Töntig dag idag. Bra föreläsning och vettiga diskussioner men ändå - man halkar omkring på ett bananskal.
Jag inser ibland hur efter jag är och den tanken skrämmer mig. Jag vet att man inte ska hinna nånstans, att man ska ta en dag i sänder och allt sånt, men nog är det ändå skrämmande så den här tiden går. Ibland känns det som att jag är alldeles ensam med mina tankar om att inte ha någon brådska, om att man "nog hinner vara i arbetslivet" som jag nuförtiden brukar säga, fast jag ju egentligen menar att man inte borde vara i arbetslivet överhuvudtaget. Man får översätta sina ideologier till något som förstås där i det klimat som alla andra tydligen vistas i. Jag hör ibland på mig själv hur mossig jag låter när jag kommer med mitt "man hinner nog vara i arbetslivet." Vad jag egentligen menar är att
jag inte vill vara i arbetslivet. Jag har det så bra här på bottnen.
Det är som om jag har blivit lite galen. Jag strävar inte nånstans längre, det är ingenstans jag vill, jag har inga mål. Det är väl egentligen som att vara lite död, att inte ha några drömmar eller mål man vill uppnå? Jag har tänkt att det är bra att ta det lugnt och inte ständigt tänka framåt, så som allting i samhället vill att man ska göra, men nu börjar jag fråga mig om jag inte har tagit de tankarna på ett lite för stort allvar?
Det känns som att jag ligger i ett jättestort grönsaksland och runtomkring finns en massa ruttnade grönsaker som nån gång började växa, men som jag inte riktigt tog hand om, och nu så är vi där tillsammans, dom ruttnade grönsakerna och jag. Man kan bra leva på mull, men det är inte som att mylla ger en den energi man behöver, det är inte som att där sås nya frön i landet just nu. Vilken fånigt beskrivande liten skitbild.
Folk som fixat karriärer åt sig skrämmer mig. Folk som har ambitioner i helt galna branscher och som jobbar som lärare eller föreläsare, dom skrämmer mig. Folk som är engagerade i föreningsverksamhet skrämmer mig, folk som ser upp till HBL:s kulturnissar skrämmer mig.
Och till sist till er, mina unga vänner:
Det är bäst att vi tar det viktigaste på en gång: ingen kommer att bry sig. Nånsin.
Det enda som räknas är att göra så lite skada som möjligt, samt på köpet att bli lycklig. Om man har tur.
Och så skriver ni alla blogg också. "Sju random saker om mig."
Hmpf.