Turun bussi och alldeles för många tankstreck

Dagarna har gått vidare och det enda jag kan konstatera är att de väl har gjort det med ett alldeles utmärkt betyg. Det enda jag har att klaga på, är det konstanta mörker jag vandrar omkring i numera - den där attans ofrånkomliga känslan av att det är något som fattas mig - DET ÄR HUNDEN! DET ÄR HUNDEN SOM FATTAS MIG. J sa att det är sådär det är med sorg - det är bara att leva med en konstant tråd av mörker som följer en och som man så småningom blir mer eller mindre van vid.

Vi var i Helsingfors och spelade en bra keikka, jag satt uppe på backstage i det virrvarr som mellan-spelningarna innebar, då det slog mig att jag när som helst hellre hade tagit det att Mili helt apropå ingenting hade vandrat in i utrymmet - obryende, som vanligt. Bara glad för att upptäcka mig - något bekant. Tanken var varken sorglig eller förödande - den var bara sann och klar just då. Jag hade hellre varit med Mili. Men så råkade det nu sig så att jag vrålar i ett band och vi har nån form av flyt och det är roligt det också - det är rent bisarrt att något sånt här kan hända åt en - något jag också har drömt om i många år - att få stå på scen och ha folk som ser på en - hur många tankstreck kan man inkludera i en mening?

Nu sitter jag på biblioteket och har just avslutat veckans andra bokrecension. På dagens program står ännu att rita en gammaldags sax som jag ska tatuera åt Janne mot slutet av veckan, men jag tror bannemig att jag kommer att skjuta upp det tills i morgon. Jag är ännu för slut efter helgens eskapader - for också på finlandssvensk elitfest hos etablerad poet R och for omkring som den sociala fjäril jag ibland har förmågan att bli, svettig och oretuscherad efter spelningen. Åkte hem med 4:40:ans buss och hamna ta en dyr Bolt-taxi för att hinna, samt övertala en säkerhetsvakt för att överhuvudtaget ta mig in på busstationen "Turun bussi lähtee neljä nelkyt!"

Nån kväll jag-minns-inte-när tog jag åter tarotkortspackan och ville fråga Mili om schäfern (som annars inte är någon ren schäfer - det är en blandning) - och så drog jag åter dödskortet, fast den här gången åt rätt håll - bara rätt och slätt DEATH. Jag tolkade det som att det inte blir nåt med den här schäfern (haha, tanken på att det skulle "bli nåt" med en hund är ju ganska komisk i sig). Och jag har också haft det på känn sedan jag senast lämnade hem den - det är en hemskt fin hund men inte någon jag har några vidare känslor för. Varför jag nu ens skulle behöva ha det, egentligen. Alla hundar är inte Hundar, alla hundar sjunger inte för ens hjärta.

Jag har sån lust att spela in musik, det sjungs storslagna sångverk för mig om nätterna. Jag behöver inte ens memorera dem - man kan plocka upp melodierna som karameller ur fickan och de ter sig rena och tydliga och släta med en viss dissonans, precis som hunden. Måste bli gjort, snart. Måste öva mig på att inte lämna sånt där ogjort, bara för att det finns mahjong och teveserier.