Vänner

Femton minuter har jag kvar av vändagen, och minsann - i år har jag verkligen tänkt extra mycket på vänskap. Jag uppever det svårare och svårare att få vänner ju äldre jag blir, eftersom människor tenderar att få en massa maner när de blir äldre, idéer om sig själva och hurdana de är, de blir så familjära och de blir så fulla av vuxenhet, och så blir det så svårt att hitta något där.
Eller ja, felet är väl mest hos mig själv förstås. Jag har inte hittat nåt bekvämt fack där jag känner mig höra in, och jag flackar fortfarande omkring som om jag vore tjugofem. Med en fyrtiooårings stela kropp då, ska tilläggas, och med alla årens agg, uppbyggda bitterhet och sitt enormvuxna förakt som sitter på en som en grann fågel på axeln.

Inte har jag nånsin heller riktigt haft lätt för att bonda med folk. Eventuellt har de flesta det lite liknande. Det är svårt med folk nuförtiden, alla pratar i mun på varann. När man blir vuxnare, så börjar man också, av nån anldening snarvla så fruktansvärt mycket, man bryr sig inte riktigt om vad man säger längre, och man har slutat bry sig om vad folk tänker om en, så man bräker på. Och hur träffar man nu någo intressanta mänskor då, om man typ antingen bräker på eller sen står psykotisk och skräckslagen i nåt hörn.

När jag var i 20-årsåldern och vid ett skede befattade mig med att ha en normal vänskap - dvs man träffades och man gjorde saker och jag bjöds med på konstiga vänskapliga flickfrukostar och supertråkiga fester, så märkte jag att det inte var nåt för mig. Och jag förväntades bara fungera, gå fram och presentera mig och mingla med folk eller vafan man gör som jag inte kan göra. Så jag vantrivdes, och kände mig super-awkward, och så stack jag. Ensam. Till nån krog. Och trivdes som fan. När jag fick vara ensam och fick dragit till en klädsam och frigörande fylla på tyskt vete, så rullade jag ut mig själv och därmed förmågan att hitta vänner. Jag träffade nu all världens dårar. Jag kanske frågade ut dom, som jag ibland brukar. Jag kanske stod och såg fånig ut tills nån kom och pratade med mig. Fan vet jag. Det funkade och jag trivdes. Man måste ju träffa folk man inte alls känner, det är ju så man utvidgar sig i livet och så vidare.
Grejen är att jag skulle kunna göra det där ännu. Det skulle bara inte ha samma effekt. Det skulle kännas hemskt sorgligt. I min ålder är ensamma kvinnor på krog oftast alkisar eller desperata. Det är inte så att desperation nödvändigtvis inte är klädsamt heller, det är det säkert, vad vet jag.

Huvudsaken: Det är svårt med vänner. Att hitta dem. Ibland går det naturligt, oftast inte. Och det blir svårare, ju mer förlorad man blir i idén om hurdan man är.
Så att sådant, gott folk, på vändagen.

Yours truly.