H⊥∀Ǝᗡ

Idag har det på många sätt känts som att ett blad har vänts i denna till synes eviga sorgehistoria. Dagen har känts ljus, det kom ett ösregn som orsakade översvämningar i stan och allt sköljdes rent medan J och jag tog skydd under taket till en glasskiosk. Vi kom från bandträningen. För första gången på väldigt länge, kände jag att jag verkligen ÄR på träningen, att jag inte konstant ser på klockan, undrar när vi får fara hem, undrar hur Mili har det, om den känner sig rädd och ensam. Jag var fullständigt uppslukad av stunden och testade texter och skrev nya. Det kändes på ett plan som om någonting som var Mili hade förkroppsligats i mig - viljan att jobba, energin till att göra det, förmågan att finnas i nuet. Jag kände mig inte ledsen - snarare upprymd och ivrig inför vad som härnäst väntar.

Mamma ringde och jag grät lite, men märkte ändå hur det vi pratade om handlade mer om framtiden än det som hade skett. Idag talade jag också mycket mer om hunden, såg på andra hundar med glädje och tänkte till och med på att jag nån gång igen ska ha ett sånt där djur.

Till natten kände jag mig ändå så desperat att jag ville göra någonting konkret för att skapa nåt slags rituell stund med Mili. Låter kanske kollrigt, men jag gick ner och satte mig i köket, tog min tarotkortpacka, lade fram fyra hundgodisbitar och den där kvisten jag hittade. Tände ett ljus och blundade, föreställde mig Mili förkroppsligad. Såg dens huvud, koncentrerade mig på platsen på mattan där den hade legat och började prata med den. Sade bara fina saker, allt som jag brukar, sade att den är duktig, frågade om det är skojigt. Om den vill ha någo gott, om den har det bra. Måhända var det en tillfällighet, men varje gång jag talade, så vibrerade ljuslågan. Det var underhållande.

Sen kommer det sjukaste. Jag bredde ut mina tarotkort på golvet. Jag har gjort det här förut med Mili, brett ut korten och bett den välja ett. Det har faktiskt funkat, Mili var inte dum i huvudet. Hon fattade att jag ville något med korten och brukade smått irriterat gå fram och böka med dem, putta till nåt kort, nån gång krafsa så ivrigt att hon har rivit upp ett kort i kanten. En gång valde hon “The moon” vilket jag tyckte var vackert. Idag tänkte jag att om det där attans moon-kortet uppenbarar sig, så tänker jag inte låtsas längre - då tänker jag bara helt sonika konstatera att vi har etablerat nåt slags kontakt (lol).

Jag koncentrerade mig på korten, ett av dem stack lite mer ut än de andra. Är det det här kortet? frågade jag. Är det? Ljuslågan vibrerade. Jag tog kortet, vände det, och det var

Död-kortet, upp och ner. Kan ni förstå att jag var skärrad? Jag har aldrig plockat upp det här kortet förut. Jag stirrade på det, försökte skapa nåt slags sammanhang. Ville direkt luska ut vad det stod i förklaringsboken, men meningen tycktes säga sig själv där på momangen. Döden, men omvänd - alltså nån form av pånyttfödelse. Tid att gå vidare. Att lämna det gamla för det nya. Att döden måhända konkret har varit på besök, men att det inte är slutgiltigt.

Så småningom läste jag mer. Det omvända dödskortet betyder rädsla för förändring, men att man bör gå vidare och inte vara rädd för det nya. Det berättar att döden alltid följs av pånyttfödelse och fortsättning. Det varslar om en förändring som leder till ett nytt liv, som innebär en bättre tillvaro.

Egentligen har hela den här dagen banat väg för det här kortet. Nu tänker jag inte bli nån bortkollrad nyhäxa som sitter och vänder på kort och snarvlar med min döda hund hela kvällarna, men jag tänker fortsätta agera instinktivt - som idag i reenikämppän, eller som när jag plockade upp kvisten. Jag tänker låta mig inspireras av Mili. Skrev till H som skrev tillbaka det absolut finaste:

"Mili on ollut meidän kaikkien opettaja. Aina kun näkee mahdollisuuden johonkin hyvään, niin ei kannata jäädä odottelemaan vaan rohkeasti kohti voipapereita ja uusia tuulia."