Så får det bli

Lugnet har åter lagt sig över köksbordet, och jag måste säga att det är riktigt produktiva dagar det här, även om produktiviten inte nödvändigtvis handlar om sådana saker som är av största prioritet, hehe. Jag har på allvar kommit i gång med redigerandet av en bok som en skärgårdsbo har skrivit, och kommit fram till att det här med redigering nog på många plan är min grej. Det är rätt befriande att peta i en skönlitterär text, lyssna efter vad som vill bli sagt, och sedan ordna orden så att meningarna löper smidigt och inte blir ALLDELES FÖR LÅNGA, SOM DEN HÄR MENINGEN NU BLIR. Det är skönt att redan ha den där texten och att inte ha det där tunga molnet som innebär att man själv skulle vara tvungen att producera texten i fråga. Nåja, ibland är det ju också roligt, men ibland är det tvärtom.

Vad ska man mera hitta på för lurt att säga?
Nötö har fått en köpman, i form av Lotta Laaksonen. Hurra! Det här innebär en stor lättnad för oss på kafét och att sommaren kommer att bli så mycket mer behaglig, då vi bara kan koncentrera oss på det vi egentligen kom för att koncentrera oss på: Att hålla kafé. Jag börjar ju nästan se fram emot sommaren, vad tusan? Våren brukar oftast innebära en ytterst angstig tid för mig, eftersom jag brukar vara så bekvämt inlindad i min passivitetskofta och ogärna rullar mig ut därifrån.

Nu fick jag just nästan skitbrådska, när jag tänkte på att jag borde producera ännu TRE stora teckningar den här månaden, och inte ens har förra månadens sista verk klart. Hur tänkte jag riktigt här? Klarar jag det, med tanke på allt annat som också borde göras, till exempel borde jag rita nya T-shirts och göra en plansch åt Sibbe? Aj helvitis helviti. Nå, i värsta fall får det bli tre små teckningar, och inte stora. Jag måste inventera i min teckningskruka IMORGON så att jag kan få nån rätsida på den här saken.

Jag vet inte vad jag har drabbats av för märklig hippie-inställning till livet, men jag tänker att det löser sig och att det blir vad det blir. Egentligen skulle jag inte alls få tänka på det här sättet nu, då det skulle krävas ännu en kraftinsats för att få till något riktigt digert som jag sen vet att jag kan vara mäkta stolt över, men vi ska nu se. Tror jag tänker skyffla en stor del av den här bokredigeringen undan först, för att sen bekvämt ramla tillbaka i mina egna sysslor. Så får det bli.