"I know that I am constantly watched"

Har nån på sistone tänkt på att vi fortfarande int vet vafan vi gör på den här planeten och hur det kom sig att vi är här?
Nä, int jag heller. Det har liktom funnits viktigare saker att tänka på än att vi befinner oss på ett klot som snurrar omkring i en oändlig rymd som vi inte alls vet vad handlar om, men låt oss inte fokusera på sådana oväsentligheter.

Jag talade med min yngre vän idag, om att image är så mycket när man är ung nuförtiden, att man ska vara så himla mån om att visa en bra bild utåt (läs: på sociala medier) och på alla sätt bry sig om att liksom inte göra misstag och vara nåt slags mysko idealbild av det man vill vara. Det är säkert en biprodukt till att samhället och kapitalismen med dess effekter, går på allt högre varv, och folk allt mer börjar tänka på vad de vill vara i allt yngre åldrar, och börjar se varenda steg de tar, som eventuellt avgörande.

Jag tänker ibland på att om insta hade funnits när jag var typ 20, så hade jag varit en såndär som hade gjort en totalt mysko insta, alltså en sån där som var bara artsy shit stuff utan mening.
Men artsy shit stuff är liksom inte det som har betydelse nåt mer, det verkar som att folk, också konstnärer, allt mer luras in i nåt slags resonemang där det är liksen, sellsen, succén som liksom räknas.

Mitt exempel är och förblir RuPauls Drag Race, en teveshow som började för över 10 år sen och som kom att bli en frigörande plattform för drag queens och som så småningom blev ett himla kulturfenomen. Det började som nåt slags undergroundhappening, det var skitigt och gapigt och märkvärdigt, man kunde se hjärtskärande och riktigt in på livet äkta scenarion utpela sig, men sen kom

*trumvirvel*

sociala medier och alla hade redan sina egna instagramkonton och var typ kändisar i förväg innan de ens kom på RuPauls Drag Race. Resultatet blev att de sen blev så himla återhållsamma och måna om sin image utåt, så det blev rätt tråkigt att se på. Man liksom såg det där "I know that I am constantly watched" i folks sätt att vara, och det här är förödande. Jag tror inte att nån mänska mår bra av att existera med tanken på att de på något vis hela tiden är iakttagna av en publik som direkt kommer vara där och ropa och peka så fort man snubblar eller gör nåt litet misstag.
Det är tråkigt att se på folk som är rädda för att vara pinsamma eller göra misstag så att de ska göra sin fanbase besvikna.

Jag tycker den här tendensen är så oerhört oroväckande på så många plan. Samtidigt kämpar jag med mina egna tankar på att jag bara är en typisk gammal stofil som inte har kunnat anpassa mig till nutidens trender och därmed ser sociala medier som ett hot, ungefär sådär som gamla gubbar betraktade tevetittandet på 60-talet, att herregud, this is gonna be the end of the intellectual humankind.

Liksom, mänskligheten och den tekniska utvecklingen går alltid framåt, men parallellt finns det sen nånting fucked up som jag tror att man bör vara uppmärksam på. Att när människan matas med för mycket tavara som förstärker egoismen, självcentreringen och därigenom oförmågan att relatera till andra mänskor, så kan det uppkomma sånt där som nazism och riktigt psykologiskt full-on fucked up tendenser som man sen i efterhand ser på som att how the fuck did that happen - well it happened, och jag tror att det är just i ett sådant brytningsskede som vi befinner oss även idag.

Jag tror ju starkt på att vi behöver bryta den onda cirkel som kapitalismen har satt i rullning, och därmed sluta tänka vinst och popularitet, överlag - sluta tänka att livet på nåt sätt är en tävling.