Allt spretar rätt ut i luften

Det här har på många sätt varit en helt kaotisk dag, som liksom spårade ut innan den hann börja.
Igår kväll fick jag för mig att klicka på en FB-annons om ett jobb som content writer - tyckte det lät som att tja content och, ja, writer - det är ju sånt jag gör i varje fall och jag tänkte mig att det skulle komma att handla om att skriva introduktionstexter till företagssidor eller presentationstexter för nån knasig produkt eller vad vet jag. Nå, det visade sig att företaget var rena vilda västern med OTROLIGT underbetalda jobbuppgifter, alltså typ 3,50 för 200 ord och texter som ändå inte var totalt hjärndöda. Skrev en fånig text om kroppstyper och några fejk-recensioner för olika casinoplattformar för 0,75-1,50 i betalning, det tog ju bara nån minut och var lite underhållande, och tänkte inte mer på det förrän jag idag morse fick KOMMENTARER på min kropp-text och insåg att det fåneri jag gjorde, i nån värld, betraktas som ett riktigt jobb och där riktiga människor sitter och levererar de här imbecilla skrivuppgifterna till nåt kapitalistföretag som faktiskt har beställt uppgiften av dem.

Så idag har jag fått riva och slita i mig själv för att inte gå dit och obsessivt ge mig in i nya uppgifter, för ingen är bättre än jag på att ta tag i saker som är absolut irrelevanta för mig, när jag egentligen har något annat, mycket viktigare, som jag borde sätta ner min tid på (utställningen). Jag riktigt känner hur det river och sliter i mig, känslan av att villa fokusera på någonting totalt meningslöst men uppslukande som Candy Soda Crush eller Bingo Blitz eller VAD SOM HELST som skulle få min arma hjärna att ta ledigt från livet, sådär överlag.

Samtidigt, sådär annars i livet, så har vi blivit av med vår trummis i Svarta Havet, helt i samma veva som skivan blev klar och vi försöker hitta nån som typ vill ge ut den (mitt i coronatider, då typ alla skivbolag håller på att göra konkurs, lycka till liksom). Och J har köpt ny gitarr som han håller på o plinkar på o byter strängar på från och till och allt känns bara så komiskt ödesdigert och hopplöst deprimerande - att när man får klart nåt som man i princip är riktigt attans nöjd med, så brakar allt samman på ett annat håll. Men att, just sånt är ju livet och nog tror jag faktiskt att vi hittar nån trummis i nåt skede, även om det ser rätt mörkt ut just nu. Det är en känsla bara, "lyssna på min kvinnliga intuition, det ordnar sig" sa jag idag åt J och han sa att det enda som gör mig till kvinna är att jag blöder ibland, haha.

OCH så gick fonden och var lite generös idag faktiskt, med väldigt mycket betoning på "lite". Fick inte ens en tredjedel av det belopp jag hade sökt för att jobba med en utställning på museet nästa höst, men på något sätt borde jag väl ändå ta itu med den grejen sen, trots att den blir i mindre skala än planerat.
Är så klart väldigt tacksam över att överhuvudtaget få nånting i år, då det pandemiläget till trots, faktiskt verkar som att fonden har varit extra återhållsam i år, hade föreställt mig det motsatta. Många bra mänskor verkar ha blivit utan.

DESSUTOM så var det ju pandemin då, och det kaos som råder kring den. I detta läge, då man på nåt sätt tänker att saker väl ändå MÅSTE vända sig över till den ljusare sidan så småningom, så är Åbo lika illa som Helsingfors och allting pekar käpprätt åt fanders, och sommaren med vårt tillhörande skärgårdskafé är Ett. Attans. Frågetecken. Liksom allt annat. Allt spretar rätt ut i luften.
Så det var lite kort om läget idag.