Vad jag ritar och vad jag lyssnar och ser på just nu (typ)

Så blev förra veckans teckning klar och jag måste säga, att inget wow-moment uppstod den här gången. Jag laddar nu upp bilden här för att sporadiskt kunna återkomma till den, för att kanske utan eftertanke få ögonen på vad det är som är fel med den. Såhär direkt tänker jag att det är de där förbannade husen i bakgrunden som tar för mycket fokus från det som är intressant i bilden, alltså Sol-flaskan. Jag misstänker att jag hamnar dra över med nåt ljusare, hur det nu sen ska gå till - det är inte helt enkelt att rita över mörk tusch som är ganska slutgiltigt. Men, det finns lite möjligheter med till exempel vattenfärg här. Ska se hur framgångsrikt det blir, i ett senare skede.

Jag skrev för nån tid sen om någo "bristande knopparnas tid" och den meningen har jag nu fått smula sönder och äta upp, för nu är det tamejfan -8 ute. Det är strålande solsken i och för sig, men det är en klen tröst när allt man egentligen längtar efter är att få slänga av sig den där enformiga vinterjackan och känna lite ljumma vindar och skitlukter och annat som kommer med våren.
Jag tycks aldrig lära mig att finska mars inte betyder vår, den betyder bara ännu en vintermånad.

Idag tänker jag på hur mycket mer jag gillar finska podcasts och radioprogram än svenska. Det är lite som den där Fok It-serien - det finns helt enkelt ingen svensk motsvarighet där, svenskar ska alltid antingen komma med nåt slags akademisk högfärdighet, missklädsam positivitet eller pinsam självcentrering, när det kommer till att uttrycka sig i etern eller genom bild. Nåja, det här är grymt generaliserat, älskar ju såna som Liv Strömqvist eller Sara Granér (men står fan inte ut med att lyssna på Liv Strömqvist i poddformat, svårt att säga varför). Det finns nåt slags finsk, självironiserande och -distanserande ruttenhet som knappast går att hitta i svenskt format och det är med glädje jag nu har lyssnat på Mitä vielä, Ronja Salmi och Depressiopäiväkirjat på Spotify.

En kort snutt som gjorde mig oändligt glad, är Heidi Kinnunens sätt att prata om djur i klippet Leikkivätkö eläimet lumella?

Programledaren: "Ketusta ja sudesta on kuvia missä ne on lumella, toinen yksilö on selällä ja toinen on siinä päällä ja lumi lentää ja ainakin näyttäis että on hauskaa."

Heidi: "Jos se siltä näyttää, niin onhan se hauskaa!"

Hon bidrar på ett avmystifierande sätt till diskussionen om djur och det faktum att djurs känsloliv, humor och förståelse för sig själva och situationer inte alls skiljer sig speciellt mycket från människors. Just såna här diskussioner är så oerhört viktiga för att bidra till medvetenheten om att DJUR INTE ÄR MEDWURST utan tänkande, kännande, lekande varelser som precis som vi - också förutom basala saker som mat på bordet och nånstans att sova tryggt, vill ha utmaningar och äventyr och mening i livet.

ETT ANNAT TIPS, som jag råkade snubbla över igår på Netflix, var dokumentären Maiden, som handlar om Tracy Edwards som tar sig an den mansdominerade kappseglingsvärlden när hon leder världens första kvinnliga besättning i ett lopp runt världen. Det är väl mest bara jag som får nåt slags berusande imaginär vitamininjektion av att se folk som lämnar sina inrutade liv och far ut på öppet hav, nästan alla sådana dokumentärer är intressanta på något plan, men den här var också riktigt bra!

Jaha, så det här blev mestadels ett inlägg om vad jag ritar och vad jag lyssnar och ser på just nu. Fair enough, det är realiteten.