Onsdag är det och jag MÅSTE komma i gång idag och rita en femtedel av min A3-teckning eftersom det finns fem dagar kvar av den här veckan. Sån här är min realitet just nu, det är nästan skrämmande hur lik min far jag är i det avseende att världen tycks bli rent kaotisk om vi inte grundar den i nåt slags indelning med resultat och delmål.
Mitt mål för de närmaste månaderna är alltså att producera antingen tre stora eller sex mindre teckningar (betraktar alltså två mindre som en stor) per månad. Jag kommer inte ihåg just nu om jag hade tänkt mig att ha allt klart i maj eller juni, eller om jag har gett mig lite flextid, liksom jag också ger mig under månaderna, då jag strävar efter att rita en teckning per vecka, så att jag sen ska ha några strödagar över eftersom det kan hända att det inte lyckas, det där med en teckning per vecka. Ni vet, allt möjligt skit kommer upp som att man spejsar ut och far omkring som ett mähä för att det typ slår explosioner i ens huvud, eller plötsligt hamnar i en livsviktig diskussion om samhälle, kristendom och spiritualitet på FB, eller annars bara tvångsläser allt möjligt skit om pandemin, eller tar emot nån vän som har behov av att tala av sig eller stiger upp alldeles för tidigt och är trött eller har kramp i axlarna för att man går och spänner dem hela tiden.
Jag har nog som vuxen funderat på om det eventuellt kan vara så, att jag kunde falla under nån diagnosform som kunde ha med ADHD att göra. Nu är det många som säkert skakar på huvudet, jag kan ju vara lugnet själv jag också, men sanningen är att jag använder det där lugnet till att på nåt sätt hämma intrycken - jag liksom stänger ner för att det är enklare så. Och jag läste att ADHD hos flickor ofta kan se ut som så, att man inte är överaktiv utan istället (i skolsammanhang då) närapå är underaktiv för att det är ens coping mekanism med alla intryck som man inte riktigt kan hantera.
Jag kommer speciellt ihåg studentsktivningarnas engelska-hörförståelse, och hur det blev så uppenbart där att situationens allvar ledde mig från det väsentliga. Eftersom det absolut viktigaste där och då var att LYSSNA och att förstå det som sades, blev jag istället alldeles uppslukad av själva stundens betydelsefullhet: Ett tjugotal tonåringar som satt i en sal, och jag minns att solen föll så snyggt in i salen just den där dagen, och det kändes så sabla stort att man satt där i nåt som då var en av ens livs mest betydelsefulla stunder: Det var en SKRIVNING och det var nu man skulle prestera och visa vad man gick för och att man kunde lyssna, och så vidare. Stunden ledde till att jag inte kunde lyssna alls och istället gissade mig till svaren och skrev ett futtigt C i engelska, den skrivna delen räddade mig (jag förtjänade heller inget bättre, är skit på engelska ännu idag).
Lite liknande har jag med ljudböcker, kan inte koncentrera mig, talad text går förbi mig likt musik och det ska vara sjukt captivating för att jag ska kunna följa med. Plus att jag har otroligt svårt att avsluta nånting jag inte finner meningsfullt, det bästa exemplet är kanske gradun. Om jag tappar intresset för nånting jag håller på med, ska det sju vilda hästar till att få mig att trots allt ro projektet i land och det är inte bara nåt "jag skulle inte orka" - det är som en fysisk storm som nästan konkret förhindrar mig att göra nånting jag inte kan eller vill. Det är som att ens huvud arbetar emot en. Därför vet man exakt om nåt jag har gjort har varit nåt jag har tyckt om (då blir det bra) eller nåt jag inte alls har tyckt om (då blir det hopplöst skit). Nåt mellanting finns knappast.
En annan faktor som talar för att jag kunde ha ADHD, är hur nikotin lyckas ta mig ner på jorden: En snus under läppen och så är det som att allt det där spretande lägger ner sig i en och man får ett sällan skådat lugn och intensivt fokus som det är lättare att glida in i.
OCH min extrema impulsivitet och nästan tvångsmässiga vilja att fort välja nåt alternativ och inte sätta nån vidare eftertanke i hur jag väljer, eftersom det är för komplicerat och ödersdigert - det är enklare sen att leva med konsekvenserna, oberoende om man har valt ett bra alternativ eller inte.
Planering är alltså INTE min starka sida, men paradoxalt nog är planering och strukturering något som håller mig inom ramarna och förhindrar det där ofrånkomliga kaoset att totalt sprida ut sig och ta över hela min existens.
MENNN allt det här kan också lika bra vara ursäkter och ren lättja och vilja att komma lätt undan, vilket har gått som en stark ådra genom hela mitt liv. Jag har heller absolut inga problem med att sitta stilla eller vänta, jag kan underhålla mig själv så till den grad att jag aldrig behöver ha tråkigt, så jag vet nu inte.
Dessutom har jag en teori som jag gärna skulle villa ha lite input i, ifall det är nån som har studerat nåt liknande. Eftersom jag växte upp med finsk teve i Nyland, såg på finska barnprogram och följde med finska serier och inte förstod ett jota, så kanske jag lärde mig att filtrera ut det där obegripliga mumbo-jumbot och istället bara försökte härleda mig till vad situationerna och bilderna sade? Att kan det här ha påverkat mig i mitt växande, den här tendensen att omge sig med språk man inte förstår? Att man liksom tar för givet att det finns ett bakomliggande surr som man aldrig kommer att förstå sig på, och så blir det där bortfiltrerandet liksom en av ens vakio-mekanismer?
En annan intressant detalj som hör till detta, var att jag i Afrika märkte att jag hade en märkvärdig förmåga att gissa mig till vad folk sade, även om de talade språk jag inte förstod. Alltså, ur sammanhang är det ju ofta lätt att förstå vad som sägs, det är ju inget konstigt med det, men jag minns att min svenska medresenär var förvånad över hur väl jag lyckades lista ut vad som menades. Så det här är kanske sånt som man lär sig när man är född i en minoritet och är van vid att gissa sig till vad som sägs, ur obegripliga språkliga situationer?
No comments:
Post a Comment