Hur kan Sverige ta det så attans lugnt hela tiden?

Idag drabbades jag åter av den där känslan av att jag INT ORKAR MER med det här arma viruset! Yle-nyhetssidan fullständigt svämmade över av hur allvarligt läget är och nån livesändning var i full gång när jag kom in med hunden från stan. På alla sätt lät allting fullkomligt KATASTROFALT, så jag öppnade NY Times karta och möttes av den här bilden.

Tadaa, inte så allvarligt. Eller?

På många sätt känns allting så totalt upp-o-nervänt, förvrängt och hopplöst. Det verkar som att grannriket Sverige överhuvudtaget inte lever i samma slags panik som vi här i Finland, trots att deras dagliga antal insjuknade många gånger är tredubbelt mer än vårt, och så har det hållit på hur länge som helst. Vården i Sverige verkar vara på bristningsgränsen, alltså riktigt sådär att det inte alls håller och man har flyttat ut patienter i parkeringshallar och folk jobbar sig alldeles fördärvade. Är det då det klassblinda Sverige som här bara sopar det faktumet under mattan och låtsas som att det regnar och typ tänker att nååh, sjukskötare har valt den bana de har valt och nu får de visa vad de går för? Eller hur kan Sverige bara ta det så attans lugnt hela tiden?
Öppnar man Aftonbladets webbsida möts man först av en liten balk om coronaviruset, trycker man på den står det att den svenska smittspridningen är lägst i Norden (what?). Efter det är det bara rubriker som "En frias från morden", Bäst på Mello" och "Anton Ewald slår tillbaka". Först när man scrollat över halva sidan kommer ytterligare en avdelning om coronaviruset, där det nu lite slött konstateras att Danmark kanske snart kan öppnas.

Öppnar man Iltasanomat är det bara "Husin alueella hyvin huono koronatilanne" och sen korona korona korona spaltmeter efter spaltmeter, röda stora fonter och siffror som skriker.

Jag vet inte om det är en svensk strategi, men det ser nästan ut som att man värnar om att folk ska tänka på annat än pandemin, medan man i Finland inte ens ger folk en chans att koncentrera sig på nånting annat.

En skillnad mellan den finska och svenska sjukvården som jag har snappat upp, är att svenska sjukvårdare har fått nåt slags bonus på sin månadslön samtidigt som de tvingas ställa upp på att jobba helt sjukligt långa pass under omänskliga förhållanden, självfallet med coronapatienter. Nån bonus har man mig veterligen inte delat ut i Finland.

På nåt sätt tycker jag att det här beskriver en skillnad mellan Finland och Sverige ganska bra - det ekonomiskt välbärgade Sverige kan nog lätt punga ut med nån symbolisk skitsumma till vårdare vars jobb sen överhuvudtaget inte respekteras. I Finland håller man börsen stängd, men istället sätter man mycket resurser på att försöka förhindra att läget ska förvärras ytterligare, för att på det sättet värna om sin sjukvårdspersonal.

Det är nog mycket huvudbry som Sverige har gett mig under det här året. En mentalitet som fullständigt genomsyrar det svenska samhället, är att det inte kan eller får vara illa, man blundar helt enkelt för det: Konflikter, farhågor, alltihopa - allt ska ständigt vara mysigt och trevligt och nåt annat känner man inte till. Det här med att använda mask tycks höra till sådana besvärligheter som man som svensk inte ska behöva befatta sig med, för då är det ju illa och mask är obekvämt och nog ordnar det sig och inte ska vi nu behöva vara så drastiska. Även själva pandemin, tänker jag mig att man helt enkelt väljer att tiga ihjäl, inte prata om så värst mycket och på nåt sätt bara hoppas att ska upplösas och försvinna utan att man behöver ta till några större åtgärder. Att vissa mänskogrupper drabbas mer än andra, tycks man fullständigt skita i som normal-svensson. För Sverige har alltid klarat sig, det har aldrig gått nån nöd på Sverige så varför skulle det behöva göra det nu?

Men, jag funderar om inte Finland, som på nåt sätt är totalt van vid och alltid förberedd på att allting kan gå käpprätt åt helvete, har gått lite väl långt i sin ständiga rapportering om hur pandemin drar fram? Jag funderar om det inte snart går lite inflation i att ständigt måla upp farhågor som ter sig ännu större än de förra? Om det var jätte-allvarligt före julen innan dessa nya virusvarianter som sprider sig snabbare ens fanns, och det nu är jätte-jätte-allvarligt - hur allvarligt är det egentligen sen om vi skulle hamna i den situation som exempelvis Sverige är i nu? Det känns som att allt fullständigt skulle explodera, att vi skulle få utegångsförbud och butiksförbud och bara sitta inne och suga i statliga sugrör med näringsvätska som hade skyfflats in genom postlådan en gång per dag. Jag överdriver så klart, men ni förstår jämförelsen. Allting har ända sen mars i fjol, i Finland målats upp som JÄTTEALLVARLIGT och jag undrar bara lite hur allvarligt det nu egentligen är, när man tittar på den där kartan och Finland lyser tillbaka mot en, snällt gul.