Tyngden

Idag har jag mest bara drabbats av tanken på hur sjuk jag känner mig. Det är inte som nån fysisk sjukdom, utan bara snarare som att en stor tyngd har lagt sig över en. Och den är svår att skaka av sig. Jag tror det är ovissheten och effekten av att allt man hör i princip är negativt och oroväckande. Hur ska en människa kunna leva normalt om liksom allt bara är fucking oroväckande och alarmerande hela tiden?
Jag har börjat längta alldeles fruktansvärt efter naturliga sammanhang, som att sitta i nån glänta och dricka nåt som smakar annat än de vanliga tesorter man häller i sig här hemma, som att komma till en ny stad och smaka på saker man aldrig smakat på förut, att titta på andra människor, lyssna på andra språk och föra fingrarna in i lurviga, mjuka pälsar hos vänliga djur man inte känner men som gärna kryper ihop i ens famn eller för öronen framåt mot en av nyfikenhet. Jag vet att jag inte är deprimerad, eftersom längtan fortfarande finns och eftersom jag vet att doften av hav och ljudet av vågor skulle göra mig uppsluppen och glad, kanske tårögd, men i alla fall levande. Det är det här tillståndet. Det är köksbordet, ljudet av fingrarna som slår mot tangentbordet, upprepningen, det evinnerliga scrollandet. Jag skulle så önska, att jag skulle kunna hitta någonting upplyftande och inspirerande i vardagen, men just nu ter sig allting så fruktansvärt motigt och självdestruktivt, och jag har tappat min förmåga att uppmuntra mig själv, jag orkar inte, jag blir irriterad på att jag måste ut med hunden, istället för glad och äventyrslysten, som jag brukar. Jag avskyr att det finns band att träna med, att det finns jobb som kanske kommer, allt som kräver det minsta lilla av mig, avskyr jag spontant och ryggar tillbaka från, och jag vet att det inte är så det ska vara. Det enda jag har, är hoppet om att det glada tjugotalet är på väg, om att det finns nåt slags bättre värld som väntar på en och kanske kommer, om vi bara orkar lite till nu, om vi bara sväljer djupt och accepterar hur det känns, inte stänger av och blir alldeles för god vän med det avtrubbade, det apatiska och likgiltiga, ens försöker hålla uppe nåt slags goda rutiner som att skriva och rita och spela musik. Kanske vi klarar det här. Kanske.