Om vi nu ändå ska gå till botten med hur jag egentligen känner mig (jo, det ska vi) så är väl ordet otillräcklighet. Det känns som om jag borde göra och vara så mycket mera: En bättre partner, en som lyssnar, en som deltar, en som bygger upp istället för skrotar. Det är mest på hemmaplan som jag verkligen känner att jag inte bidrar med någonting, att jag helst skulle kasta mig själv på sophögen eftersom ingen annan förmår att göra det. Jag måste seriöst ta tag i mina dåliga vanor och gå till bottnen med detta förlamande, detta något som gör att jag inte får tummen ur röven. Till exempel har jag suttit nu i flera år med sångtexter jag borde skriva åt bandet, men som inte blir till någonting, till ingenting. Och jag undrar vad det beror på, när denna vägg kom mellan mig och mitt kommunicerande med världen?

Och så måste jag skriva något om sorgen (och direkt börjar jag gråta). Det är väl den som allting egentligen handlar om. Att jag ständigt går med denna djupgående, enformiga saknad efter hunden - denna egna, helt onödiga och personliga sorg som finns där alldeles på ytan, så jag bara kan doppa handen ner i det svarta träsk som bubblar alldeles inunder, och som på något plan vill att jag ska sänka mig i det, eller så känns det. Det börjar kännas som att jag skulle måsta hitta på något sätt att inte gå dit, att inte sörja så himla intensivt allt emellanåt, att jag borde nå någon sån där fas i vilken jag kan glädjas över minnena istället för att bara brista ut i gråt när jag tycker mig höra ett ljud som till exempel påminner om Mili som den lät när den sov och drömde (liksom jag just tyckte att jag hörde). Jag vet att sorg och saknad är okej och att det är sånt man ska tillåta sig själv, men nånstans kommer väl en gräns när det är bättre att på nåt sätt tvinga sig att inte tänka just de tankarna? Saknadstankarna?

Jag har lyssnat på all världens poddar och sorg och saknad och hopp och verkligen lärt mig en hel del av det, emellanåt trott att saknad kan vara grunden till nåt annat, nåt uppbyggande - men mer och mer inser jag att allt det där jag själv också skrev om att gå vidare, mest handlade om sånt där retoriskt som man vet att ska hända, och som man hoppas att så småningom händer en själv. Men det händer på riktigt inte. Inte ännu i varje fall.

Så det här är kanske nåt slags blygt tacksamhetsinlägg. Jag är tacksam för, äh jag orkar inte ens. Jo, jag är tacksam för att jag har ett så innehållsrikt, insiktsfullt liv i vilket jag har all möjlighet att uttrycka mig själv, och att jag har många fina vänner och bekantskaper. Jag är tacksam för att jag har ett liv i vilket det åtminstone nu, verkligen funkar att inte jobba, för jag skulle fan inte klara av det, inte just nu. Som det är just nu så är jag bara, lyfter inget stöd, orkar inte med arbetsförmedlingen som bara ska ha en att arbeta. Jag är tacksam för att jag har tid att tänka på andra möjligheter och för att jag verkligen har nåt slags hopp om att saker nog kommer att ordna sig till det bättre, så småningom. Jag är tacksam för världen som studsar tillbaka till mig med vänlighet, och säger att jag är tillräcklig, även när jag själv tvivlar.

Herregud, hör på den gurun!