Just gick en liten fluga över skärmen. Den hade två spretiga vingar och såg komisk och gammaldags ut. Jag övervägde att slå ihjäl den, det verkade vara en sån där hjälplös fluga som inte är så snabb i reflexerna, men sen slog det mig att den också är ett djur.
Folk skriver väldigt fina saker till mig. När de skriver sånt som att Mili alltid kommer att gå vid min sida, vill jag ändå svara GÖR den? VET du det??
Idag satt vi i en nepalesisk restaurang. Hela stället var deprimerande - servitrisen, dekoren, allt. Maten smakade som om man hade haft en redig förkylning - absolut ingenting. Det var den mest deprimerande måltid jag har ätit på en tid, och ändå kändes det högtidligt och annorlunda, som början på ett helt nytt kapitel, eftersom vi annars aldrig brukar gå på restaurang ifall vi inte är på resa eller hunden är hos någon annan. Även om jag kunde ha gråtit över maten, så var det inte den jag grät över, och jag torkade tårarna fort när jag såg servitrisen komma gående, hon behövde inte det också - tanken på att nån faktiskt sitter och gråter över deras deprimerande mat. Äh, hon tror bara att vi bråkar, sa J.
Nu kom regnet in över Åbo. Det har inte regnat sedan Mili gick bort, så det här är de första dropparna som rinner ut över en mark som hon inte längre går på. Det är märkligt hur det här skrivandet kan inge klarhet och mening. Samtidigt är det väl ingen överraskning att skrivandet också är en terapiform, jag har kanske bara aldrig riktigt behövt använda mig av det på det här sättet.
Hur länge som helst har jag också försökt etablera bättre vanor åt mig själv, utan att lyckas. Nu känns det plötsligt enkelt, att till exempel köpa lite frukter åt sig själv för att man vill erbjuda sig bra näring, eller fara ut och springa, eller inte dricka öl eller spela spel eller på alla sätt syssla med dåliga eskapistiska saker. Kan det vara så enkelt, att en redig hotfull motgång faktiskt sätter igång ens egen hjälpmekanism? Betyder det att jag hittills har varit så privilegierad att jag inte tycker mig ha behövt förändra min livsstil? För att jag inte har känt mig usel nog att i grunden villa ha en förändring? För att alarmklockorna inte har klämtat högt nog?
I så fall kan man väl nästan konkret tacka Mili för att jag nu sitter här och är en lite bättre människa än i fredags. Eller kan man det? Kommer jag så småningom att falla tillbaka in i dåliga, destruktiva mönster? Hur kommer den här hösten överhuvudtaget att arta sig? Det är bara upp till mig att avgöra.
Och ifall minnet av Mili på något sätt kan leda mig in i bättre vanor, så kvittar det väl egentligen om det är just det som ledde till det eller inte - huvudsaken är ju att jag i så fall har bättrat mig lite. Kanske är det så enkelt, att omvälvande upplevelser får en att reflektera över sin situation och sitt liv, och därmed skakar om en så i grunden, så man inte längre orkar vara den där förruttnande högen av oförmåga som är en själv.
Hur som helst, så sitter jag nu plötsligt här och tycker mig skönja en påtaglig förändring. Jag känner mig hoppfull, kan det verkligen stämma? Vad är det med skrivandet och med samlandet av tankarna som gör att det outhärdliga för en stund känns ordnat och rätt?
Det var något med gårdagens insikt om att sorgen är min och inte har något med Mili att göra, som kändes rätt avgörande. Det känns som ett tydligt separerande av något jag gör från något som har skett, och som varken gör Milis död bättre eller sämre. Så jag kan fortsätta sörja, det har väl nån funktion det också, eller så kan jag faktiskt i något skede - sluta med det? Kan jag det? Finns det en annan tillvaro, i vilken ohämmad gråt och saknad inte överväldigar en liksom det här regnvädret drar in över en annars intetsägande dag?
Jag har inte grämt mig över världens gång sedan i fredags. I lördags, efter den ödesdigra natten på kliniken, stod jag och ropade slagord på Gamla Stortorget, men det kändes ingenstans. Alla tal om hur fascismen måste motarbetas, alla viktiga påminnelser - jag stod bara där som ett spöke och lät orden gå över mig. Det är så klart helt naturligt att det just då var just på det sättet, men visst är det också på ett plan skönt att det för en gångs skull inte är världens gång som gör mig ledsen och handlingsförlamad. JUST NU har jag inget rum för att förbanna och ondgöra mig över kapitalismens, fascismens och marknadsliberalismens obarmhärtiga framfart i världen. Tack Mili för att du gav mig en paus från det.
Viss ånger har jag väl också känt, över att det fanns en liten lucka, några dagar när vi kom tillbaka till Åbo då jag borde ha följt min instinkt och bokat in ett veterinärbesök med Mili. Hela sommaren har jag ju tänkt att något inte är rätt med hunden, att den känns annorlunda, att ryggraden är mera utmärkande, att magen känns spänd, att allting tyder på cancer, verkligen. Jag har försökt förtränga de tankarna. Jag har rent egoistiskt försökt att inte se det som är fel, för att tanken på att det kunde vara något allvarligt har varit för svår att ta till sig. Jag har anat att slutet var på kommande, och faktiskt på ett plan hoppats att det sen skulle gå exakt som det gick - att något helt fatalt skulle hända, så lidandet inte skulle bli så utdraget. Trots det går jag nu och undrar om hon inte gick och led en längre tid. Det är så himla svårt att ha ett ansvar över någon som gör allt för att dölja sitt eget lidande.
Somnade, vaknade och tänkte fortfarande, att någonting är annorlunda, att nån frid på något sätt har sänkt sig. Trodde först, att jag kanske har slutat gråta nu - att insikten igår om att gråten hör till min egen personliga sorg och inte tjänar någonting till kanske får mig att sluta, och kanske därmed bidrar till att tillvaron blir lite lättare att hantera. Sen grät jag - naturligtvis - igen. Och jag kände mig egentligen inte ens ledsen över det. Det är som min nya möbel, mitt nya instrument som jag går omkring och spelar på, medan jag funderar på hur jag ska ta itu med den här nya tillvaron.
Ifall gråtandet hade en verklig funktion - låt oss säga att jag genom att gråta riktigt mycket hade kunnat få tillbaka Mili, så hade jag naturligtvis gråtit dygnet runt, så mycket jag bara hade kunnat. Nu är gråten bara ett simpelt stränginstrument som jag antagligen kommer att tröttna på. Jag har alltid tröttnat på alla instrument. Eller så tröttnar jag inte på det och är en ständigt tårögd individ som går runt och välter en skvätt här och där. Det är väl också acceptabelt.
No comments:
Post a Comment