Nu har det visst gått en hel del med tid sen jag senast skrev här, det blev väl ett fall av lite "too much to handle för mig" i stan så jag bröt ihop ett slag och så skulle det Nötö för att väcka upp mig igen. Och här går man ju och andas med naturen som vilken vanlig mänska som helst! Alltså - jag kan aldrig sluta förundras över hur väl jag mår genom att leva nånstans med skog och hav nära till hands. Väderleken spelar ingen roll - här är lika fint i isande kyla som i ljumma julivindar, och nu får man dessutom se andra slags blommor och träd växa och vara i blom än på sommaren - känner släktens anors vindar fara genom mig när jag förundras över speglingar i vattenpottar, vårstjärnorna (namnet!), påskliljorna och narcisserna och sälgens små snigelaktiga blomklasar. Jag lever och så gör allt med mig! Jag har knappt några sorger i världen. Lalala.
Nåja. Nog ska det kraftansträngningar till att öppna det här kafét igen om några veckor och nog är det shit som ska get done på andra plan innan dess, men så länge jag inte helt brakar ihop och rinner iväg i en pöl på golvet, så kommer det att gå vägen. Naturen här inspirerar mig, som levande organism är min uppgift bara att hålla upp min mänskliga skepnad, och idag var det dessutom fullmåne (super pink moon!). Tog mig friheten att gå ut till Kalvik och kolla månen som speglade sig i vatten och fönsterytor.
No comments:
Post a Comment