Nå men god maj på er, gott folk. Jag sitter här med en kopp kaffe och en kopp te och har stigit upp en timme för tidigt! Jepp! Så fånig kan man vara, ska hjälpa till inför öppning idag på Sibbe, ska vara där halvnie och så går jag och stiger upp halvsju. Just snyggt. Men ganska bra, för nu har jag fått en del annat gjort istället.
Igår kväll gjorde jag en iakttagelse om mig själv och min vuxenhet. Den var att jag förut hade en massa hårda krav på mig själv som att jag till exempel måste prestera nånting innan jag belönade mig själv, medan jag nu bara direkt går till belöningen utan omvägar. Det kunde till exempel handla om att jag KRÄVDE av mig själv att jag skulle ut o springa tre gånger i veckan, annars var det typ bödeln. Jag sprang för tusan regelbundet under hela min ungdomstid. Och när jag hade sprungit, fick jag typ äta en chokostång (fast jag gjorde det oftast inte - sen när jag hade sprungit hade jag hybris och skulle vara ÄNNU bättre och åt typ bara gröt och bröd utan smör). Problemet med ett sånt här förhållningssätt är ju att det inte är speciellt hälsosamt: Det är inte klokt eller uppbyggande att vara så jäkla hård mot sig själv och ha prestation som högsta prioritet.
MEN, ett i mitt fall ännu större problem är hur jag har hanterat insikten i att jag har varit så jäkla hård mot mig själv. Jag har i princip helt gått förbi kraven på mig själv och istället gått direkt till belöningen, vilket istället har gjort mig sur och bitter, för ingen mänska mår bra av att ständigt mata sig full av dopamin i form av nöje och avslappning, trots att man inte har "förtjänat" det. Det finns alltså en balansgång här, som jag nu försöker ta itu med - sunda krav på sig själv och sunda belöningar. Det här är tydligen ett tema som jag ständigt nu vill återkomma till som hedonistisk 40-åring, hehehe. Insikt i var man gjort fel och sen förbättring.
Så att, igår tog jag mig i kragen och begav mig ut i springspåret. Det var ett år sen sist, för förra gången tog jag i för hårt och förstörde höften på mig och det eländet varade ända intill jul. Det här är ett ständigt dilemma när det gäller åldrandet, att allt bara går sönder trots att man nog skulle orka. Även igår hamnade jag stanna efter 20 minuter, för att vänsterknä och rygg började krångla. Men igår var jag alltså klok och painade inte på, utan stannade och gick. Och när jag kom hem mådde jag så URBOTA bra att det inte var nån hejd på det, och alla minnen kom tillbaka, att herregud det är ju SÅHÄR jag har lyckats hålla ihop mig själv under ungdomen - löpningen gör fan gott åt mig, den balanserar mina arma tankegångar och sätter allt i rörelse - jag mår helt enkelt BRA av det och det är inte enklare än att pressa sig lite och svettas ett par gånger i veckan.
SÅ- insikten igår var att jag ju verkligen mår så satans bra av att springa. Det är ju inget konstigt med det - att springa är kroppens egen antideppkur, det produceras endorfiner och blodomloppet kör i gång, och efter att jag har sprungit får jag min sedvanliga hybris o kör igång med stretchningsyoga och dricker vatten och tar, hör och häpna, itu med en massa annat lort som ligger och skräpar för att allt på nåt vis känns så LÄTT efter att man har sprungit.
Så att nu har jag försökt ställa lite sunda krav på mig själv och mitt fortsatta, förhoppningsvis mer positivt inriktade leverne, och det är att springa tre gånger i veckan under maj månad. Vi får se om några skador uppkommer den här gången, ska verkligen ta det lugnt nu till att börjas med.
Lärdomen för idag är alltså, att även om man har gjort fel som ung, så kan det ligga bra saker i det som var fel, och lösningen heter BALANS och SJÄLVINSIKT. Ja men hej på dig fiffiga självhjälpsmänniska, vem är du egentligen?
No comments:
Post a Comment