Milis gåva

Välkommen tillbaka till Lottas hundblogg. Idag ska vi åter tala om hundar, fast det handlar om igår.

Åter hade jag stämt träff med schäfern och tog J med, för att på något sätt få bekräftelse om att den här hunden inte tilltalar oss på så många sätt. Var så säker på att den skulle göra absolut noll intryck på J, speciellt då vi båda fortfarande har Milis silkeslena päls och ömsinta varelse i färskt minne.

Nå, när jag kom ut på Aninkaisgatan med schäfern, så skedde nån form av instant bonding mellan K och J. Jag var både förvånad och positivt överraskad, och sen drog vi iväg som nåt slags oformlig trio och började tala om på vilka olika sätt man kunde få K att gå bättre i koppel, hur vi borde få tag på en sele, osv osv. Det som slutligen fick mig att ändra inställning till den här hunden fullständigt, var när vi till sist satte oss i Domkyrkoparken. Vet inte vad jag hade föreställt mig - kanske att hunden skulle vara otålig och villa bort. Men den var liksom nöjd bara. Helt jäkla mysko. Den lade sig inte ner, liksom Mili skulle ha gjort - den var ständigt uppmärksam, men inte uttråkad. Satt där med sina spetsade öron och då kände jag bara att FAN det här är ju en bra hund ändå. Inte ett gnäll, inte en klagan på att vi satt rätt länge och gjorde ingenting. Det här är helt enkelt en sån där hund som är OKOMPLICERAD, förutom att den då kräver en hel del träning. Jag är inte helt van med okomplicerade människor eller djur, så det kändes fräscht.

Så nu har vi bestämt att vi ska sköta om den här hunden sista veckan i september. Hemma alltså. Tanken är att det här kan bli en sån där hund som vi både kan sköta om ibland (ägaren har dåliga knän) och som vi samtidigt inte behöver ha huvudansvar för.

Senare hände ännu en lite magisk och märklig sak. Förde hem schäfern och gick ut med J, för första gången i stan sådär oplanerat på kalja - på hur många år? Tio? Vi skulle precis gå in till Gringo när det slog mig att det kändes som om vi parallellt befann oss i en tid 12 år tillbaka i tiden - tiden innan vi hade Mili, då vi bara sluibade runt på stan om helgerna. Det var som att allt var exakt som det var då, förutom att alla ens vänner hade förvandlats till andra, yngre, okända typer. Nå, när vi gick in till Gringo, så var ALLT som förut. Stämningen, musiken, till och med människorna. Där satt Pia J med nån snubbe, in ramlade Keijo och Janne och så småningom Nana och en annan. Vi dansade och höll på. Alla lyfte på ögonbrynen när vi förklarade att det inte på så många herrans år har hänt att vi spontant gått ut tillsammans, eftersom Mili inte klarade av att vara ensam hemma. Nu känns det helt bisarrt att tänka att vi har levt ett liv i vilket vi konstant har varit tvungna att fixa med hundvakter så fort vi har haft nåt gemensamt program. När vi skulle cykla hem, for jag spontant åt fel håll, som om jag var påväg till Lonttis där vi bodde för flera herrans år sedan.

När vi kom hem sa J det finaste jag hört på länge:
När Mili levde gav hon oss en gåva. I sin död, ger hon oss en annan gåva.