Ovissheten är drottningen

"Ta paus med ritandet, den behöver nog mer love and attention den Tuplan", sa J när han såg min teckning som jag tyckte att var färdig. Det värsta var väl att jag inte såg det själv, att teckningen behövde mer bearbetning. Så att, när man tappar omdömet, blir man ju alltid lite rädd.

Men jo, jag är trött och visst ska den få lite mer love and attention, Tuplan-satan. J måste bara komma och peka på exakt var.

Inte är det mycket jag förmår tänka på i dessa dagar, annat än pandemin och utegångsförbudet som kommer att gälla Helsingfors o Åbo. Det är inte det, att dessa begränsningar skulle påverka mitt liv i nån större grad längre, man har ju levt som en attans grävling i sin håla i över ett år nu. Det är bara det att nåt slags emotionell gräns i nåt skede kommer emot. För min del har den gjort det nu. Livet är ABSOLUT MENINGSLÖST utan andra människor och jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär.

Det märkvärdiga är att jag skulle kunna vara en eremit i skogen, ifall bara världen rullade på som den brukade. Ifall det alltså teoretiskt fanns en möjlighet att ta ett avbrott ifrån min eremit-tillvaro och man hade kunnat dyka in i den mänskliga gemenskapen allt emellanåt. Men nu kan man inte det. Så även om man inte nödvändigtvis skulle villa det, är det tanken på att det inte går, som gör en desperat.
Det är OVISSHETEN som är den jäkla drottningen på det här schackbrädet. Att det kan gå hur som helst, att vi inte vet nånting alls. Det sliter ut en, tror jag.