If you can't love yourself...

Läste Annes inlägg om folks hemligheter och svadan av anonyma kommentarer som vällde in under inlägget därefter. Och det slog mig igen hur fastnaglade folk är vid sina dåliga rutiner, hur mycket behov det finns för folk att avreagera sig, att berätta om saker, och ändå lever de liv som de själva egentligen skulle kunna förändra hur lätt som helst, men som de av nån anledning inte gör.
Det var speciellt en kommentar som for in under huden på mig:

Hjälp, nu kommer allt det som jag aldrig vågat erkänna någonstans. Vissa av de här sakerna skäms jag verkligen över, men en del har jag gått runt och hållit på med så länge att jag inte ens känner mig skit på grund av dem längre. Okay, here goes: Jag kommer egentligen inte så bra överens med mina "närmaste vänner", men har inte ork att fixa saken eller hitta nya människor som jag skulle ha mer gemensamt med. Det känns ganska ofta som en plikt att träffa dem, och inte har vi ens särskilt roligt när vi är tillsammans.

 Men snälla nån! Du lever NU, för bövelen, se dig omkring, gå till en bar du inte brukar gå till, tala med främlingar. Om inte du får nåt ut av dina vänner, så får dom säkerligen inte mycket ut av dig heller. Ska man gå omkring och vara missnöjd hela livet istället? Är det grejen?

Jag är fortfarande kär i mitt ex och är otroligt bitter på min nuvarande kille eftersom vi inte passar lika bra ihop på många sätt. Och den frustrationen kan ibland leda till att jag beter mig så fans elakt – jag kan till och med börja ett gräl bara för att jag har lust att skrika till honom ... men på något sätt lyckas jag alltid övertyga stackarn att hela grälet var hans fel. Och så ber han om ursäkt.

Det där är inte schysst, varken mot dig själv eller din nuvarande kille. Gör slag i saken, se in i dig själv och bestäm dig; var ditt ex verkligen så jävla bra eller är det det faktum att han lämnade dig (why, oh why do I know this shit?) som gör att du ännu tror att du är kär i honom? Om du inte längre gillar din nuvarande kille, gör slut. Bara gör det. Ingen bryr sig. Gör det bästa för både honom och dig.

Jag är också arg på mig själv, eftersom jag brukade vara glad och social men har under de senaste åren förvandlats till en jätte blyg människa som är lite rädd för sociala situationer.

Nå jag undrar int alls, du är ju ett vandrande monster av motsägelser och intalade lögner.

Jag önskar att jag var mycket synligare och roligare och att folk gillade mig. Men jag har inte egentligen lyckats skaffa så många vänner i skolan eller på mina arbetsplatser. Känner mig ganska ensam och det kan hända att jag är ganska deprimerad också. Jag skulle vilja vara som den där ena av mina vänner som alltid hittar på precis rätt sak att säga och som alla gillar. I stället sitter jag hemma och äter max 1200 kilokalorier per dag för att det verkar vara det enda sättet för mig att gå ner i vikt. Och vara nöjd med mig själv.

RuPaul: “If you can’t love yourself, how the hell you gonna love somebody else?”