En dag har gått eller är det två, eller fem. Det har inte ens gått en vecka sedan vi kom hem från ön, men det kunde lika gärna ha gått ett år. Ingenting spelar någon roll, sedan jag inte kan borra min näsa in i hundens päls längre, och mötas av dens böjliga, märkliga lilla kropp och försök att prata med mig. Det finns saker jag inte ens vill tänka på, som hur söt den var när den lekte med en gummibit. Nu tänkte jag på det i varje fall, och tänk - det gjorde inte så ont.
Det är så det har varit idag. När jag berättade för grannen om Milis död, började jag gråta. När jag gjorde det för min arbetskamrat på Sibbe, så gjorde jag det plötsligt inte. Jag var helt samlad och naturlig. Förklarade att det är tomt nu, men att sånt är det. Först när jag cyklade bort från Sibbe och insåg att jag inte var på väg hem, utan bara på måfå tänkte cykla runt utan mål och mening för att till sist sätta mig på en bänk vid åstranden - för så är livet utan hunden nu - först då kom den där innehållslösa gråten igen. Här hade vi gått så många gånger.
Sorg. Man lär sig tydligen varje dag. Jag tänkte först, att det vore vettigt att försöka vara rationell och inte fullständigt uppgå i sina känslor, men så var det många som sa att man ska låta tårarna komma bara. Ge känslorna det rum de behöver. Kanske är det så jag får göra då.
Hur som helst, så är det fortsättningsvis alldeles fruktansvärt outhärdligt, det här. Jag kommer verkligen inte på något mer beskrivande ord. Allt har tappat sin mening i världen - träden, vägarna, butiken, möblerna. Gräset har ingen betydelse längre. Andra hundar ter sig ansiktslösa och schablonmässiga - de bara traskar omkring med sina ägare i andra ändan av kopplet, utan att betyda någonting för mig.
Jag kan på ett sätt inte förstå hur en hund kan ha tagit så mycket plats och utrymme i ens varande, att dess bortgång kan få precis allting att te sig betydelselöst. Det var nytt för mig. Jag vill inte ens hänge mig till mina laster - spela mobilspel eller supa eller något. Jag vill seriöst, absolut ingenting. Inte ens sova. Att skriva och att konstant tänka på hunden, känns som det enda möjliga.
Även grannen verkade skärrad över att inte längre kunna få leka med Mili på gården. Han sa att en av hans vänner oförklarligt hade dött under natten förra veckan, en som hade två små barn. Han sade det på det där sättet, så man såg att han är van vid fruktansvärda saker, att han är omgiven av så många sorgliga ting så han inte känner någon större desperation över dem längre. Det kändes skönt att kunna erbjuda nåt slags genuin förståelse för hans situation.
Jag sa att vi inte kommer att ha nån begravning, att vi bara lämnade hundkroppen på kliniken. “She’s in the wind and in the trees”, sa jag. Jag vet inte vad jag menade med det. “She’s still around here”, sa han och visade med handen mot trädstammarna och trädgårdsmöblemanget. Jag vet inte heller vad han ville säga med den saken, men inser hur som helst, att vi människor säger såna där saker för att det inger nåt slags tröst åt oss. De där orden behöver inte betyda så mycket, det är bara sånt vi säger för att det svåra ska bli lättare att bära.
Sen for jag ut och springa. Det kändes faktiskt bra - det finns en konkret lättnad i att känna kroppens utmattning - som att utmattningen för en stund tar sorgens plats och man får en paus från den. Tidigare har jag alltid fått tvinga mig ut och springa, men nu insåg jag varför så många spenderar så mycket tid på gymhallar och i konditionsspåret. Det är ju terapi det är. Jag kommer definitivt att springa mera. Kanske blir jag riktigt vältränad - som en konstig bieffekt av att Mili inte längre finns.
På vägen hem fick jag syn på en märklig kvist. Den såg betydelsefull ut - som att den var laddad med nåt slags mening jag inte kunde förstå. Så jag plockade upp den och tog hem den.
Jag märker att mina sinnen är konstiga, jag försöker väl hitta symboler eller tecken eller bara något trivialt att rikta min uppmärksamhet mot. Eller så är det nåt slags konstig biprodukt av tanken på att Mili också gjorde såna där saker - hittade käppar och vedträn som hon bar med sig hem.
Jag förstår i varje fall nu hur omvälvande händelser i ens liv tenderar att få en att börja tänka magiskt. Man resonerar att det måste finnas nån mening med det här, nån tanke på att det förlorade på något sätt gått vidare, finns någon annanstans eller på nåt plan - fortfarande finns här ibland oss. Det har också slagit mig flera gånger idag - tanken på om vi på nåt sätt kommer att mötas igen, eller om livet faktiskt bara är sånt här, att folk och varelser dör och så föds det nya folk och varelser som inte har nån annan förbindelse till varandra, än själva slumpen som ibland för dem samman.
Det konstiga med att vara människa, är ju att man inte kan veta. Allt är bara lösa teorier - religioner, skrifter och regler. Det enda vi kan veta är att vi är fullständigt förlorade på den här planeten och inte ens vet varför vi finns här.
Jag tänker också på sådana saker, som om Mili var alltigenom god. Jag tror inte det. Jag tror inte att tillgivenhet är nåt slags given godhet, att hon liksom per automatik var en godhjärtad hund som bara ville alla väl.
En märklig tendens i både människor och djur, är ju att dåliga vanor fastnar lätt medan goda tar evigheter att etablera. En dålig erfarenhet av ett möte med en annan hund, någon som skällde på henne eller försökte attackera, blev som ett brännmärke hos Mili. Hon kunde möta hur många snälla och duktiga hundar som helst, ändå var det bara den där ena, elaka hunden hon tycktes dra sig till minnes - att man måste vara på sin vakt - att det finns hundar man inte kan lita på. Jag har tänkt så mycket på det här, varför det alltid är de dåliga erfarenheterna vi minns, medan de goda så ofta går obemärkta. Antagligen är det så simpelt, att det handlar om enkel överlevnadsmekanism. Man måste vara förberedd och på sin vakt, annars kan det gå dåligt för en. Det där gick så småningom som en röd tråd genom Milis hela varande - att det fanns hot överallt. Veterinären - ett hot - hon hade blivit stucken med nål där. Barn - ett annat hot - det var en gång EN pojke som drog den i svansen.
Visst finns det någonting tröstande i tanken på att Mili aldrig behöver känna sig rädd, orolig eller hotad längre. När någon inte finns, utplånas allting - också de obehagliga sakerna. Och när Mili inte behöver känna något, så behöver inte jag heller göra det. Min sorg är fullständigt min egen, det är min egen smärta och saknad. Den har ingenting med Mili att göra.
Tanken på att Mili “skulle ha velat att jag skulle ha gjort si eller så” har också slagit mig idag. Det finns ju heller ingen logik i ett dylikt resonemang - Mili kräver ingenting av mig längre - ändå finns det något tröstande och uppbyggande i tanken på att själva Mili kan föregå med gott exempel för mig i mitt fortsatta liv - och att hon därigenom, på ett plan, fortsätter existera. Är det bara det det handlar om? Att jag vill hålla henne kvar, på ett desperat sätt? Mili skulle ha velat att jag inte ska gråta, alltså ska jag inte gråta. Mili hade velat att jag inte ska sörja henne, alltså ska jag istället stiga upp och göra saker som jag mår bra av, som får mig att avancera i mitt eget liv. För Milis skull. Milis skull? Vad betyder det ens? Vad har hon för skull?
Jag är så konfunderad att jag inte får någon rätsida med den här döden alls. Det finns ingen logik i den här döden.
No comments:
Post a Comment