Ett runt rum med behaglig belysning

Jag har kört totalt fast när det gäller mitt tecknande. Alltså så fast, att jag inte längre ser vad som finns på skärmen och allra minst lyckas översätta det i tusch på pappret. Jag har blivit så stressad över att jag inte har lyckats bli klar med den här teckningen ens ännu, trots att min absoluta deadline var i fredags, att jag har blivit helt utmattad och inte lyckas sova ordentligt samtidigt som jag istället somnar hela tiden, med jämna mellanrum, längs med dagen: I soffan, framför teven, till sängs igen direkt efter frukost, överallt somnar jag. Och sen känns det som att jag håller på att kollapsa så fort jag går ut med hunden och får ta mig hemåt från fälten med små, små steg.
Mitt i allt har det liksom konkret känts som att jag INTE KLARAR DETTA, vad det nu sen är - det känns inte som att det konkret handlar om tecknandet ens, det handlar om livet och det känns som att jag inte orkar med det, ingenting orkar jag utom att ta mig upp och ned för trapporna här hemma. Mellan säng, soffa och toalett och så stapplar jag då ut med hunden emellanåt, i hopp om att få lite energi av solen eller nåt, men det funkar inte. Mat är sånt som yoghurt, nudlar och färdiga saker man hittar i kylskåpet. Jag häller i mig saker passionslöst, skit samma vad det smakar och vad det är. Det är bara näring och sånt man måste ha för att inte typ dö. Det mest lockande jag kan komma att tänka på nu är bara att lägga mig raklång nånstans där ljudet av havets vågor brusar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag längtar så efter icke-existensen, att befinna mig på gränsen mellan land och hav och sen bara vara, så som varandet är: Vara ett träd, en sten. Något som fungerar av sig själv, något som har allt det behöver på plats och ställe: Ljus, vatten och näring.

Igår kände jag mig så ångestfylld och desperat när jag tänkte på framtiden och allt jag skulle behöva göra, att jag svalde en Xanor-tablett mot ångest som jag fått av en vän för en tid sen. Det var väl inte märkvärdigare än att det kändes som att alla spända trådar i ens huvud upplöstes, som att man blev inbäddad i vadd och som att tankarna inte störde en, som att de bara fanns och var ofarliga och ens vänner. Även tiden kändes inte som en linjär linje som man anfådd löper längs, utan snarare som en behaglig, rund tillvaro som bara existerar kring en likt ett rum med behaglig belysning. Tänker att det är lite i den stilen man borde förhålla sig till tillvaron i största allmänhet, som ett runt rum som man befinner sig i istället för en kapplöpningsbana. Och det är kanske därför som jag gillar att testa olika substanser och droger i allmänhet - de visar ofta på hur saker är och skulle kunna vara, ifall man ändrade på sig själv och sitt synsätt.

För att råda bot på det här tillståndet nu, måste jag göra något drastiskt - alltså typ stiga upp JÄTTETIDIGT imorgon, sätta på nån musik jag aldrig lyssnar på, äta och dricka något jag aldrig dricker (eller nån variant på det jag brukar äta och dricka) samt kanske byta plats vid bordet (flytta mig till andra sidan bordet) och TROTS ALLT teckna vidare. Sen får vi ta och räkna ihop vad jag har och lite pejla läget och se om det finns något sätt att ro det här i land, utan att jag ska få nåt fullkomligt hjärnsläpp.