Hur attan ska man leva i dessa dåliga nyheternas tidevarv, det är en fråga som slår mig nästan varje morgon då jag inser att jag åter har vaknat och det finns en ny dag att ta itu med? Jag har kort och gott tappat livslusten fullständigt, det är väl övergående och kanske inte så alarmerande som det låter, men motivationen är så gott som på noll och det enda jag koncentrerar mig på är att så obemärkt och oförstörande som möjligt bereda min väg här på planeten, samtidigt som jag tecknar mina ödesmättade teckningar av skräp i naturen som en symbol för den ruttna mänsklighet som härskar och skriver mina barnsliga sångtexter som ibland får mig att gråta av ren desperation.
Jag tänkte häromdan, när jag såg nån fånig dokusåpa om folk som gifter sig med människor från andra sidan jordklotet, att människor i alla tider har levt och fått barn med tanken på att barnen förhoppningsvis kommer att få ett bättre liv än de själva. Det verkar gå som en röd tråd genom mänsklighetens historia - man lever och får sitt liv att fungera på sätt eller annat, men fokus är ändå på avkomman och att på alla möjliga sätt försöka fixa till ett liv som innebär bättre förutsättningar för ens barn.
En stor orsak till att jag valt att inte försöka få barn, trots att det egentligen är en himla stor önskan hos mig, är tanken på att mina barn skulle växa upp i en fullkomligt kaotisk värld. Jag kan inte för mitt liv se att livet på något sätt skulle bli bättre under de närmaste 50 åren, och det är just sådana röster som Greta som bidrar till den förståelsen, men mycket annat, mer vagt som typ bara viskar till mig att vad du än gör, få inte barn, för de kommer att leva ett liv i kamp och frustration. Och det önskar väl ingen en annan människa, allra minst ens egna barn? Jag vet inte, samtidigt som det är ett inbyggt, förprogrammerat element hos varje människa, att oberoende av livssituation, världsläge, ekonomi och förutsättningar, att trots allt försöka få den där arma släktlinjen att gå vidare, så får man väl ändå lov att lägga korten på bordet och verkligen se vad det är som är på väg att hända här i världen? Faktum är att vi har typ fem år på oss, FEM ÅR har världen på sig att bestämma om vi vill lägga om våra överkonsumerande vanor och omstrukturera energitillgångarna, eller se fram emot en framtid med sjukdomar, naturkatastrofer, bränder och översvämningar. Det är knappt så jag själv tror på det, att klimatförändringen är ett faktum, man tror väl aldrig att nåt skit är på väg att hända förrän det bokstavligen händer på ens egen bakgård och det här är väl också nåt inbyggt mänskligt karaktärsdrag, att alltid villa se det bästa möjliga scenariot och att sällan kritiskt skåda sig själv och sina egna val. Och det är väl underbart, och det är det som gör mänskligheten rätt underbar, men samtidigt så enfaldig.
En annan tanke, som talar för att försöka få barn, är att man då kanske automatiskt mer skulle bli nåt slags kämpe för de värderingar som man tycker att bör råda här i världen. Det skulle liksom mer vara på ens agenda att verkligen jobba för en bättre värld, ifall man hade barn som man visste att ska leva mycket längre än man själv, för många gånger känner jag mig bara som en gammal, övermogen tomat som inte kan annat än klaga och måla upp alla fasansfulla föreställningar om hur världen kommer att gå under, och det är ju tamejfan inte uppbyggande det heller.
Så att, hur man än gör blir det fel, eller rätt då, det beror på. Jag önskar mest att jag hade varit en älg i skogen, så jag slapp tänka alls.
No comments:
Post a Comment