Hur som helst – under de senaste åren har det dock inte gått så jävla bra med den här kontakten med min bror, eftersom han har blivit sjuk, eller hur man nu ska beskriva det. Jag skrev om det här i ett hetsigt inlägg redan för fyra år sen, men då visste jag inte ännu vad det handlade om. Brorsan har nämligen utvecklat bipolär sjukdom, och under de maniska eller hypomaniska faserna blir han riktigt jävla pissig, tyvärr: alla hans sämsta egenskaper tycks framhävas, t.ex. får han oerhört svårt att hantera kritik, får oförklarliga vredesutbrott, samtidigt som han verkar djupt osäker och har lätt att ogrundat fördöma andra mänskor. Naturligtvis har han också goda sidor, t.ex en i grunden antikapitalistisk och -konsumeristisk livssyn som bejakar ett lugnt, ekologiskt liv i vilket mänskor är snälla mot varandra och delar det de äger etc, men den här livssynen kommer under maniska perioder fram på helt tokiga sätt i och med att han inte har nån klar uppfattning om vad han egentligen vill eller tänker om saker, grundar allt han säger på ett slags självhat som sen riktas mot de mänskor som han i sin trångsynthet uppfattar att har fel (eller har gjort honom fel, vad vet jag). Hittade en bra beskrivning av maniska & hypomana symptom här.
Diskussioner mellan oss två går just nu ut på att jag 1. till en början snällt försöker uppmuntra honom till att kanske inte posta så fruktansvärt många oeftertänkta citat, bilder och huvudlösa artiklar som ibland till och med har manschauvinistiska undertoner eller bara är helt felaktiga på Facebook, varpå han 2. hänger sig upp på någon liten detalj i mitt resonemang och sedan driver mig till vanvett genom att vägra förstå eller ta till sig poängen i den jag säger, tills vi 3. munhuggas och bråkar likt två stridskycklingar, vilket ju heller inte är särskilt klokt med tanke på att jag i egenskap av frisk person borde hålla upp nån slags "ram av vett" här i det här jävla sammanhanget, men jag kan inte alltid. Likadant gör han för övrigt med vem som helst som ens lite försöker säga emot honom (driver dom till vanvett genom att dilla om fel saker, beskylla och låta "smart").
Det är en sak att det finns ignoranta, elaka, oeftertänksamma och korkade människor. En helt annan sak tror jag dock att det är när en sån person råkar vara ens bror och man vet att man mer eller mindre kommer att ha den här mänskan i sin närhet i hela sitt liv och inte vill annat än att man ska kunna komma överens och uppriktigt uppskatta varandra. Jag har svårt att skilja på vilka drag i hans beteende som hör till själva sjukdomsbilden, och vilka drag som helt enkelt tyder på att jag bara har ett jävla fucking asshole till brorsa. Jag vill och vågar tro att den här jävla skit-fasen ska gå över snart (igen) och att han då på något sätt ska kunna förbereda sig inför nästa maniska fas. Det värsta är dock att han efter sån där fas inte tycks ha någon som helst uppfattning eller ens minne av vad han ställde till med för vänner, familj och vem som helst som råkade vara i hans närhet medan allting försiggick.
Varför skriver jag det här, kan man fråga sig? Varför bryr jag mig? Nå, bland annat för att jag inte längre orkar följa med hur brorsan offentligt gör sig själv till en fullkomlig jävla fåntratt på Facebook, hur han varje dag gör sig själv till åtlöje genom att visa sig vara dum i huvet, obeläst, elak, skrytsam och småaktig. För att jag, nånstans, tycker om och tycker synd om den här mänskan. Kanske. Och nu har jag rantat om det här igen en gång då. Publicly. Men jag tänker mig att bipolär sjukdom kanske är ganska vanligt och att det kan finnas andra anhöriga som känner igen sig här.
Må den här jävla maniska fasen gå över snart.
Må han då läsa typ en BUNT böcker eller se en bataljon dokumentärer som ger honom kunskap och insikter bland annat om genusaspekter.
Må han nu också kunna bete sig till den grad att han lyckas behålla sin rent underbara, godhjärtade och förstående flickvän som jag inte kan förstå hur fan han har lyckats lägga vantarna på.
Må han börja förstå att äta sina mediciner.
Må han då läsa typ en BUNT böcker eller se en bataljon dokumentärer som ger honom kunskap och insikter bland annat om genusaspekter.
Må han nu också kunna bete sig till den grad att han lyckas behålla sin rent underbara, godhjärtade och förstående flickvän som jag inte kan förstå hur fan han har lyckats lägga vantarna på.
Må han börja förstå att äta sina mediciner.
2 comments:
Jag har ju också som du kanske vet en nära anhörig med samma diagnos, och ja, det är åt helvete svårt. Bättre när personen i fråga har förstånd nog att ta sin medicin, jävligt pissjobbigt när hen inte gör det (vilket har varit de senaste åren). Har samma problem som du, det där med att vilja skilja på sjukdom och det som bara är skit med människan i fråga. Det är inte alls lätt och för egen del har jag nog gett upp. Familjemedlemmen får vara det rövhålet han är och jag får lära mig att leva med det eller helt enkelt ta avstånd.
Värsta är att mitt ena syskon tycks ha samma sjukdom, vilket är en stor sorg. Säger inte att det är lätt för de som fått diagnosen och måste leva med den, men inte fan är det lätt för anhöriga heller som måste stå ut med allt satan.
I feel you, tror ändå att man aldrig blir klok på vad som är vad. Vad är orsakat av sjukdomen och vad är den "äkta kärnan" i personen.
Kram på dig
nej, det är inte lätt för någon - speciellt det där att dra gränsen mellan det som man tror att är människans karaktärsdrag o det som man tror att orsakas av sjukdomen. helt jävla confusing.
kramar!
Post a Comment