Idag tycker jag att världsmusik mest är en konstig hybrid av väst och "det exotiska"; det ska låta främmande, etniskt och "autentiskt" (tjatigt ord, men den där sabla autenticiteten är ju så jäkla omtalad hela tiden i väst), samtidigt som musiken ska vara anpassad för västerländska öron. Världsmusik får alltså inte vara FÖR främmande. Det är det här som jag tycker att är så intressant.
Det här får mig förresten att tänka på genren exotica, som kom i slutet av 1950-talet i USA, då man utsmyckade cocktailpiano-musiken med spännande, exotiska instrument och till och med inspelade ljud av djur. Här, ett mycket skumt exempel som jag blev lite kär i.
 |
| Beijing Opera. Too damned strange. |
Musiketnologen Veit Erlmann säger att världsmusiken är en produkt av konsumtionssamhället; att den huvudsakligen produceras i och för väst och därmed kan anses uttrycka ståndpunkter och ett medvetande hos medelklasskonsumenter i väst. Typiska världsmusikartister idag är t.ex. Tinariwen och Amadou & Mariam. De har den där charmiga, främmande men samtidigt bekanta utstrålningen som funkar i väst. De är lite sådär som vi i väst föreställer oss att folk "där nånstans i Afrika" ska vara. De representerar en schablonmässig, nostalgisk bild av det musikaliska Afrika så som vi vill ha det. Jag misstänker lite också att både Tinariwen och Amadou & Mariam har blivit marknadsförda av suspekta franska skivbolagsnissar som har sett $-tecken framför ögonen.
 |
| Lata, oh Lata. Nobody knows you (but 1,21 billion Indians). |
Ser man sen på andra superstjärnor som Lata Mangeshkar, en fantastisk bollywoodsångerska, eller Mohammed Rafi, så märker man fort att de - trots att de är stora i sina hemländer, trots att de står för exotik och främmande skalor & rytmer - inte helt passar in i vår kategori av världsmusik. De är helt enkelt för exotiska. Ser man sen på kinesisk opera, så blir det än mer bisarrt. Man märker att det som kineserna tycker att är awesome och det som vi uppfattar att är bra helt enkelt inte synkroniserar med varandra. Här, ett strålande exempel på när en kinesisk opera-barnstjärna entrar scenen. Folk klappar på "konstiga ställen", introt är alldeles för långt för en västerländsk publik, osv osv. Och sen när han sjunger; what was it that was so good again? Tänker vi i väst. Because we don't get it.
Ja, jag kunde hålla på länge och fundera på det här. Om världsmusik är ett förlegat begrepp, till exempel. Inte attan hamnar Psy med sin Gangnam Style i nån världsmusikshylla. Fast dom är från Sydkorea. Fast dom sjunger på ett främmande språk. Varför? Nå, för att Gangnam Style är tillräckligt förvästligad för att den ska kunna funka överallt. Öst känner väst utan och innan. Dom vet allt om oss och vår mainstream, kan anpassa sig till oss, men vi vet inte ett skit om dom. De har också en Idol-liknande tävling i Kina. Fullt förvästligad. Likaså i Västafrika. Vem visste? Inte jag.
