Eget djur och andras hundar

Lördagen för tre veckor sedan, en lika grön och hopplöst vacker dag med lika god sikt ut över vidderna, var den första lördagen som hunden inte längre vaknade upp i världen. Så skrev jag i lördags då jag satt ute på Runsala och kikade ut över en golfbana. Tog hand om en 12-årig husky-schäfer-alaskan malamute-hane som var sin egen på sitt eget sätt. Han ville bara vara ute på altanen dag och natt. Han fick sin medicin inrullad i en lördagskorvsskiva morgon och kväll. När jag kom kikade han på mig sådär som att, okej då, det är dig jag har att göra med. Han hälsade i varje fall artigt på mig.

Det var ovant för mig med en hund som liksom inte ville så mycket. Den var som skepnaden av en hund, men innehållet av något annat. Typ en kalv som bodde ute på gården. Ibland ville han ligga vid glasskiosken. Äh, jag vet inte. Känslan jag fick var i varje fall att han var lite för gammal för att överhuvudtaget orka med nånting alls.

Igår och idag har det sen handlat om en hund som verkligen är hund. Jag tänkte att det är precis en sån där hund som gör att folk får för sig att de inte är hund-människor, eftersom den är sådär eländigt alert så man inte ens kan promenera i sina egna tankar - den är intensiv, drar hit och dit, vill alltid ut, vill alltid ha mat, bara vill och vill och kan och kan. Det är en schäfer vars ägare har dåliga knän. Jag har inte så mycket erfarenhet av schäfrar, men vet bara att de vill hemskt mycket hela tiden och att jag oftast inte tycker så hemskt mycket om dem.

Vi får nu se med den här schäfern. Min poäng är i varje fall bara, att jag älskar min Mili och minnet av den bara mer, ju fler andra hundar jag lär känna.

En annan sak har också hänt. Jag har slutat sörja. Nån kväll under förra veckan kände jag mig så fruktansvärt desperat igen, så jag åter tände det där ljuset och tog det där kortet när lågan fladdrade till. Det var 5 of cups.

Kortet innebar nu igen en sån där stört träffande insikt om hur saker ligger till och att jag kunde tolka det som att Milis meddelande till mig var att inte hänga mig upp på att den är borta, utan helt enkelt fokusera på mitt fortsatta liv. Jag vet inte hur jag ska tänka kring det här med tarotkorten - att jag är helt prillig som förlitar mig på någo bullshit kort, eller att jag bara har en sällsynt fallenhet för någonting jag inte helt själv kan greppa - någo häxor och kloka gummor i släkten - vad vet jag - vet bara att allting alltid känns fullständigt klart och på riktigt när jag sätter mig ner med de där korten och ber dem om råd. Så jag tänker inte dividera mer kring det. Hjälper de där korten mig att - i det här fallet - se framåt och inte hänga kvar i det traumatiska förflutna - så kan det ju inte vara någonting annat än gott.

En annan rolig sak som hände - det var i Citymarket när vi var på väg ut med J. Vi typ sprang mot kassorna, eller håsade omkring som vi nu brukar göra, och så kastade jag en blick på golvet medan jag stolpade fram med händerna fulla av fryspizzor eller vad det nu var - och skymtade ett klistermärke av två valpar och en boll. Ta det! ropade jag åt J för jag hade händerna fulla. Och han plockade upp det, och jag fällde väl nån tår. Jag såg det som en hälsning av Mili - den leker och har det bra, eller nånting. Minnet av Mili vill påminna mig om det som är roligt. Jag limmade tarran på baksidan av min kalender.

Ursäkta asig bildkvalitet, min telefonkamera har blivit så bövelens dålig.

Nu spillde jag just ut mitt vodkavatten över soffan och mig själv. Vet inte vad jag ska se det som ett tecken på - att jag är en klumpig jäkel som dricker gurkvodka kl. 1.49.