Men jag ids nu inte

Jaha, igår blev det typ klart att vi går mot en ny lockdown och idag morse stod representanterna för regeringen i sina sorgekläder och deklarerade det uppenbara: Att nu ska det stängas ner igen.
Det är nog mycket krävt av en människa detta. Jag vet inte riktigt varför det påverkar mig så hårt det här, men det känns verkligen helt oöverkomligt att fortsätta leva, om livet ska innebära det här enformiga harvandet som jag för tillfället inte hittar nån som helst glädje i. Jag vet inte ens om det har med omständigheterna att göra, eller hur jag ska ta mig vidare från det här limmet jag har doppat mig själv ner i - jag vet bara att jag har oerhört lite resurser till någonting alls och det lockar OERHÖRT att bara droga ner mig med Xanax eller nåt annat tillståndshämmande, så man bokstavligen bara skulle få sova bort den här skiten.
Jag skulle kunna lista upp en del andra omständigheter som bidrar till min förhoppningsvis tillfälliga depression, som att jag inte fick nåt Taike-stipendium, antagligen eftersom jag inte är nån professionell konstnär, och som att byxlinningen spänner för att jag tycks ha gått upp i vikt och som att vänster tå är inflammerad för att jag har tryckt ner fötterna i mina alldeles för små gummistövlar eftersom mina gamla trotjänarkängor har sagt upp kontraktet och skulle behöva få nya botten. Och som att alla betydelsefulla spelställen och ateljéer bara rivs här i stan och som att hundens allergi är ett mysterium och som att vädret är bara piss och alla möjliga små betydelsefulla eller -lösa problem som jag nu ska gå och dras med.
Men jag ids nu inte.