Vad som gör städer

För en stund sen stod jag i köket, vänd mot det vidöppna köksfönstret och frågade mig vad det kan vara som gör att jag inte trivs där. Jag föreställde mig vad som kunde ha gjort situationen bättre och kom fram till att det ju är gatan utanför det är fel på. I städer jag trivts, har det alltid funnits nån form av liv på gatan utanför. En pizzeria eller en kiosk i alla fall, i bästa fall flera olika snabbmatsställen på rad; ljud av stolar som skrapar mot asfalt, av konversationer och mänskoröster, klackar mot asfalten, avlägsna radio-apparater som går på från och till, fräs av kött som steks, av öl som öppnas, en grannfru som dammsugar balkongen, i huset mitt emot: ett tiotal spännande fönster bakom vilka folk håller på med saker, ljus från teve-apparater, rensande av enorma krukväxter, hundar i fönstrena och fågelburar på balkongerna och armar och mänskor och liv.

Här: på gatan utanför finns folk som går till jobbet, kommer från jobbet, går till jobbet, kommer från jobbet för att sen springa ut på joggingrundor eller gå korta varv med nervösa småhundar. Efter åtta är det tyst med undantag av enstaka, skrålande fyllegäng på paradgång mot stan eller till Raunistula. Inte en kiosk, inte en hörnbutik så långt ögat kan nå. I huset mitt emot: enbart neddragna persienner, folk som är HEMMA och där ska man satan inte bli störd.
Ibland känns det bara som att det här inte förtjänar att kallas stad, allra minst centrum (till vilket den här "stadsdelen" [himla med ögonen] hör). Vad är det här för en jävla stad, där inte ens en hörnkiosk i vartannat kvarter kan överleva?

O ja, ibland saknar jag alltså känslan av att bo i en större, livligare stad, av att vara en i mängden, av att vara en av många, känslan av att kunna gömma sig i det där. Fast å andra sidan är det också lite fint att man här känner till att grannhusets alkistant egentligen är en poet. För att man har bongat henne på stans enda poesilava.

Hemma hos oss är väl allting bara ok, men vafan sker där utanför?
Ingenting.