Tuesday, April 30, 2013

Högtidshumör

Det är vapp (eller Vappen, eller ännu värre: Wappen) och jag är trött och oborstad, sitter och skruvar på mig i soffan iklädd obekväma kläder och med ett fruktansvärt uselt högtidshumör. Mina föräldrar kommer om cirka en timme och har uttryckt önskan att gå till Vårdbärget och lyssna på flåshatt-djäknarna som insjunger nån slags vår som lär vara på kommande, inpyrda borgare som mina föräldrar är, i alla fall till beteendet. Jag har aldrig besökt en dylik tillställning här i Åbo, så jag misstänker lite att dom får ta sig dit till det där bärget ensamma eftersom jag är lite stolt över min vårdbärgsoskuld. Å andra sidan skulle det vara roligt att ta sig dit bara för att göra en sån där folklig undersökning, se hur det verkligen går till. Fnysa och sparka småsten. Visa rumpan i tevekamerorna. Nä, jag är inte på bra humör idag. Inte var jag det i går heller. Jag är bortskämd med en riktigt bra karl men känner mig som Kerstin Thorvall i boken Oskuld - helt oduglig och intvinnad i egna skitmönster. Nå, kanske man tar sig samman ännu.

Rolig och deprimerad

Jag tänkte på det här med negativitet och positivitet och hur det ofta ses som något fult och icke-uppbyggande att vara negativ och komma med negativa kommentarer, klaga och dylikt. Kanske beror det på att jag är en sån inpyrd pessimist, men jag inbillar mig att jag rentav blir upplyft av att klaga, läsa klagomål eller läsa nån riktigt spydig dissningstext.
Maria, you are awesome
Men jag tänkte på det här igår också. Såg en dokumentär, The comedians of comedy, i vilken amerikanska komiker åkte på tour tillsammans, tourbuss och allt möjligt. Och det slog mig hur olika dom alla var, att det inte alls var nån sån där tvångshumor dem emellan och att dom umgicks så sablars fint med varandra. Fäste mig speciellt vid Maria Bamford, SJUKT bisarrt rolig och en helt egen typ som kutryggig smög omkring och sade lösryckta meningar, sen kom det fram att hon också är grymt deprimerad. Det kändes på något sätt helt självklart. Att vara deprimerad och brutalt missnöjd hindrar en inte från att vara rolig. Man kanske sprider glädje på de mest konstiga sätt, har en jäkla twisted humor som kanske inte går hem hos alla, men det är den här tudelningen som jag tycker är så jäkla charmig.


Saturday, April 27, 2013

Borgå och sen obligatorisk Österbotten-lovsång

Nu ska jag skriva ett sånt här icke-anonymt bekännelseinlägg, eftersom jag är så på hugget idag.
Jag skäms för att jag kommer från Borgå. Jag förknippar Borgå med två saker; junttin som antingen har flyttat hem tillbaks, skaffat barn och aldrig haft några egna idéer över huvudtaget eller som aldrig ens flyttade nånstans, och sen wannabe-kändisar som antingen sjunger soul eller skriver böcker eller på något sätt uttrycker saker som dom tycker att på något sätt är viktiga, eller låter bra. ALLA som kommer från Borgå håller på med sexistiskt eller traditionellt, omodernt bullshit. På Grand dansar ännu halvnakna flickor omkring till nån orkester som spelar Big Bandsversioner av Elvis Presley eller John Fogerty. När nån dammar av en abstrakt skupltur av lera och plast, så är det "nyskapande". Enligt mig är det kanske 2 % av grejer producerade i Borgå som är bra. (En är Beni Juslins tavlor, en annan sak är Kitty Tennbergs tavlor, men jag vet inte ens om hon är från Borgå? Sen är det förstås Tove Jansson, som huserade i Borgå skärgård, men hon är död.) Annars är Borgå bara skit. Kanhända finns det pärlor i förorterna eller bland finnarna, men såna har jag ju - som en medelklass-finlandssvensk borgåbo - aldrig behövt befatta mig med. Det säger väl allt om Borgå? Istället har jag vuxit upp i ett superheteronormativt och städat "här lyssnar vi bara på Bo Kaspers orkester och när vi vill vara coola lyssnar vi på Neil Young och Pearl Jam" - sällskap i vilket pojkarna spelade gitarr (bara blues, rock och soul såklart. Eller metal, om man var snabb i fingrarna) och flickorna sjöng och spelade piano. Jag hörde själv inte till något undantag. I hela min ungdom uttryckte jag mig genom sång och piano. Jag visste inte ens om att det fanns något som punk och HC. Kanske hade jag sett nåt liknande på teven nån gång, men hur ska man kunna veta om någonting om det inte ens finns i ens omgivning? Jag avskydde Borgå i hela min ungdomstid. Jag var aldrig mobbad, utfryst eller speciellt missanpassad, jag var bara så satans besviken på allting och uttråkad. Jag sysselsatte mig med att vara besatt förälskad i olika mänskor som jag uppfattade att skilde sig lite från mängden, vad fan skulle man annars göra? Sen kom lopptorgen på 1990-talet, då hade man åtminstone ett intresse som på något sätt förde en nån vart. Man kunde köpa massvis med sjuttitalskläder. Vissa använder jag ännu idag.

Och så kommer då min obligatoriska Österbotten-lovsång:
När jag hör om Vasa och vad som hände där så känns det som att det ver mer uppdelat, men att det ändå var så mer utvecklat, mer ställningstagande. Det fanns delkulturer, det fanns straight edge. Bland Borgås finlandssvenskar var det bara att bli juntti eller dö souldöden. När jag bosatte mig i Österbotten nån gång i början av 2000-talet så gillade jag det direkt. Rättframheten, dialekterna, de olika rörelserna, som att det faktiskt rörde sig under ytan! Inte denna nyländska, slöa stagnation som säger Hesa, utomlands, eller pappas firma and nowhere. I Österbotten finns bibelbälte och shit, men jag vill påstå att det är stimulerande, utvecklande för folk att ha oliksinnade omkring sig, att tvingas ta ställning och tänka på vem man är och vad man står för. Sen är de tamejfan så mycket mer modemedvetna där i Österbotten också. Av nån jävla anledning.

En fjärt i universum är vad alla är

Bara ännu en grej som tål läsas om och om igen:

Jag hatar folk som tror att dom är enormt intressanta och speciella. En fjärt i universum är vad alla är. Och seriöst: ingen bryr sig ett skit om vad nån annan säger, har på sig eller "brinner för" eftersom alla är för upptagna med vad dom själva säger, har på sig eller vilket intryck dom gör. Och det ser så jävla fånigt ut att man bara vill försvinna av pinsamhet och skam å den andras vägnar. Faktum är att nästan alla, eller egentligen inte ens nästan alla utan ALLA i det här ankträsket är tråkiga, pretentiösa och smått fula dessutom. Ändå går alla omkring och tror att dom är kändisar eller på något sätt speciella. Eller angstar och känner sig missförstådda. Ingen vill ens förstå dej för det finns inget att förstå, du är tråkig, inse det. I hemlighet är jag tacksam för att jag besparas och inte behöver umgås med motbjudande egogalningar. Men det skulle jag aldrig säga högt eftersom någon kanske skulle bli ledsen och ta det PERSONLIGT.

Dagens guldpalm går till denna anynyma utfläkare. Gjorde min dag.

If you can't love yourself...

Läste Annes inlägg om folks hemligheter och svadan av anonyma kommentarer som vällde in under inlägget därefter. Och det slog mig igen hur fastnaglade folk är vid sina dåliga rutiner, hur mycket behov det finns för folk att avreagera sig, att berätta om saker, och ändå lever de liv som de själva egentligen skulle kunna förändra hur lätt som helst, men som de av nån anledning inte gör.
Det var speciellt en kommentar som for in under huden på mig:

Hjälp, nu kommer allt det som jag aldrig vågat erkänna någonstans. Vissa av de här sakerna skäms jag verkligen över, men en del har jag gått runt och hållit på med så länge att jag inte ens känner mig skit på grund av dem längre. Okay, here goes: Jag kommer egentligen inte så bra överens med mina "närmaste vänner", men har inte ork att fixa saken eller hitta nya människor som jag skulle ha mer gemensamt med. Det känns ganska ofta som en plikt att träffa dem, och inte har vi ens särskilt roligt när vi är tillsammans.

 Men snälla nån! Du lever NU, för bövelen, se dig omkring, gå till en bar du inte brukar gå till, tala med främlingar. Om inte du får nåt ut av dina vänner, så får dom säkerligen inte mycket ut av dig heller. Ska man gå omkring och vara missnöjd hela livet istället? Är det grejen?

Jag är fortfarande kär i mitt ex och är otroligt bitter på min nuvarande kille eftersom vi inte passar lika bra ihop på många sätt. Och den frustrationen kan ibland leda till att jag beter mig så fans elakt – jag kan till och med börja ett gräl bara för att jag har lust att skrika till honom ... men på något sätt lyckas jag alltid övertyga stackarn att hela grälet var hans fel. Och så ber han om ursäkt.

Det där är inte schysst, varken mot dig själv eller din nuvarande kille. Gör slag i saken, se in i dig själv och bestäm dig; var ditt ex verkligen så jävla bra eller är det det faktum att han lämnade dig (why, oh why do I know this shit?) som gör att du ännu tror att du är kär i honom? Om du inte längre gillar din nuvarande kille, gör slut. Bara gör det. Ingen bryr sig. Gör det bästa för både honom och dig.

Jag är också arg på mig själv, eftersom jag brukade vara glad och social men har under de senaste åren förvandlats till en jätte blyg människa som är lite rädd för sociala situationer.

Nå jag undrar int alls, du är ju ett vandrande monster av motsägelser och intalade lögner.

Jag önskar att jag var mycket synligare och roligare och att folk gillade mig. Men jag har inte egentligen lyckats skaffa så många vänner i skolan eller på mina arbetsplatser. Känner mig ganska ensam och det kan hända att jag är ganska deprimerad också. Jag skulle vilja vara som den där ena av mina vänner som alltid hittar på precis rätt sak att säga och som alla gillar. I stället sitter jag hemma och äter max 1200 kilokalorier per dag för att det verkar vara det enda sättet för mig att gå ner i vikt. Och vara nöjd med mig själv.

RuPaul: “If you can’t love yourself, how the hell you gonna love somebody else?”

 

Thursday, April 25, 2013

Jag har inga allergier, har aldrig brutit ett ben, aldrig fått på käften och så är jag nästan aldrig sjuk heller. Men om jag skulle bli sjuk eller få några allergier så skulle jag aldrig orka ta hand om mig själv, och om nån skulle slå mig på käften skulle jag bli psykiskt störd 4-ever. Så det är tur för mig att jag är skapad såhär, annars hade jag nog bara dött direkt.

Ens inre klump

I måndags fick jag för mig att börja med en slags tråkdiet som innebär inget eller lite socker, inget vitt mjöl, inga mjölkprodukter, ingen jäst, kål och inga pickels. Varför kan man undra? Jo, jag läste om fanskapet candida och blev helt övertygad om att mitt inre måste vara alldeles förpestat av svamp. Och ni vet när man får en sån där idé, man ser framför sitt inre hur ens innanmäte är fullt av trådar och pest eller slemmiga klumpar som bara gapar efter näring (jag får omedelbara associationer till Naked Lunch) och plötsligt så är man helt övertygad om att man helt enkelt måste ändra sina matvanor radikalt. Detta var vad jag gjorde. I två dagar. Just åt jag en mockaruta.

Wednesday, April 24, 2013

Om pappa hade skrivit en bok

Idag har jag gjort en liten skrivövning, eller nått. Har satt mig i min pappas skor och föreställt mig läsa ett par utdrag hans imaginära bok. Det är en sån bok som jag skulle villa läsa. Pappa är en sån kuf; både helt manisk och totalt världsfrånvänd, men på ett civiliserat sätt. Det är nog få som vet nånting om honom överhuvudtaget. Jag fattar på riktigt inte hur han orkar med nånting överhuvudtaget. Sitt jobb, sig själv, sin omgivning.
Nå, men här kommer a few samples ur pappas imaginary novel:


När jag ska åka till Helsingfors startar jag alltid i tid. Man vet aldrig med parkeringsplatserna i Helsingfors. Dom kan ha byggt om ett helt kvarter, dom kan ha sprängt ett hål mitt i gatan. Det kan vara trafikstockning. Man måste vara i tid. Kvart före fem är en bra tid att starta om man ska vara i Helsingfors klockan sex. Är man på tok för mycket i förtid kan man alltid sitta och vänta i bilen. Min klocka har en inbyggd ljuskälla så att man kan se vad klockan är också i mörkret. Det är behändigt till exempel när man är på bio.

En gång när jag steg ut ur bilen, så brast min akillessena och rullade upp sig till en liten kringla just under knävecket. Den sommarn gick jag med en stor svart sko. Alla skrattade åt mig och jag skrattade lite med för att vara artig, tills jag inte kunde skratta mer eftersom det inte var det minsta roligt.

Att bli opererad i näsan är något av det värsta jag har varit med om. Jag är noga med att inte visa hur ont det gör när läkarna gräver och petar i en, men tårarna kan man inte göra något åt. De bara rinner.

Jag har aldrig gråtit så mycket som när hunden dog. Det var en så fin hund. Den hade just blivit opererad och var redan på bättringsvägen, då den mitt i allt under en promenad lade sig på vägen och såg bedjande på en. Jag var tvungen att bära den hem, och senare i soffan drog den sitt sista andetag. Jag grät hela vägen upp till stan. Jag fortsatte att gråta hela kvällen. Jag passade dessutom på att gråta över allt möjligt annat som jag hade behov att gråta över.

Det hände en gång att en telefon gick sönder för att jag smällde ner luren för hårt. Det var på den tiden då telefoner ännu bestod av två delar; lur och apparat.

Jag har skrivit ner temperatur och väderlek för varje dag sedan år 1976. Det finns en bunt millimeterpapper på vilket jag för diagram och för varje dag fyller jag en liten boll med svart blyerts, beroende på om det har varit molnigt den dagen eller inte. Jag vet inte om mitt arbete är av något större värde eller inte, men om någon vill veta vad det var för väder den 16.7.1989 i Borgå, så är det bara att vända sig till mig.

(Det är viktigt att också vara lite boring när man är pappa.)

När jag var liten fick jag en gång en aha-upplevelse, och sen den dagen har jag varit utmärkt på huvudräkning. Jag tycker om att räkna all slags uppställningar, kanske mest addition. Ibland ligger jag vaken om nätterna och räknar. Då handlar det ofta om husbudget, oljeförbrukning och liknande. Det är oftast inga alarmerande resultat jag kommer fram till.

DINGDONGWALK - FINNISH MP'S



Finnish tax money at work. And they're slow, styleless and have bad pronunciation. And this is supposed to be funny, which I think it is not. Which probably now makes me look like a humorless cow.


(Ur serien "Where are your STANDARDS?")

Thursday, April 18, 2013

Vägen från tanke till ord

Nej fan, nu kom jag på en grej som jag måste berätta om, för den e lite crazy. Jag har märkt att talet rent konkret hänger ihop med tänkandet och att man kan öva sig på att "sopa upp" den där vägen mellan de skumma tankefragmenten man har i sin skalle och orden som kommer ut ur ens mun. Minns att J pratade om det här för några år sen, att man inte vet vad man tänker förrän man säger det högt. Bullshit sa jag, för jag hade ju en massa klara och tydliga tankar i huvudet, saker som jag tyckte att var klara och tydliga för mig själv, men som jag aldrig sa. Men J hävdade nu prompt att de där skumma tankebilderna som man har i huvudet men som man aldrig formulerar, egentligen inte finns på riktigt förrän man säger dom högt eller skriver ner dom.
Jag var skeptisk, men sen när jag nån gång provade säga nån sån där tanke högt, så blev den inte som den var i huvudet, utan oklar, osammanhängande, pointless. Då fick jag en underlig aha-upplevelse, tyckte att fan; den där vägen mellan tankebilden i mitt huvud fram till orden i min mun, var ju sönder på nåt vis.
Sen har jag nu i två år tvingat mig att räcka upp handen och kommentera grejer på föreläsningarna, diskuterat och märkt, att tankarna i mitt huvud har blivit mer klara. Vägen från tanke till ord är liksom rakare, kortare. Det är jävligt svårt att förklara, men det var som att en polett föll ner där i nåt skede. Mitt i allt hade jag liksom ett klarare flyt mellan det som fanns i mitt huvud fram till orden som kom ut ur min mun. Jag märkte också att jag blev helt lite störd och otålig på folk som tog tid på sig att formulera något som sist och slutligen var ganska simpelt. (Haha.)
Men det här är säkert en orsak till att pratkvarnar ofta pratar bara mer och mer; dom blir allt mer vana vid att direkt formulera sina tankar till ord, och till sist är där bara ett rakt rör från det som sägs i ens huvud till det som kommer ut ur ens mun. Det är nu heller inte så jäkla festligt, kanske.

Sen vet ju de som skriver, att man ofta märker hur man tänker om saker när man skriver ner dom. Det måste ju funka på samma sätt i tal, även om man måste vara mycket mer snabbtänkt när man pratar; vägen från tanke till ord i mun är ju kortare än vägen från tanke till skrift.
Så att, det här har jag helt enkelt märkt att är en fucking övningsgrej - man kan öva sig på att uttrycka sina tankar snabbare, helt som att jonglera eller spela blockflöjt.

Jaja, nu är jag igen uppe alldeles för sent med min otroliga tänkarhjärna. Semmosta tänään.

Tuesday, April 16, 2013

Världsmusik och förvästligandet

Jag börjar ha letat mig igenom mitt berg av måsten ungefär som en hemlös lodar sig genom roskisarna, eller en mal äter sig igenom en tröja, eller som en frätande vätska fräter sig genom plast. Nu ska jag bara prestera en uppsats om fenomenet världsmusik, och det är faktiskt mycket intressant det där. Vem visste till exempel, att ett gäng musikgubbar i England slog sina huvuden ihop i slutet av 80-talet och hittade på marknadsföringskategorin världsmusik? Det behövdes helt enkelt en ny kategori så att storsäljande artister som Yousson D'our och The Pogues skulle ha förutsättning att sälja ännu mera.

Idag tycker jag att världsmusik mest är en konstig hybrid av väst och "det exotiska"; det ska låta främmande, etniskt och "autentiskt" (tjatigt ord, men den där sabla autenticiteten är ju så jäkla omtalad hela tiden i väst), samtidigt som musiken ska vara anpassad för västerländska öron. Världsmusik får alltså inte vara FÖR främmande. Det är det här som jag tycker att är så intressant.
Det här får mig förresten att tänka på genren exotica, som kom i slutet av 1950-talet i USA, då man utsmyckade cocktailpiano-musiken med spännande, exotiska instrument och till och med inspelade ljud av djur. Här, ett mycket skumt exempel som jag blev lite kär i.
Beijing Opera. Too damned strange.


Musiketnologen Veit Erlmann säger att världsmusiken är en produkt av konsumtionssamhället; att den huvudsakligen produceras i och för väst och därmed kan anses uttrycka ståndpunkter och ett medvetande hos medelklasskonsumenter i väst. Typiska världsmusikartister idag är t.ex. Tinariwen och Amadou & Mariam. De har den där charmiga, främmande men samtidigt bekanta utstrålningen som funkar i väst. De är lite sådär som vi i väst föreställer oss att folk "där nånstans i Afrika" ska vara. De representerar en schablonmässig, nostalgisk bild av det musikaliska Afrika så som vi vill ha det. Jag misstänker lite också att både Tinariwen och Amadou & Mariam har blivit marknadsförda av suspekta franska skivbolagsnissar som har sett $-tecken framför ögonen.


Lata, oh Lata. Nobody knows you (but 1,21 billion Indians).


Ser man sen på andra superstjärnor som Lata Mangeshkar, en fantastisk bollywoodsångerska, eller Mohammed Rafi, så märker man fort att de - trots att de är stora i sina hemländer, trots att de står för exotik och främmande skalor & rytmer - inte helt passar in i vår kategori av världsmusik. De är helt enkelt för exotiska. Ser man sen på kinesisk opera, så blir det än mer bisarrt. Man märker att det som kineserna tycker att är awesome och det som vi uppfattar att är bra helt enkelt inte synkroniserar med varandra. Här, ett strålande exempel på när en kinesisk opera-barnstjärna entrar scenen. Folk klappar på "konstiga ställen", introt är alldeles för långt för en västerländsk publik, osv osv. Och sen när han sjunger; what was it that was so good again? Tänker vi i väst. Because we don't get it.

Ja, jag kunde hålla på länge och fundera på det här. Om världsmusik är ett förlegat begrepp, till exempel. Inte attan hamnar Psy med sin Gangnam Style i nån världsmusikshylla. Fast dom är från Sydkorea. Fast dom sjunger på ett främmande språk. Varför? Nå, för att Gangnam Style är tillräckligt förvästligad för att den ska kunna funka överallt. Öst känner väst utan och innan. Dom vet allt om oss och vår mainstream, kan anpassa sig till oss, men vi vet inte ett skit om dom. De har också en Idol-liknande tävling i Kina. Fullt förvästligad. Likaså i Västafrika. Vem visste? Inte jag.

P.S. Jag uppfann ordet förvästligad idag, efter engelskans westernized och tyskans Verwestlichung:) Tycker absolut att vi behöver ett sånt ord.

Friday, April 12, 2013

"Ja, jag är nu inte nån speciell typ jag egentligen. Men by the way, i höst ger jag ut en roman."

Sitter igen uppe och tänker på allt möjligt. Till exempel på saker man tänkte att skulle bli gjorda och saker man inte gjorde, saker man istället gjorde. Hur förlegade grejer börjar kännas, som Facebook. Att "lika" saker. Så five years ago. Vi väntar redan på nästa våg. Men det känns som att inget kan bota den här tomheten som dagens mänska känner.
Så är jag också lite trött på den här bilden av offentliga mig, vilken den nu sen är, det här jaget som syns här på bloggen och det där jaget som välts ut i podcasten, jaget som plötsligt är framme alldeles för mycket, tycker jag. Det var värst vad man för väsen av sig nuförtiden liksom. Varför? Det är ju ungefär det värsta jag vet, de där bilderna av glada, finlandssvenska flickor i gula regnrockar och stora glasögon, sägandest "ja, jag är nu inte nån speciell typ jag egentligen. Men by the way, i höst ger jag ut en roman." Jag blir illamående av allt det där trevliga, effortlessly smyg-effektiva.
Podcasten är skitrolig att göra, det är så nära barndomens tvångslösa kassettinspelningar man kan komma. Samtidigt så ger den mig huvudbry. Det är SVÅRT att prata. Det känns konstigt att säga det, men jag är inte van vid att göra grejer som jag inte direkt har talang för. Jag är en mycket lat person som alltid litar på att jag klarar mig på nåt jävla sätt, att det sågspån jag rör vid mer eller mindre förvandlas till potisgratäng utan att jag ens behöver läsa receptet. Jag försöker tänka på att allt man gör inte alltid nödvändigtvis måste vara det absolut mest perfekta man har rapat ur sig. Man kan också bara våga, testa, prova på saker för att det inte skadar, för att komma ifrån den där tanken att allt måste vara polerat, genomplanerat, världsbäst. Samtidigt, så är ens egna spöken där och knackar en på ryggen, säger att det inte är lönt att göra något som man inte är skitduktig på. Och jag räknar folk som har "likat" eller kommenterat och konstaterar att "det var fantamej inte många." Sen tänker jag att jag är sjuk i huvu. Och jag blir så trött. Sen vill jag inte göra någonting.

Monday, April 08, 2013

Samtidigt, i Pyongyang

Det finns nog ingenting som jag tycker att är så skrämmande och fascinerande som Nordkorea. Har sett på den här och nu den här, och dessutom också äntligen börjat läsa Alla monster måste dö. En dokumentär som jag speciellt vill rekommendera, är den här - om ett danskt teaterteam som åker till Nordkorea för att visa upp sin pjäs.
Här, en bild som togs i Pyongyang idag. Varför föreställer man sog alltid att det är dimmigt i Nordkorea?
På samma gång som det här landet intresserar mig känner jag mig också rent pervers, som på ett bekvämt avstånd bara kan skapa mig uppfattningar om hur det är i det där landet, utan att nån gång själv behöva ha några personliga relationer till det. Det är en slags nutidens äckel-fascination, det här att följa med grejer på internet och känna att man är lite delaktig fast man aldrig behöver vara rädd på riktigt.

Usch, så jag svär!

Jag läste lite gamla inlägg här, det är ganska underhållande att till exempel läsa inlägg från exakt ett år sedan och slås av tanken att det faktiskt har gått ett år sedan jag mötte gubbarna i kamouflagekläder och neonväst. När jag läste de där gamla inläggen, så slog det mig också hur fruktansvärt mycket jag svor - vet inte vad det var för effektsökeri eller vad det nu var, men jag använde ju ordet s-atan med jämna mellanrum. Nu har jag för mig att jag bara använder det ordet när nånting verkligen förtjänar det, dvs när nånting är så satans dumt.

Bekännelser från en separationsangstig hunds ägare

Igår lyckades jag för första gången på ett år smyga mig ut ur lägenheten medan hunden högst antagligen sov eller i alla fall var lugn på en dyna under köksbordet. Jag kan inte fatta att det har blivit såhär; att jag tack vare en hund har blivit fånge i mitt eget hem, att jag inte kan gå härifrån utan hunden om jag inte gör femton omständiga förberedelser; går en promenad, inte för lång och inte för kort, är medvetet avståndstagande efteråt, pysslar med mitt, väntar på att hunden lägger sig självmant, lugnt men bestämt kommenderar in den i köket, stänger dörren, sätter på en dator med ett ljudband av min röst, sätter på en annan dator med ett hundvaktsprogram som reagerar och spelar upp min röst som säger "Mili, gå o lägg dig" om ljudnivån stiger över en viss decibel, dvs om hunden ylar eller för oväsen. Sitter en stund i soffan och för lite ljud så att den tror att jag är hemma fast jag egentligen snart ska gå.
Det här låter ju som rena galenskapen och det är det säkert också, i någon mån. Men tanken med de här arrangemangen är ju att dom nån dag inte längre ska behövas och att dom nu bara är en slags hjälp i en lång process i vilken den här traumatiserade hundkraken ska lära sig att det inte är hela världen om någon går ut genom dörren och lämnar den ensam.

I alla fall, det är en sån både skrämmande och samtidigt befriande känsla att tyst som attan dra på sig ytterkläderna, öppna ytterdörren och stänga den samtidigt som något likt en elektrisk stöt går igenom kroppen på en när dörren går fast och knäpper till alldeles för högt, smyga ner för trapporna. Väl ute på gatan tänker jag sen bara att må det nu inte gå åt helvete, må den nu bara sova eller hålla käften. Samtidigt tänker jag att jag måste ta ut ALLT när jag nu väl har tagit mig ut; nu är jag TVUNGEN att ha det skitkul. Annars är det ju inte värt det om jag är ute och tråkas och hunden har listat ut att jag har lämnat den ensam och skriker i högan sky, springer omkring och håller grannarna vakna.
Igår kände jag mig som en psykpatient som första gången på länge hade fått lämna avdelningen. Jag pratade för mycket, jag stirrade, jag hoppade jämfota av glädje när jag såg mina vänner, jag kände på kinder och jämförde hur hud känns. Det var alldeles fantastiskt att vara ute och jag kände mig upprymd och samtidigt så jäkla ledsen över att det har blivit såhär; att det är en unikt tillfälle att både J och jag hittas ute vid samma tillfälle, utan hund.

Nå, men ny vecka, mera träning. Varje dag ska hunden lämnas ensam en stund, vänja sig vid att vara i köket, lära sig att hålla mun. I'm gonna get a life, damned, I'm gonna get it.

Thursday, April 04, 2013

Vad är det här för en naturens peek-a-boo-lek?

Nu ska jag skriva ett sedvanligt pessimistiskt inlägg, annars blir det ju ingen ordning på den här bloggen. Den här gången ska jag klaga på vädret. JO, VÄDRET! Vad är det här för en naturens peek-a-boo-lek? Varje dag strålande sol och klar himmel, men så dessa isande vindar och nedfrysta nätter. Naturen måste ju också vara helt förbryllad. Tala om mixed messages, liksom. Jag tycker att det här är slöseri på sol. Ska det envisas med att vara såhär infernaliskt kallt så kan det lika gärna regna - spara solen till nån period då det verkligen förmår vara varmt istället. Det här är som att varje morgon få serverat en konfektask; man bara hurraa choklad, men sen när man öppnar den så märker man att bara de äckliga körsbärslikörskonfekterna finns kvar. Då kunde dom lika gärna ha skippat konfekten, gett en skål med gröt istället, liksom. Gröt är också gott. Men jag slår huvudet i backen på, att sen när vindarna nån gång vänder och förhållandena äntligen banar för vår, ja se då är högtrycket slut och regnområdena står på kö. Då kan vi gå där i våra regnkläder och "njuta av värmen". Eller nåt. Satan.

Tuesday, April 02, 2013

Snabb och effektiv

Hur man än ordnar det för sig så blir man aldrig klar. Veckan tornar igen upp sig med en stor hög med måsten, och jag försöker vara positiv och tänka att det är tur att jag är en så snabb och effektiv typ, som lätt får saker ur världen. Det ligger en viss sanning i att jag faktiskt är en snabb och effektiv typ när jag väl får styr på koncentrationen, men oftast är det jävligt svårt med just den.