Ju mindre man gör, desto större betydelse får det lilla man gör, och små betydelselösa saker tycks växa till sig och få nytt liv under ens hud.
Idag tänker jag på vikten av att omge sig med människor som man tycker om och som betyder någonting för en. Jag tycker att det är jävligt svårt med människor och umgänge överlag. Ibland är det så att det är de dysfuktionella som liksom ordnar saker och som fixar och bjuder och håller på (trots koronatider), men sen när man motvilligt dyker upp så ramlar de omkring längs med väggarna och har ätit lugnande och druckit fem liter vodka, sluddrar och ser på en genom simmiga fiskögon medan nån annan fullständigt MALAR på, utan en paus, nåt underliggande trauma kanske, att man har tappat förmågan att alls lyssna på andra mänskor.
Så då tänker jag alltså, att varför finns dessa mänskor i mitt liv? För att jag tycker synd om dem? För att jag inte är hård nog att säga tack, men nej tack? För att jag trots allt tycker att de är intressanta - i motsats till alla andra attans korrekta och familjepropna, icke-äventyrslystna människor i min åldersgrupp? Jag tycker allt mer att det finns så få i min ålder som verkligen har en sund livsinställning: Antingen är de liksom fast i det där förödande arbetshjulet så de helt har tappat glimten i ögonen och förmågan att säga någonting överraskande, eller så är de liksom på ruinens brant och är fullt upptagna med att förstöra sig själva intill bristningsgränsen.
När nån håller på sådär, och bara super och gräver sig allt djupare ner i sitt eget rumphål, borde man kanske säga något i stil med att nå, återkom igen när ni fått fatt i er själva. För på ett sätt är det ju att inte respektera vare sig sig själv eller nån annan, att regelbundet dyka upp nånstans där det bevisligen inte är bra stämning och där folk bara mår illa.
Nåja, men IFALL mitt liv inte vore så himla händelselöst så hade ju såna här små saker varit bagateller bara.
No comments:
Post a Comment