Mera funderingar från lunchtanten

Har åter stått som lunchtant i Kåren den här och förra veckan och det är ju nog många tankar som far genom ens arma huvud där man står och INTE ser på studerandenas minimala blåa kort varefter man slår in studerandepriset (för det är tamejfan helt omöjligt att se de små siffrorna om man inte handgripligen tar deras kort ifrån dem, nu vet ni det).
Tänker till exempel på det här hur folk bemöter en. Oftast är det ju liksom avmätt och artigt, som det ska vara, en enkel kommunikation som går ut på "jepp, jaahas, tack, och det var två och sexti" och sen när man börjar känna igen ansikten och se samma människor flera gånger, så kanske man säger något mer eller kanske inte. Vissa är helt försjunkna i sitt eget, går med lurar och vill helt tydligt inte snacka, vilket passar mig alldeles utmärkt, hade gärna varit en ordlös kassadam.
Jag tänkte skriva i detalj om hur min dag går till, bara för att det kunde vara av intresse för nån, mest för mig säkert, hahaha.
Nå väl. När jag kommer, ska det kläs om till svarta firmakläder, det gör man i källaren där det finns ett litet omklädningsrum som doftar speciellt och har sin särskilda, förväntansfulla, avspända stämning. Sen går man upp för stentrapporna och så börjar det då. Man ska rulla upp en skramlig metallvagn som oftast är fullbelamrad med salladsbyttor, bröd, och så kassalådan med pengarna då. Man ställer vagnen i en industrihiss som man ska ta upp typ med bult, vete fan vad det är för anläggning. I varje fall ingen vanlig våningshushiss. Sen åker kärran upp till andra våningen medan man själv tar trapporna. I den våningen bakom lunchkafét finns ett skithäftigt rum med en gigantisk diskmaskin som säkert skulle kunna diska en skottkärra vid behov. Jag kan ingenting om den maskinen, försökte spola ett par tallrikar idag men fick inte ens spolslangen i gång. Nå väl. Där finns glas och kannor och saftburkar, förråd och vem vet vad, det där rummet har bara den perfekta stämningen. Kärran rullas sen in i lunchsalen och så fyller man på salladsvitrinen efter S:s tydliga anvisningar "sätt kål, rödbetorna och morötterna". De extra salladsbyttorna åker in i andra lådor under kassamaskinen.
Nå, sen kokar man kaffe och te, sätter fram kylplattor som kaffemjölken står på, sätter fram tänger som salladen ska tas med, ställer fram salladssåserna, olika slags mjölk och surmjölk, fyller på saftkanistern vid behov (med vattenämbar, den är enorm), hämtar is till saftkanistern, klipper upp lappar med dagens meny och sätter fast dem med sinitarra på matbuffén. Det är viktigt det här med hur mycket av varje man får ta, det är 2 biffar hit och 10 muikkun dit. Och så är det viktigt att skriva all info för glutenallergiker och vad allt innehåller. Innehåller nåt selleri ska det stå (S) vid menyn, vilket jag tycker är märkligt. Är selleri en allergen? Möjligtvis.
Så ska luckan till diskmaskinen öppnas, brickorna åker sedan till disken på ett rullband, vilket är skithäftigt och känns just som det är, det går som på räls. Och så ska godis ställas fram och posten hämtas och placeras ute i hyllan vid ingången, där också teven ska slås på. Och så ska kassan öppnas, och det var väl typ det. Sen börjar folk komma in, o så ska man då typ sälja, lite svara på frågor och visa var grejer finns emellanåt. Det är olika priser för studerande, personal och vanliga dödliga. Och så måste man hålla koll på kaffet, sätta på en ny panna alltid när en har nått hälften. Och så ska man sopa kring salladsvitrinen och fylla på den om den börjar ta slut. Och så ska man se till att man ropar ner till köket om nåt av maten håller på att ta slut, i tid ska man säga det, så att de hinner. Oftast sköter köksorna om det här själva, men ibland kanske inte alla köksorna är på plats, som idag, då vi mitt i allt hade slut på typ allt och det var för jävligt, folk fick vänta på grönsaksbiffar i nästan en halvtimme. När man hinner ska man ta ett prov av varje maträtt, sätta dem i små plastpåsar som fryses ner en vecka, för om det händer nåt måste man ha kvar av maten, så den kan testas. Important shit.
Jaa, inser att det är en hel del allt detta, inte fan orkar jag skriva mer om det.

Vad jag egentligen har tänkt mest på under de dagar då jag har stått där, är hur många som fortfarande äter kött. Det är som att jag skulle villa fråga av var och en som kommer med sin biff eller sin pripelsås fram till kassan, att VARFÖR? I vilken värld motiverar du dig fortfarande att välja ett dylikt alternativ, som bevisligen håller på att ta kol på hela vår existens? Frågan har visserligen alltid varit lika viktig, men nu är den ju liksom på tapeten, så jag FÖRSTÅR INTE varför inte alla är vegetarianer nu, jag förstår det inte. Är det av slentrianmässiga skäl som man bara fortsätter, är det ignorans, är det nåt slags tanke på att alla varningar är nonsens och man kan fortsätta som förut? Det är ju inte som att det längre undgår någon tänkande människa, att köttproduktionen med de areor som går åt till föda åt boskap, inte på något sätt är ekologiskt hållbar för att inte tala om etiskt försvarlig. Slarvläste nån artikel som handlade om att varor nuförtiden ska märkas ut med vilket koldioxidavtryck de lämnar. Folk sa uttryckligen sa att de "inte vill bli skuldsatta på grund av de val de gör i butiken". Nå vad är det att villa, hallå, det finns liksom inga alternativ här längre. Antingen så lägger du av med köttätandet eller så skuldsätts du och utöver det finns det ingenting att diskutera. Samma gäller flygandet. Antingen flyger du inte eller så flyger du och skuldsätts, och därmed basta.
"Inte vill bli skuldsatt", bah. Det är ungefär som att gå och stjäla nåt och sen komma och säga att man inte vill bli skuldsatt för de val som man gör, nå fint för dig liksom, att du inte vill bli skuldsatt. Det är dylika påståenden som ligger till grund för varför saker tenderar att stagnera och aldrig utvecklas till något bättre, och det finns väl knappast något annat som jag upplever att är så provocerande.