H⊥∀Ǝᗡ

Idag har det på många sätt känts som att ett blad har vänts i denna till synes eviga sorgehistoria. Dagen har känts ljus, det kom ett ösregn som orsakade översvämningar i stan och allt sköljdes rent medan J och jag tog skydd under taket till en glasskiosk. Vi kom från bandträningen. För första gången på väldigt länge, kände jag att jag verkligen ÄR på träningen, att jag inte konstant ser på klockan, undrar när vi får fara hem, undrar hur Mili har det, om den känner sig rädd och ensam. Jag var fullständigt uppslukad av stunden och testade texter och skrev nya. Det kändes på ett plan som om någonting som var Mili hade förkroppsligats i mig - viljan att jobba, energin till att göra det, förmågan att finnas i nuet. Jag kände mig inte ledsen - snarare upprymd och ivrig inför vad som härnäst väntar.

Mamma ringde och jag grät lite, men märkte ändå hur det vi pratade om handlade mer om framtiden än det som hade skett. Idag talade jag också mycket mer om hunden, såg på andra hundar med glädje och tänkte till och med på att jag nån gång igen ska ha ett sånt där djur.

Till natten kände jag mig ändå så desperat att jag ville göra någonting konkret för att skapa nåt slags rituell stund med Mili. Låter kanske kollrigt, men jag gick ner och satte mig i köket, tog min tarotkortpacka, lade fram fyra hundgodisbitar och den där kvisten jag hittade. Tände ett ljus och blundade, föreställde mig Mili förkroppsligad. Såg dens huvud, koncentrerade mig på platsen på mattan där den hade legat och började prata med den. Sade bara fina saker, allt som jag brukar, sade att den är duktig, frågade om det är skojigt. Om den vill ha någo gott, om den har det bra. Måhända var det en tillfällighet, men varje gång jag talade, så vibrerade ljuslågan. Det var underhållande.

Sen kommer det sjukaste. Jag bredde ut mina tarotkort på golvet. Jag har gjort det här förut med Mili, brett ut korten och bett den välja ett. Det har faktiskt funkat, Mili var inte dum i huvudet. Hon fattade att jag ville något med korten och brukade smått irriterat gå fram och böka med dem, putta till nåt kort, nån gång krafsa så ivrigt att hon har rivit upp ett kort i kanten. En gång valde hon “The moon” vilket jag tyckte var vackert. Idag tänkte jag att om det där attans moon-kortet uppenbarar sig, så tänker jag inte låtsas längre - då tänker jag bara helt sonika konstatera att vi har etablerat nåt slags kontakt (lol).

Jag koncentrerade mig på korten, ett av dem stack lite mer ut än de andra. Är det det här kortet? frågade jag. Är det? Ljuslågan vibrerade. Jag tog kortet, vände det, och det var

Död-kortet, upp och ner. Kan ni förstå att jag var skärrad? Jag har aldrig plockat upp det här kortet förut. Jag stirrade på det, försökte skapa nåt slags sammanhang. Ville direkt luska ut vad det stod i förklaringsboken, men meningen tycktes säga sig själv där på momangen. Döden, men omvänd - alltså nån form av pånyttfödelse. Tid att gå vidare. Att lämna det gamla för det nya. Att döden måhända konkret har varit på besök, men att det inte är slutgiltigt.

Så småningom läste jag mer. Det omvända dödskortet betyder rädsla för förändring, men att man bör gå vidare och inte vara rädd för det nya. Det berättar att döden alltid följs av pånyttfödelse och fortsättning. Det varslar om en förändring som leder till ett nytt liv, som innebär en bättre tillvaro.

Egentligen har hela den här dagen banat väg för det här kortet. Nu tänker jag inte bli nån bortkollrad nyhäxa som sitter och vänder på kort och snarvlar med min döda hund hela kvällarna, men jag tänker fortsätta agera instinktivt - som idag i reenikämppän, eller som när jag plockade upp kvisten. Jag tänker låta mig inspireras av Mili. Skrev till H som skrev tillbaka det absolut finaste:

"Mili on ollut meidän kaikkien opettaja. Aina kun näkee mahdollisuuden johonkin hyvään, niin ei kannata jäädä odottelemaan vaan rohkeasti kohti voipapereita ja uusia tuulia."

Mitt nya instrument

Just gick en liten fluga över skärmen. Den hade två spretiga vingar och såg komisk och gammaldags ut. Jag övervägde att slå ihjäl den, det verkade vara en sån där hjälplös fluga som inte är så snabb i reflexerna, men sen slog det mig att den också är ett djur.

Folk skriver väldigt fina saker till mig. När de skriver sånt som att Mili alltid kommer att gå vid min sida, vill jag ändå svara GÖR den? VET du det??

Idag satt vi i en nepalesisk restaurang. Hela stället var deprimerande - servitrisen, dekoren, allt. Maten smakade som om man hade haft en redig förkylning - absolut ingenting. Det var den mest deprimerande måltid jag har ätit på en tid, och ändå kändes det högtidligt och annorlunda, som början på ett helt nytt kapitel, eftersom vi annars aldrig brukar gå på restaurang ifall vi inte är på resa eller hunden är hos någon annan. Även om jag kunde ha gråtit över maten, så var det inte den jag grät över, och jag torkade tårarna fort när jag såg servitrisen komma gående, hon behövde inte det också - tanken på att nån faktiskt sitter och gråter över deras deprimerande mat. Äh, hon tror bara att vi bråkar, sa J.

Nu kom regnet in över Åbo. Det har inte regnat sedan Mili gick bort, så det här är de första dropparna som rinner ut över en mark som hon inte längre går på. Det är märkligt hur det här skrivandet kan inge klarhet och mening. Samtidigt är det väl ingen överraskning att skrivandet också är en terapiform, jag har kanske bara aldrig riktigt behövt använda mig av det på det här sättet.

Hur länge som helst har jag också försökt etablera bättre vanor åt mig själv, utan att lyckas. Nu känns det plötsligt enkelt, att till exempel köpa lite frukter åt sig själv för att man vill erbjuda sig bra näring, eller fara ut och springa, eller inte dricka öl eller spela spel eller på alla sätt syssla med dåliga eskapistiska saker. Kan det vara så enkelt, att en redig hotfull motgång faktiskt sätter igång ens egen hjälpmekanism? Betyder det att jag hittills har varit så privilegierad att jag inte tycker mig ha behövt förändra min livsstil? För att jag inte har känt mig usel nog att i grunden villa ha en förändring? För att alarmklockorna inte har klämtat högt nog?
I så fall kan man väl nästan konkret tacka Mili för att jag nu sitter här och är en lite bättre människa än i fredags. Eller kan man det? Kommer jag så småningom att falla tillbaka in i dåliga, destruktiva mönster? Hur kommer den här hösten överhuvudtaget att arta sig? Det är bara upp till mig att avgöra.

Och ifall minnet av Mili på något sätt kan leda mig in i bättre vanor, så kvittar det väl egentligen om det är just det som ledde till det eller inte - huvudsaken är ju att jag i så fall har bättrat mig lite. Kanske är det så enkelt, att omvälvande upplevelser får en att reflektera över sin situation och sitt liv, och därmed skakar om en så i grunden, så man inte längre orkar vara den där förruttnande högen av oförmåga som är en själv.

Hur som helst, så sitter jag nu plötsligt här och tycker mig skönja en påtaglig förändring. Jag känner mig hoppfull, kan det verkligen stämma? Vad är det med skrivandet och med samlandet av tankarna som gör att det outhärdliga för en stund känns ordnat och rätt?

Det var något med gårdagens insikt om att sorgen är min och inte har något med Mili att göra, som kändes rätt avgörande. Det känns som ett tydligt separerande av något jag gör från något som har skett, och som varken gör Milis död bättre eller sämre. Så jag kan fortsätta sörja, det har väl nån funktion det också, eller så kan jag faktiskt i något skede - sluta med det? Kan jag det? Finns det en annan tillvaro, i vilken ohämmad gråt och saknad inte överväldigar en liksom det här regnvädret drar in över en annars intetsägande dag?

Jag har inte grämt mig över världens gång sedan i fredags. I lördags, efter den ödesdigra natten på kliniken, stod jag och ropade slagord på Gamla Stortorget, men det kändes ingenstans. Alla tal om hur fascismen måste motarbetas, alla viktiga påminnelser - jag stod bara där som ett spöke och lät orden gå över mig. Det är så klart helt naturligt att det just då var just på det sättet, men visst är det också på ett plan skönt att det för en gångs skull inte är världens gång som gör mig ledsen och handlingsförlamad. JUST NU har jag inget rum för att förbanna och ondgöra mig över kapitalismens, fascismens och marknadsliberalismens obarmhärtiga framfart i världen. Tack Mili för att du gav mig en paus från det.

Viss ånger har jag väl också känt, över att det fanns en liten lucka, några dagar när vi kom tillbaka till Åbo då jag borde ha följt min instinkt och bokat in ett veterinärbesök med Mili. Hela sommaren har jag ju tänkt att något inte är rätt med hunden, att den känns annorlunda, att ryggraden är mera utmärkande, att magen känns spänd, att allting tyder på cancer, verkligen. Jag har försökt förtränga de tankarna. Jag har rent egoistiskt försökt att inte se det som är fel, för att tanken på att det kunde vara något allvarligt har varit för svår att ta till sig. Jag har anat att slutet var på kommande, och faktiskt på ett plan hoppats att det sen skulle gå exakt som det gick - att något helt fatalt skulle hända, så lidandet inte skulle bli så utdraget. Trots det går jag nu och undrar om hon inte gick och led en längre tid. Det är så himla svårt att ha ett ansvar över någon som gör allt för att dölja sitt eget lidande.

Somnade, vaknade och tänkte fortfarande, att någonting är annorlunda, att nån frid på något sätt har sänkt sig. Trodde först, att jag kanske har slutat gråta nu - att insikten igår om att gråten hör till min egen personliga sorg och inte tjänar någonting till kanske får mig att sluta, och kanske därmed bidrar till att tillvaron blir lite lättare att hantera. Sen grät jag - naturligtvis - igen. Och jag kände mig egentligen inte ens ledsen över det. Det är som min nya möbel, mitt nya instrument som jag går omkring och spelar på, medan jag funderar på hur jag ska ta itu med den här nya tillvaron.

Ifall gråtandet hade en verklig funktion - låt oss säga att jag genom att gråta riktigt mycket hade kunnat få tillbaka Mili, så hade jag naturligtvis gråtit dygnet runt, så mycket jag bara hade kunnat. Nu är gråten bara ett simpelt stränginstrument som jag antagligen kommer att tröttna på. Jag har alltid tröttnat på alla instrument. Eller så tröttnar jag inte på det och är en ständigt tårögd individ som går runt och välter en skvätt här och där. Det är väl också acceptabelt.

She's in the wind and the trees

En dag har gått eller är det två, eller fem. Det har inte ens gått en vecka sedan vi kom hem från ön, men det kunde lika gärna ha gått ett år. Ingenting spelar någon roll, sedan jag inte kan borra min näsa in i hundens päls längre, och mötas av dens böjliga, märkliga lilla kropp och försök att prata med mig. Det finns saker jag inte ens vill tänka på, som hur söt den var när den lekte med en gummibit. Nu tänkte jag på det i varje fall, och tänk - det gjorde inte så ont.

Det är så det har varit idag. När jag berättade för grannen om Milis död, började jag gråta. När jag gjorde det för min arbetskamrat på Sibbe, så gjorde jag det plötsligt inte. Jag var helt samlad och naturlig. Förklarade att det är tomt nu, men att sånt är det. Först när jag cyklade bort från Sibbe och insåg att jag inte var på väg hem, utan bara på måfå tänkte cykla runt utan mål och mening för att till sist sätta mig på en bänk vid åstranden - för så är livet utan hunden nu - först då kom den där innehållslösa gråten igen. Här hade vi gått så många gånger.

Sorg. Man lär sig tydligen varje dag. Jag tänkte först, att det vore vettigt att försöka vara rationell och inte fullständigt uppgå i sina känslor, men så var det många som sa att man ska låta tårarna komma bara. Ge känslorna det rum de behöver. Kanske är det så jag får göra då.

Hur som helst, så är det fortsättningsvis alldeles fruktansvärt outhärdligt, det här. Jag kommer verkligen inte på något mer beskrivande ord. Allt har tappat sin mening i världen - träden, vägarna, butiken, möblerna. Gräset har ingen betydelse längre. Andra hundar ter sig ansiktslösa och schablonmässiga - de bara traskar omkring med sina ägare i andra ändan av kopplet, utan att betyda någonting för mig.
Jag kan på ett sätt inte förstå hur en hund kan ha tagit så mycket plats och utrymme i ens varande, att dess bortgång kan få precis allting att te sig betydelselöst. Det var nytt för mig. Jag vill inte ens hänge mig till mina laster - spela mobilspel eller supa eller något. Jag vill seriöst, absolut ingenting. Inte ens sova. Att skriva och att konstant tänka på hunden, känns som det enda möjliga.

Även grannen verkade skärrad över att inte längre kunna få leka med Mili på gården. Han sa att en av hans vänner oförklarligt hade dött under natten förra veckan, en som hade två små barn. Han sade det på det där sättet, så man såg att han är van vid fruktansvärda saker, att han är omgiven av så många sorgliga ting så han inte känner någon större desperation över dem längre. Det kändes skönt att kunna erbjuda nåt slags genuin förståelse för hans situation.
Jag sa att vi inte kommer att ha nån begravning, att vi bara lämnade hundkroppen på kliniken. “She’s in the wind and in the trees”, sa jag. Jag vet inte vad jag menade med det. “She’s still around here”, sa han och visade med handen mot trädstammarna och trädgårdsmöblemanget. Jag vet inte heller vad han ville säga med den saken, men inser hur som helst, att vi människor säger såna där saker för att det inger nåt slags tröst åt oss. De där orden behöver inte betyda så mycket, det är bara sånt vi säger för att det svåra ska bli lättare att bära.

Sen for jag ut och springa. Det kändes faktiskt bra - det finns en konkret lättnad i att känna kroppens utmattning - som att utmattningen för en stund tar sorgens plats och man får en paus från den. Tidigare har jag alltid fått tvinga mig ut och springa, men nu insåg jag varför så många spenderar så mycket tid på gymhallar och i konditionsspåret. Det är ju terapi det är. Jag kommer definitivt att springa mera. Kanske blir jag riktigt vältränad - som en konstig bieffekt av att Mili inte längre finns.

På vägen hem fick jag syn på en märklig kvist. Den såg betydelsefull ut - som att den var laddad med nåt slags mening jag inte kunde förstå. Så jag plockade upp den och tog hem den.
Jag märker att mina sinnen är konstiga, jag försöker väl hitta symboler eller tecken eller bara något trivialt att rikta min uppmärksamhet mot. Eller så är det nåt slags konstig biprodukt av tanken på att Mili också gjorde såna där saker - hittade käppar och vedträn som hon bar med sig hem.

Jag förstår i varje fall nu hur omvälvande händelser i ens liv tenderar att få en att börja tänka magiskt. Man resonerar att det måste finnas nån mening med det här, nån tanke på att det förlorade på något sätt gått vidare, finns någon annanstans eller på nåt plan - fortfarande finns här ibland oss. Det har också slagit mig flera gånger idag - tanken på om vi på nåt sätt kommer att mötas igen, eller om livet faktiskt bara är sånt här, att folk och varelser dör och så föds det nya folk och varelser som inte har nån annan förbindelse till varandra, än själva slumpen som ibland för dem samman.
Det konstiga med att vara människa, är ju att man inte kan veta. Allt är bara lösa teorier - religioner, skrifter och regler. Det enda vi kan veta är att vi är fullständigt förlorade på den här planeten och inte ens vet varför vi finns här.

Jag tänker också på sådana saker, som om Mili var alltigenom god. Jag tror inte det. Jag tror inte att tillgivenhet är nåt slags given godhet, att hon liksom per automatik var en godhjärtad hund som bara ville alla väl.
En märklig tendens i både människor och djur, är ju att dåliga vanor fastnar lätt medan goda tar evigheter att etablera. En dålig erfarenhet av ett möte med en annan hund, någon som skällde på henne eller försökte attackera, blev som ett brännmärke hos Mili. Hon kunde möta hur många snälla och duktiga hundar som helst, ändå var det bara den där ena, elaka hunden hon tycktes dra sig till minnes - att man måste vara på sin vakt - att det finns hundar man inte kan lita på. Jag har tänkt så mycket på det här, varför det alltid är de dåliga erfarenheterna vi minns, medan de goda så ofta går obemärkta. Antagligen är det så simpelt, att det handlar om enkel överlevnadsmekanism. Man måste vara förberedd och på sin vakt, annars kan det gå dåligt för en. Det där gick så småningom som en röd tråd genom Milis hela varande - att det fanns hot överallt. Veterinären - ett hot - hon hade blivit stucken med nål där. Barn - ett annat hot - det var en gång EN pojke som drog den i svansen.

Visst finns det någonting tröstande i tanken på att Mili aldrig behöver känna sig rädd, orolig eller hotad längre. När någon inte finns, utplånas allting - också de obehagliga sakerna. Och när Mili inte behöver känna något, så behöver inte jag heller göra det. Min sorg är fullständigt min egen, det är min egen smärta och saknad. Den har ingenting med Mili att göra.

Tanken på att Mili “skulle ha velat att jag skulle ha gjort si eller så” har också slagit mig idag. Det finns ju heller ingen logik i ett dylikt resonemang - Mili kräver ingenting av mig längre - ändå finns det något tröstande och uppbyggande i tanken på att själva Mili kan föregå med gott exempel för mig i mitt fortsatta liv - och att hon därigenom, på ett plan, fortsätter existera. Är det bara det det handlar om? Att jag vill hålla henne kvar, på ett desperat sätt? Mili skulle ha velat att jag inte ska gråta, alltså ska jag inte gråta. Mili hade velat att jag inte ska sörja henne, alltså ska jag istället stiga upp och göra saker som jag mår bra av, som får mig att avancera i mitt eget liv. För Milis skull. Milis skull? Vad betyder det ens? Vad har hon för skull?

Jag är så konfunderad att jag inte får någon rätsida med den här döden alls. Det finns ingen logik i den här döden.

Tämä pysäyttää sydämen

Igår natt vid halvtretiden stapplade Mili ur sin sovkringla, sket en fläck på golvet, halkade ned för trapporna, spydde och lade sig sedan flämtande raklång på mattan. Jag såg genast att slutet hade kommit. Ögonen var glasartade, inte desperata, men uppgivna, redan någon annanstans. Som att det som hade varit Mili var borta. Som att blicken som såg var borta. Andningen var konstig, magen rörde sig i djupa tag, in och ut. I ren desperation tänkte jag först att den kanske återhämtar sig, bara skulle ligga sådär en stund och pusta ut, men när jag bad henne gå ut och kissa såg jag att hela bakdelen vinglade och hon hade svårt att hålla sig på benen.

Vi åkte till Raisio i jämn takt. Natten var ljum och gatorna tomma. J bar in Mili till receptionen, där vi togs emot av en professionell och tillmötesgående dam som visade oss in till veterinären. Mili ställde sig på britsen. Hon orkade inte kämpa emot, den vanliga veterinärrädslan glimtade till någon sekund men sedan lade hon sig, och där blev hon. Hon vilade huvudet mot framtassarna. I ansiktet ett märkligt lugn.

Veterinären kom in, ställde några standardfrågor, hur gammal Mili var, om det fanns några grundsjukdomar. Vi berättade tåligt, och så sa hon: Vi skulle kunna göra någon form av grundundersökning, men jag tror inte att vi hittar något bra där. Tosta ei kyllä mitään hyvää löydy. Och så fortsatte hon: Ni kan också bara välja att låta henne dö här och nu. Och då for det ur mig: Mä kyllä luulen että se oli sit siinä. Det kändes som det enda självklara, givna svaret. Jag hade vetat det, jag hade tänkt att det snart kommer att gå precis såhär, så det kändes inte alls konstigt att säga det. Ja men hennes tid är över.

Sen tårarna. Osammanhängande tårar som väller fram. Overklighet. Hunden som ligger på britsen och andas med tomma ögon. "Halutteks te hetki yhdessä?" Kyllä. Veterinären och sköterskan som vant börjar med förberedelserna. Hunden och vi som får ett par minuter tillsammans, långa minuter. Vi tycker att de redan kan komma, vi vill att lidandet ska vara över.

Och så går det så snabbt, känns ändå som en evighet. Muskelavslappnande. En skötare som installerar en kanyl i frambenet. Andningen som malar på. Jag som står bredvid och tittar på djuret som ligger med inkörsporten för den dödliga dosen installerad i frambenet. Veterinären kommer in, kopplar i en kanyl med en vit, mjölkliknande vätska. “Nu kommer hon att somna.” Och medan vätskan skjuts in, slutar andningen direkt. Djuret är plötsligt livlöst, ligger där som en kopia av sig själv, en fläck av tung, utfläkt Mili. Och sen: “Tämä pysäyttää sydämen.” Den klara vätskan som far in. Djuret som är borta. Hela proceduren känns så overklig, så självklar och korrekt men ändå surrealistisk.

Jag var väl beredd på det, men när det väl händer, så står man där som ett fån. Gråten kom i kaskader. Hunden blev kvar, nej ingen aska ville vi ha. Betalning i kassan. Lämmin osanotto säger receptionistdamen. Kiitos että hoiditte tämän niin hienosti, säger jag. Hemåt utan hund. 

Gråt, oförståelse. Ingen sömn. Plockar fort bort hundsängen och slänger de slitna leksakerna i roskis. Bentobollen under trappan. Overklighet.

På morgonen vill jag bara ut och bort hemifrån. Vi går på demonstration, vi äter ett rågbröd med hummus på Kirjakahvila. Jag ser på alla jag känner och alla hälsar glatt, jag vill egentligen bara prata om Mili. Jag pratar inte om Mili, bara med sådana som på riktigt kände den. Gråter en skvätt med jämna mellanrum. Men fortfarande - känslan av att det här inte är på riktigt. Bara en dag då man går osannolikt länge i stan och hänger än här än där, äter en focaccia på Gryn.

Gråter på Gryn, använder upp en massa servetter på Gryn. Lägger servetter i fickan. Hoppas att gubben på Gryn inte tror att jag gråter för att focaccian är dålig, den är urbra. Vill typ också berätta för gubben om att hunden har dött men det gör jag inte. Träffar K som kommer förbi Gryn och säger bara fina saker om Mili. Att hon var en person. Lätt att tycka om. Inte en helt vanlig hund. Allt det här vet jag ju, men det är fint att höra någon annan säga det.

K säger att hon kunde bli präst, jag säger att hon inte hade blivit någon bra präst för att hon hade brytt sig för mycket om sitt framträdande och för lite om församlingen. Jag är konstigt uppriktig, har plötsligt ingen kunskap om finkänslighet. Det där om prästskapet visar sig vara en komplimang när diskussionen fortskrider. Präster är oftast inga bra typer, det är bäst att inte villa bli präst.

Går och ser på Barbie. Inget spontanbeslut, biljetterna köptes igår, dvs för en halv livstid sedan, när Mili ännu levde. Barbie är bra men konstig, har märkliga funderingar kring den. Gråter på opassande ställen. Går hemåt, äter pasta, och så blir det kväll. Förtvivlan slår in för fulla maskiner. Vill ingenting, sitter bara och glor med grumliga linser. Gråten som en disktrasa i ögonen. Det är outhärdligt.

Googlar sorgeperiod, det står att först kommer chockfasen då allt ter sig overkligt, sedan kommer desperationen och förtvivlan, känslan av att man inte vill någonting. Sen kommer bearbetningsfasen och nåt slags acceptans. Dit har jag definitivt inte kommit, även om jag redan dillat om det hela dan.

Förtvivlan är ordet. Det finns väl inga ord för när någon bara är borta, en kär vän, någon vars alla nycker och små tassar och fettknölar man kände till. Någon som hade sin egen, ständigt utvecklande personlighet, en stark känsla för rätt och fel, ett slags värdighet och en uppskattning för de bekanta som behandlat den väl - och en obryddhet inför sådana den inte kände.

På så många sätt en så fantastisk hund, som jag förde en ständig dialog med, från första stund. Ville aldrig bråka eller luras, ville alltid göra rätt och hade fråga i blicken ifall den inte visste hur den skulle göra det. Konstant de där små, plirande ögonen som sökte ens blick för att kolla in ens humör eller intentioner, läste alla ens små miner och kroppsrörelser med en sakkännedom som ibland var närapå irriterande träffsäker. Kunde stanna tvärt och spänna de där ögonen i en ifall den ville något speciellt - bära med sig en viss kotte, vända in på en annan stig. Konstant denna dialog - kan vi göra såhär? Jag, som var tvungen att reagera. Ja men okej då - eller - nej, inte idag. Att göra något annat än hon ville gick hon också med på, utan större dramatik. Alltid fokuserad, alltid med ett varande i detta nuet, med allt vad det innebär - alla ljud, alla vägunderlag, stenar, käppar, regn, sol och snöfall. Ville inte gå på grus, för det var lite jobbigt mot trampdynorna. Föredrog gräs, men asfalt kunde också duga. Skulle alltid ha kopplet väl kopplat, inga trasslor eller öglor under benen - då stannade hon också tvärt - “kan du fixa det där.”

Livet med Mili var på många sätt ett ständigt projekt att hålla henne nöjd. Det var som att hon från början gjorde det klart för en - jag ska leva ett värdigt liv med innehåll, inte ligga bortglömd i någon soffa. Eftersom jag från början lekte med Mili, var jag tvungen att leka med henne ända in till slutet. Hon kom med krav, men krav som var fina att kunna uppfylla, som var fullständigt logiska - klart som attan att en gammal hund som fortfarande vill leka ska få göra det så mycket hon vill. Hon ville inte leka länge, bara leta efter någon godsak en stund och så var hon nöjd och lade sig tillrätta för sig själv.

Så hur ska jag nu, efter tolv år med en hund som på så många sätt ibland högljutt har kommunicerat med en flera gånger per dag, infinna mig i denna tystnad som har uppkommit efter henne, med alla vägar och gångstigar som bara påminner om henne? Med hela livet som ett paket i vilket Mili var en självklar beståndsdel som hade sitt alldeles eget, rika, intrikata liv - hur ska jag nu gå vidare? Utan den ljuvliga mjuka pälsen, utan hennes nattliga drömmande och sprattlande, utan hennes djupa suckar och andning som faktiskt lät som den karakteristiska ujjayi-andningen inom yoga. Hon andades som en attans yogi.

Den här kvällen har inte varit något annat än pur, ren och djup sorg och förtvivlan. Det är som en dimension, ett tillstånd som är oundvikligt - en tung, oundviklig tanke på att något som var otroligt viktigt inte längre finns till, och att det kom så plötsligt att bitarna av explosionen kommer att dala ner ännu en lång tid framöver.

Jag vet ju att det här inte är hela världen, jag vet ju att det finns sorger mycket större och omvälvande än denna. Men jag ville bara få ord på min sorg, så som den ser ut just nu, och nån ordning på de här tankarna som tycks finnas där och som vill formuleras. Jag är intresserad av den här sorgen, vad den för med sig och vad den handlar om - hur den ska hanteras och hur den kan tänkas gå över, ändra form, bli till något uthärdligt - omformas till varma minnesbilder och glädje. Jag kommer alltid att bära med mig så många insikter som den här enkla, lilla blandrashunden av någon jäkla anledning har råkat lära mig - som att bry sig om det man på riktigt bryr sig om, att leva fullt ut, att visa vad man gillar och ogillar, att veta vad man förtjänar.

Skulle jag vara lite nyandligt lagd, skulle jag säga att Mili kom av nåt slags orsak, för att lära mig saker om livet - men jag vet att precis vad som helst som man hänger sig till fullt ut, på sätt eller annat kommer att lära en stora saker om livet, om man bara är öppen för vad det har att säga.

Vila i frid, min underbara hund. Jag är evigt tacksam för att det var just dig jag hittade på Tori.fi.