Ö-magiken

Alltså Nötö! Idag drog den igen iväg med en, sa "hördu flicka, tro inte att du vet vart du är på väg" (jepp, Nötö tytöttär en) och så hamnade jag VILSE åter, på nån strand mot nåt håll med en utsikt jag aldrig förut har sett! Tycker det är så fascinerande, och jag säger det säkert varje år, men nog är det fascinerande hur en så pass liten ö fortfarande kan överraska en med stigar och utsikter som man aldrig förut har stött på.

Det började med att jag stötte på E och H, och så följde jag H nästan hem för att nyfiken på var hon bor, varefter hon lite förstrött visade åt vilket håll jag skulle - typ "dit över bergen, sen kommer två stugor, kommer du till E har du gått för långt." Men jag kom varken till stugorna eller till E, jag kom till nåt helt nytt attans ställe i nån helt ny avkrok av ön som jag fortfarande inte vet var det är. Liksom, väderstrecken försvann och sen hamnade jag då dra över stock, sten och berg för att förhoppningsvis i något skede stöta på vägen.
Det är det som är så roligt med att gå vilse på Nötö, för man går ju verkligen aldrig vilse - man är på en ö som är 5 x 2 km, så är man lite vilse emellanåt, har man typ vunnit på lotto och så får man ströva omkring i ett ingenmansland och bara njuta av existensen, typ. Mili blir alltid också så entusiastisk av nya stigar. Och medan jag gick där i extistensen och svettades i min regnrock och fullkomligt pös av livsglädje, så slog den där Ö-MAGIKEN ner i mig igen och all nervositet inför morgondagens pensinärsgrupp på 22 personer som jag ska guida till kyrkan och klockarsten, var som bortblåst. För det som händer med en när ö-magiken slår ner i en, är att man blir så uppfylld av bara existensens glädje och de stigar och spår och tanken på vilka som har gått i dom innan, tanken på allt levande omkring en: Alla mossor, alla blåbärskart, alla krökta tallstammar och renlavar - de uppfyller en med känslan av att man ju förstår Nötö. Och förstår man Nötö, så har man ju massor att berätta. Och hela hemvägen gick jag och filade på mitt inledningstal, dvs hur vi kom till ön och att jag fortfarande går vilse, varför vi trivs här och i fortsättningen sen - att här har funnits befolkning sen början av 1000-talet, att här i tiderna har funnits ett levande bysamhälle och att framtiden är "intressant" vad gäller ut- och inflyttning och allmänna skeenden. Det finns ju hur mycket som helst att berätta! Och vem bryr sig fast jag snubblar på finskan emellanåt - jag är vem jag är och jag berättar så gott jag kan. Huvudsaken är att jag håller mig något så när seriös och inte fnissar till det, som jag brukar.