Tänkte här just på promenaden: Om du känner dig stressad över allt världens du jobbmässigt ska åstadkomma under den närmaste tiden, fråga dig själv hur stressad du hade varit om du hade varit en man i samma situation? Just det.
Försöker lite samla mig kring ämnet stress här nu, efter min första fulla arbetsvecka på månadslön - och då kan jag ju också understryka att den varken var särdeles hård eller ens fullång - jag hade måndag ledig. Men ändå gick det såhär: På torsdag, eller var det onsdag började jag känna mig allmänt i olag. Fick lös mage som inte gick om, hade svårt att äta morgonmål (herregud, före kl 8 på morgonen, vet inte senast när jag varit i den situationen ens), allmän overklighetskänsla. Men tänkte varje dag när jag satt där på jobbet, att laadilaa, jag är ju inte stressad alls. Att där sitter jag och är kolugnet, låg puls, full koll och inga problem. Guidning bokad, ansvarsperson för nästa megaprojekt, i princip fria händer för vårens nya utställning.
Jag insåg här senare att det var nåt slags motreaktion på en arbetsbörda som för mig kändes helt kolossal - stressen imploderade liksom - istället för att få ångest och gå bersärkagång, så reagerade jag INTE ALLS. Det är alltså också ett slags stressreaktion, tror jag - att man till synes är kolugn och till och med själv tror att rajtantajtan, det här går ju bra.
För att den där magafirron gick inte över, och på fredag märkte jag också att jag var lite yr. Det var ett seminarium på morgonen, gick omkring sådär utan mål och mening som man gör på jobb, vet inte vem man ska tala med - sneglar vilt och lyfter på papper och sladdar här och där bara för att se ut som att man gör nånting - och alla andra får det att verka så naturligt det här med att man ställer sig i klungor och pratar om tågförseningar eller veckoslutsplaner, eller vad tusan det nu är vanliga mänskor pratar om.
J kom emot mig från jobbet sen, jag hade tänkt att nu ska vi dricka limu och se på film och ha det skoj, min första fredag, liksom. Jag hade ätit tre ostbroccolipajbitar från seminariet och säkert 6 smoothies, blivit helt proppmätt efter det och ordade bestämt att nu ska vi gå runt Hallis, J fann sig i det. Men sen på halva vägen så kände jag hur kraften rann ur mig. Vi gick till Kylän Valinta, jag ställde mig vid salladshyllan och tänkte att månne det blir så nu att J får gå hem och komma med bilen efter mig? Jag hade liksom inte fått stanna upp under promenaden. Men jag lyckades gå hem, och sen brakade jag sönder och samman. Fick feber, låg o huttrade under två täcken, alldeles brännhet men kändes ändå konstigt nog inte som nån riktig feber - ingen flunssa liksom, inga förkylningssymptom. Hamnade gå och lägga mig och sen sov jag, vaknade i nåt skede och skrev i febersvett en klatchig social media-harang om evenemanget som ska lanseras nästa vecka, det var bara så välformulerat i huvudet just då så det var lika bra att göra det. Och sen vaknade jag i en pöl av svett och var i princip frisk idag på morgonen, ingen feber.
Så att där har ni min märkvärdiga sjukdomshistoria som jag inte alls förstår mig på. Inser att jag är tvungen att börja med regelbunden yoga för att ställa mitt sinne till neutralt igen, springa ska jag också, det gör en gott. Tror alltså starkt på att fysisk ansträngning sätter huvudet i balans, och nu har jag ju verkligen haft en vecka då jag bokstavligen har suttit och stirrat in i rutor konstant.
Och fast ens jobb till synes är hur lugnt som helst, så är det annat som kan stressa - situationer med mänskor, det är det svåraste för mig. Arbetsplatsdynamik, har aldrig förstått mig på det. MÅSTE lära mig att inte stressa över sånt, försöka vara mig själv bara och inte så konstant iakttagande och på nålar.
No comments:
Post a Comment