Så flög åter en vecka iväg och lämnade spår efter sig av ett oroligt surr i luften. Förra året den här tiden, var det inte många dagar tills jag åkte iväg till Liverpool och därifrån med Scarlet Lady ut över Atlanten. Föga visste jag då, att resan skulle komma att ändra kurs mitt under färden och att vi inte alls for till New York som planerat, utan till Miami, där jag sen tumlade runt bland varma, salta vågor på South Beach och befrendade nån långhårig fransman vars underliga vänlighet jag ännu idag emellanåt tänker på. Bara ett par timmar fick jag vara i Miami, men attan att den staden på nåt sätt gjorde intryck på mig. Det är något med amerikaner och värme, sol och slappt leverne, det sitter bra ihop det där, de tar fram stereoanläggningar och drar av sig alla kläder.
Hur som helst, det var coronan som kom och vände upp och ner på allting. Sen åkte vi hem via Charlottes och New Yorks flygfält och då infann sig redan den där hektiska rädslan för att viruset kan lura på varje handtag och under vartendaste vessalock, som man ännu inte har blivit av med. Jag LÄNGTAR, längtar så efter att kunna gå ut och vart som helst och att kunna tala med människor så spottet strittar och att kunna fara omkring som en vind i fyllan och säga olägligheter och bete sig ifrågasättbart, att göra misstag och att vandra hem i slasket och att stå i långa köer och lyssna på andra människor och vad vet jag.
De kommande veckorna och månaderna kommer jag ha så mycket att göra att jag knappt förmår tänka på det. Jag ska designa en ny T-skjorta och jag ska redigera en bok som en gobb har skrivit ihop, jag ska göra grejer för museet och träna med Svarta havet och allt där emellanåt ska jag få ihop min egen utställning också, vilket innebär att jag måste rita en stor eller två mindre teckningar i veckan. Den här veckan lyckades jag inte få min stora teckning klar, eller jag hade kunnat göra det, men det tog så emot det där sista, så jag tänkte att äh. Får ta i lite hårdare nästa vecka. Jag avskyr när jag skjuter saker framåt och just börjar tänka i stil med att "det får bli hårdare tag nästa vecka istället." För faktum är att det aldrig blir hårdare tag, ofta blir det bara ännu mer slappare tag och så slutar det med att saker hopar sig och man blir tunnhårig och arg och nära sammanbrott hela tiden, och så bryter man ihop av bagateller som att hunden måste ut eller nåt liknande.
No comments:
Post a Comment