När dåtiden knackar på genom ett facebookmeddelande

En kväll häromdan fick jag ett Fb-meddelande från en som hette typ John Gazelle von Tübentropf Mitt-i-livet. Vi kan kalla honom för John. "It's you. It must be you", stod det och så visade det sig att det var en typ från mitt förflutna, en gatuspelare som jag träffade i München för ganska exakt 20 år sedan. Han hade sett videona av mig som finns på arenan, när jag sjunger biisin från musikaldokumentären från 2015. Och känt igen mig. Visst blir man ju litet förvånad när sånt händer, och glad också på något plan. Att människor tar kontakt, det är ju roligt, och att tala om det förflutna, gemensamma bekanta och vad man nu har gjort hittills i livet är ju alltid också speciellt på något sätt. Men sen så är det ju typ alltid så, att det är något som blir fel i det där kontaktskapandet, något som skaver. Vilket det även snabbt ledde till den här gången.

John är alltså gatuspelare, ursprungligen från Boston men har varit bosatt runt i Europa, tja, det blir ju över 20 år nu också. München i slutet av 90-talet var liksom de flesta större europeiska städer är, gågatan blev ett performance-ställe speciellt efter att butikerna hade stängt. Folk samlades kring olika trubadurer och sådana som jag gick ju ofta där omkring eftersom jag var au pair och hade kvällarna och helgerna lediga. Ofta gick jag dessutom där och drack öl för att sen fortsätta till Kunstpark Ost och dricka mera öl och träffa nya människor. Känns bisarrt bara att tänka på det nu, att det var sånt den 20-åriga Lotta gjorde, gick muina miehinä omkring och träffade folk på random. Men visst, sådan var jag.
Jag kommer bra ihåg när jag träffade John. Han var långhårig och ganska bra på vad han gjorde, samtidigt som han hade en sån där överlägsen attityd som sade att han var way better than playing on the street. Han hade ett crazystort ansikte och var väldigt expressiv på många sätt, visst, flirtig var han också och sånt var nu heller inte mig emot. Jag hade inte lyssnat på honom speciellt länge, förrän en flamsig tysk tjej kom fram och presenterade sig som hans flickvän. Hon hette Kerstin och var verkligen nervöst lagd, det var uppenbart, hon var blek och stressad och ville helt tydligt poängtera det här med att hon var hans flickvän, även om jag verkligen inte hade några intentioner att poka denna John (jag är allvarlig, inte den här gången - han var inte attraktiv på det sättet, snarare bara en sån där som man gärna snackade med eftersom man gärna snackade engelska i Tyskland). Jag kommer inte ihåg hur det gick till, om jag såg dem flera gånger eller om det skedde omedelbart, men hur som helst så blev jag vän med den här Kerstin, hon var liksom en så hopplöst desperat människa så man nästan inte kunde annat.
Jag sjöng ibland med John, mest Abba, för det kunde jag. Vi sjöng The winner takes it all och allt vad det var, han tyckte att jag var duktig och jag var en flicktönt som sög i mig alla lovord som karlar (speciellt musiker) gav till mig. Jag kände mig så oerhört easygoing i jämförelse med denna Kerstin, det var liksom lätt att vara en sån där okrävande kvinna som bara kommer och går som hon vill. Och det ska jag erkänna, att jag på ett sätt njöt av situationen. Jag var en annan människa då, jag hade en töntigt naturlig beundran för douchebags, såg liksom helt okritiskt på sådana där fria karlar överlag och allt som var viktigt för mig var att genom karlars godkännande, duga som kvinna. Att jag talade flytande tyska med Kerstin och bättre engelska än hon med John, gjorde mig dessutom - i mitt totalkorrumperade huvud - ännu bättre som kvinna och människa helt enkelt.

Kerstin i mitten, random girl till vänster o John till höger

Det fanns någonting som var söndrigt både i John och i Kerstin. De använde emellanåt mig som något slags bollplank när de bråkade med varandra, och det gick ganska häftigt till emellanåt. John hade ett överlägset sätt som var lite scary, han kunde dra långa haranger som jag inte riktigt förstod någonting av och det kändes som om det var meningen att det var just dum man skulle känna sig - att denna tönt skulle få känna sig lite bra i sin bunch of young ladies. Jag minns att jag tyckte att det var litet spännande att försöka lyssna och medla i deras bråk, men samtidigt hade jag en känsla av att det inte fanns någonting jag kunde göra åt det - deras förhållande var ju från början helt på tok i varje fall. Det var helt klart att han behandlade henne som skit, utnyttjade henne för att hon var blåögd och hade en lägenhet som han kunde bo i. Allt sådant här såg jag visst då också, men som sagt - jag var för ung och dum för att börja kritisera det som det var, för självinvolverad och mån om att istället själv bli omtyckt.
Jag minns hur äcklad John blev för att jag en gång hade hällt öl i en flaska med äppelsaftsetikett. Det var sådant jag gjorde, ville inte gå omkring och dricka öl sådär uppenbart, så det var liksom enklare för alla om jag hällde ölen i en tom äppelsaftsflaska, hade ju samma färg ändå. John hade issues med alkohol, vem vet varifrån det härstammade, men det här med att dricka var liksom no-no och alcoholism och bla bla. Han var en sån där människa som man visste att skulle hitta tusen fel på en om man bara kände honom lite bättre - som liksom är snabb med att berömma och smickra en, för att sen dra en ner i kakkalortsrännan så att man nu bara inte skulle göra misstaget att tro att man var något värt.
Min tysklandsvistelse var på slutrakan i det skedet när jag träffade dem, vilket ledde till att jag flyttade in i Kerstins lägenhet under de sista veckorna. Ungefär vid samma tid stack också John iväg, han bara stack och det blev uppenbart vilken skitstövel han hade varit mot Kerstin. I hennes lägenhet låg en tvåhalsad gitarr som hon hade betalat för och som hon vägrade ge till honom innan han kom med några pengar. Allt det här förevisade hon åt mig, hon var väldigt mån om att få mig på sin sida när det gällde John, och det var inga problem med den saken. Jag förstod att han var ett rövhål och jag var egentligen också ganska rädd för honom, han var så oberäknelig och full av odefinierade negativa känslor.
Jag minns att han ringde från Sverige, det var ett bisarrt samtal. Han hade en annan tjej med sig och det var liksom uppenbart att han ville visa åt Kerstin att han är med en annan, även om den svenska tjejen mukamas var en vän. Jag fick snacka med den där svenska tjejen i telefonen, det var fan ett av de konstigaste samtal jag någonsin har varit med om. På svenska, jovisst, men vad skulle vi säga åt varandra? Hon verkade undvikande. Vafan skulle hon annars?

På ett plan var jag inte bättre än John, jag gillade heller inte Kerstin. Som sagt, hon var inte riktigt frisk. Hon var ständigt uppjagad, stressad och smågalen, vi hade inte mycket gemensamt men hon var ju så himla snäll och lät till och med mig bo i hennes lägenhet medan hon åkte till Köpenhamn (och också till Sverige för att leta reda på John, stackars människa).
Så småningom träffade hon en annan karl, Frank. Han var tysk och tystlåten, fotograferade och var konstig, och det var väldigt awkward, var liksom tydligt att han gillade mig mer än Kerstin, han fotade och höll på, smajlade och kråmade sig inför mig men jag var fan hopplöst ointresserad. Senare tror jag att Kerstin gifte sig med honom, de flyttade någonstans ut på lande och vem vet vad.

Nå väl, men tillbaka till nutiden. Mitt i allt skriver alltså denna John och jag tycker som sagt först att det är ganska häftigt hur man kan hitta gamla bekantingar på det där sättet. Men sen så var det ju samma gamla visa igen. För det första så heter han nåt sånt där bullshit på Fb, nåt hippieaktigt fejk-namn vilket indikerar att han är en foliehattsfåne som i grund och botten är rädd för allt. (Obs, det är ju inte alltid så att sådana med fake-namn är bullshit-mänskor, men alldeles för ofta.) För det andra, så kör han med det vanliga - dvs smickrar och berömmer och frågar om min musik. Grejen är bara att jag inte längre är 20 år gammal och att jag fullkomligt skiter i sånt där smicker nuförtiden.
Och så kommer det, ljudklipp efter ljudklipp med långa haranger när han spelar gitarr, och sen frågan om vi inte borde göra musik tillsammans, medan vi ännu är vid livet? Och jag tänker bara, att vad är det som får sådana här män att agera på det här sättet? På vilket plan tror han att jag är intresserad av att på något som helst sätt ha någonting med honom att göra? Som sagt, jag snackar gärna litet om München och Kerstin och gångna tider i allmänhet, det är ju roligt och så gör man.
Så gör man ända tills det visar sig att han också nu, 20 år senare, bara har skit att säga om Kerstin. "She's crazy" skriver han. Och så vågar han påstå att hon "stal hans gitarr." Efter 20 år. Att hon stal hans gitarr. Jag ides ju inte säga att det där tror jag inte det minsta på - nä, nån instinkt har jag väl alltid haft inför när det är värt att ta strider och när inte. På det sättet klarade jag väl mig också genom deras egen strid då när det gällde.
Men alltså, sådana här män. När jag kortfattat svarade "deadlines, deadlines" som svar på varför jag är, erhmm, är lite busy och inte snackar på Fb halva dagarna, så skickade han så klart nåt kackalorium om välfärdssamhället och arbete och gud vet vad för skit han skrev. Sånt där fucking bullshit, kort sagt. Av nån som inte bryr sig om vad man gör egentligen, utan som har sina förutfattade meningar om vad mänskor håller på med. Som frågar var man bor och vad man gör, men undviker att berätta något personligt alls om sig själv. Och så finns det ju nåt slags stor tragik över sådana här åldrande trubadurer, trots allt. Man är liksom litet för snäll för att ändå snäsa av dem direkt.

"I certainly "believe in what I do", unfortunately I haven't figured out how to entertain the apes that call themselves "humans" on the planet, certainly a factor in my attitude: as musicians have this funny habit: they like to EAT (though as FZ said: Most of what they eat is brown & lumpy, and it hasn't helped their collective output. There's this funny thing called money, you may have heard of it."

Fortfarande, ett meddelande allt emellanåt. Jag som inte svarar. Nu har jag inte kollat på hans senaste meddelanden, de ligger där och lyser i skärmen men jag öppnar dem inte så att han ska se att jag inte har läst. Om det inte indikerar ett I AM NOT INTERESTED så vet jag inte vad som gör det. För jag vill inte bli arg. Jag vill inte behöva gå så långt som att säga att okej, jag orkar inte snacka med dig, du är ointressant, långrandig och hopplöst full av dig själv. Vad är det som får sådana där människor att inte fatta det? Att liksom bara tuta på med sin enformiga melodi och göra andra trötta och sura?

Nå, det intressanta med allt det här, är ju att jag har fått en möjlighet att syna mig själv och hurdan jag var då i kontrast med hurdan jag är nu. Slutsatsen är typ att jag har nolltolerans för sådana där män, det finns ingenting hos mig som är ens det minsta intresserad av något han har att säga. Det är i de små nyanserna det kommer fram hurdan han egentligen är, och det är här som ens livserfarenhet spelar roll. För en yngre, blåögd tjej hade hans meddelanden och ord kunnat te sig helt smickrande och harmlösa och det är ju tamejfan säkert så han har levt under hela sitt vuxna liv - soffsurfat runt och bott med än den ena hopplösa tjejen efter den andra. Stackars flickor, säger jag bara. Och tur att man vet bättre idag.