Jag är tillbaka till ett tema jag har varit inne på förut: Att saker sällan är antingen eller. Tycker det är himla viktigt just i dagens samhälle, där det verkar som att alla vill indentifiera sig efter starka åsikter som det inte går att rubba på.
Jag tycker inte om snittblommor. Vi skrattade åt det igår med J, att tänk om han skulle köpa någo tulpaner åt mig idag på kvinnodagen. Jag sa att jag skulle bli skitsur ifall han gjorde det, inte bara för att jag tycker att jämställdhetskampen handlar om annat än att överösa kvinnor med blommor på "deras dag" utan också för att jag tycker det är oetiskt och osmakligt med snittblommor i sig - att klippa av blommor, sätta dom i en vas och sen betrakta deras döende.
Nå väl, men ifjol när jag fyllde 40 och stod i kassan på Nötö, så kom en granne med en stor bukett plockade ängsblommor till mig. Om man då tänker på mig som en sann blomplockningsmotståndare som överhuvudtaget inte gillar snittblommor vare sig från butiken eller naturen, så hade man kanske kunnat tänka sig att jag skulle bli ledsen eller sur pga en sån sak. Men jag blev istället otroligt glad bara för att bli uppmärksammad på det sättet. Buketten var nu dessutom extra fin och kändes exklusiv, speciellt eftersom jag aldrig själv skulle få för mig att plocka hem några blombuketter åt mig eller någon annan.
Så på det sättet kan man BÅDE vara en snittblomsmotståndare OCH uppskatta att få blommor, eftersom TANKEN där var viktigare än själva handlingen - och sådant måste man göra skillnad på för att ha ett betydelsefullt och mångfacetterat socialt liv här på jorden. Tror jag.
No comments:
Post a Comment