Nu har jag jobbat i tre dagar som kassatant på Kårens lunchkafé. Det är ett jobb som jag tog för att chefen där skulle få tid med andra saker och som jag egentligen inte behövde - och herregud vad skönt och roligt det är att ha ett sånt där litet på-skoj jobb, i vilket jag får komma som nåt slags poetisk besökare i andra människors slitsamma, dagliga liv. Ja, det känns nästan skamligt om jag ska vara helt ärlig, lite ja, här kommer jag på arbetsbesök som nåt slags kulturell betraktare, men jag försöker så klart att inte låtsas om det. J hade sagt att "ring till Lotta, hon behöver komma lite bort hemifrån" när chefen hade ojat sig över att det finns för lite personal. Och inte kan jag ju sen säga nej inte. Men ibland är det som att sådana här saker kommer vid helt rätt tillfälle. Rätt hade han, J, jag behövde verkligen komma bort hemifrån.
I Kåren står jag alltså i kassan och försöker se till att trycka på rätt knappar så det blir rätt priser, och det blir en jäkla ström av människor emellanåt - det är då som det är som mest spännande. När kaffekokare ska laddas och salladsflak bytas, smör påfyllas och kunder betjänas - och allt i en jämn ström där alla små skeden är som del av en större dans. Missar man ett steg så ramlar dansösen omkull så mjölk strittar omkring och folk tänker att jaha, den här föreställningen var ju inte något vidare, sen ändå? Då kommer minsann lite den där känslan av att det är nu man lever va? Man hamnar använda lite såna där sinnen och sånt. Sin mänskliga situationshanterar- och planeringsförmåga. I much like.
När jag nu i alla fall är där, så får man direkt känslan av att jess, nu är vi på samma nivå. De andra köksarbetarna och jag. Man är liksom inkluderad. Jag kan direkt fråga frågor som jag är intresserad av, som till exempel när de kommer på jobb. En köksarbetare sa att hen kommer till klockan sju "för att bussen kommer så tidigt" fast hens arbetstid börjar först halvåtta. Det var ett sånt där konstaterande, att så gör man. Både som en kritik till och acceptans för hur det nu är, som jag liksom lite förknippar med sådana som upplever sig vara arbetarkklass, liksom andra klassens arbetare? Lite stolthet också va? Eller är jag helt ute och dillar nu, låter det här hemskt höger, som någo femtitalsborgare på besök i arbetarklassens kvarter för att dokumentera det? Ni får korrigera mig i såfall.
Jag publicerar nu det här. HEJ!
No comments:
Post a Comment