Kropp som fruset isblock

Februari har börjat i och med en viss effektivitet hos mig, det är väl allvaret som har sökt upp mig och det faktum att tiden inte är oändlig, det kommer en sommar och då är det jag som står där med min utställning som är najs eller bajs. Så jag har kommit riktigt bra i gång med mitt tecknande, men så kommer det ju motgångar som att en viss grå tusch tog slut idag, sånt händer förstås, men nu måste jag ner till centrum och få tag i några nya gråa tuscher, och äsch ändå. Jag började redan på en ny teckning som innehåller mer grönt, men det är ändå den där med grått som är min prioritet, och så tänker jag nu redan kl. 14.22, att det kanske var den dagens prestation då och så blir det mer grått imorgon.

Det känns som att min kropp är ett fruset isblock och som att armar och ben är fastopererade i torson, och varje gång man ska använda nåndera krävs det enorm energi och beslutsamhet. Kroppen vill liksom bara sjunka in i varma lakan, gå i ide, upphöra att existera. Kanske en effekt av isolationen, kanske allmän livsleda och kanske till och med nån form av panik, inser jag. Efter att bland annat ha hört AOC ingående berätta om vad som hände henne på Kapitolium för snart en månad sen, och efter att ha förstått att sannfinländarna får allt mer stöd, så känns världen verkligen totalt osäker, kaotisk och på ett ganska konkret plan i upplösningstillstånd. Det är en molande oro som gnager i mig, den har väl funnits i större och mindre grad alltid, men som sagt, den här pandemin och det faktum att det är uppror och kaos på så många håll i världen, samt att framtiden känns som ett stort frågetecken, får i varje fall mig att känna mig frusen och rätt handlingsförlamad. Som att jag vill sova och vakna upp till en sol som värmer en mer välkomnande värld, eller nåt.

Men så kommer plikterna emot, så klart, dem har väl alla i form av barn som inte har nån aning om världens tillstånd, i form av mat som måste lagas och djur som måste rastas och i mitt fall, band som ska träna och jag som måste stå på mina två ben och upprätthålla nåt slags standard. Livet går vidare, för bövelen, men på vilket sätt, det är frågan.